Jag läste om den östtyska punksångerskan Nina Hagen i någon veckotidning i samband med att hon besökt Sverige någon gång kring 1980, blivit fast för maruijanainnehav och fördömt Sverige och svenskarna med att de ska "brinna i helvetet". Som enfant terrible och styvdotter till protestsångaren Wolf Biermann var det kanske väntat att hon väckte uppmärksamhet. Redan tidigare hade hon i östtysk TV framfört sexualupplysning till kvinnor på sitt högst privata sätt, och blivit bannlyst pga det. Det var alltså med dessa fakta i bakhuvudet jag lyssnade på LP:n Unbehagen från 1978 på bibban i Mariehamn. Jag föll inte pladask för den. När jag ger den en chans nu nästan fyrtio år senare, märker jag att endast ett par av låtarna stannat i minnet. Nina Hagen Bands punk har inte direkt engelska rötter. Den är elektromusikinspirerad och har ett tungt hårdrockkomp i bakgrunden. Över allt detta ligger Nina Hagens sång som en slags expressionistisk opera. Hon joddlar, viskar, skriker och leker operadiva, allt på tyska. Man är imponerad över hennes röstomfång. Man förtstår även att Nina Hagen kom att betyda mycket för alla kvinnor som ville göra rockmusik på egna premisser. Nina Hagen frågar inte efter vad någon tycker, hon gör exakt vad hon vill. Och extra stort var det säkert att hon var född i Östberlin, trots att hon flyttat till västsidan, där hon grundade sitt band.