När sjuttiotal blev åttiotal jobbade mamma på Lisco bok- och pappershandel i Mariehamn. Hon tog ofta hem veckotidningar som man fick läsa, bland annat Vecko Revyn. Jag minns att jag sökte upp alla bilder på punkare och läste också reportagen om dem med fascination. Hemsidan Punktjafs har publicerat några av dessa vimmelbilder och även någon bild från Expressen och Aftonbladet. Jag känner faktiskt igen ansiktena, och tar mig därför friheten att stjäla dessa bilder från Punktjafs. En kul grej när man åkte till Stockholm då när punken var en grej, var att bonga punkare. Man kunde väl se så där en par tre varje gång. Så håll till godo!

A-sida: Unite And Win

B-sida: I`m A Man

Det var inte lätt att piska liv i punken 1980 när den här singeln med ett av de klassiska punkbanden, Sham 69, kom ut. All energi tycktes redan ha gått ur den första vågens punk då. Unite And Win har ett heavy-stuk, som bara understryks av det skräniga gitarrsolot i slutet av låten. Budskapet går mig också förbi, vem är det som ska förenas och vinna? I I`m A Man så lutar sig Shammarna mera mot pubrocken och jag kopplar inte heller här vad det är så speciellt med att säga: jag är en man. Det är säkert inte bandets fel att materialet till singeln är så urlakat. Punken hade egentligen redan dött i England. 

Jag har tillbringat julledigheten med att läsa Carina Burmans stora Bellmanbiografi från 2021. Carl Michael Bellman var kunglig hovsekreterare och hovskald främst åt kung Gustav III, och även beroende av honom för sitt uppehälle. Mitt intresse för Bellman går tillbaka på Imperiets singel Märk hur vår skugga, som är Fredmans epistel 81, från år 1985. Episteln är den nästsista i samlingen Fredmans epistlar (1790) och är en begravningssång. Bellman förenar krogen och döden på ett sätt som ingen annan svensk poet. I 1700-talets Stockholm var döden ständigt närvarande. Många av Bellmans syskon och barn dog unga. Bellman skrev ofta begravningsdikter. I boken framkommer också hur ofta Bellman raljerar med döden, ofta i form av Karon med sin båt på väg över floden Styx, eller som liemannen. Det kan hända när han skildrar sjukdom eller bakfyllerus. Också erotiken är nära förknippad med död hos Bellman.

Det var på många sätt gripande att läsa biografin. Livets förgänglighet, liksom Bellmans ständiga kamp mot dålig ekonomi, berörde. Även att det mesta Bellman skrev uppmanar till att dricka och var glad minns man. Man glömmer ofta Bellmans allvarliga, religiösa skriverier. Den tjocka boken är indelad i tre kapitel: morgon, middag och afton. Också det en påminnelse om livets korthet. Därför kan det löna sig att läsa boken långsamt.

A-sida: Another Heartbreak

B-sida: The Judge And The Jury

I början av 80-talet hette Ekenäs stoltheter Paul Oxley`s Unit. Jag minns att jag såg bandet, som bestod av en inflyttad engelsman och finlandssvenskar, spela på Pub Bastun i Mariehamn. Deras största hittar var onekligen Another Heartbeat samt Living In The Western World. Innan bandet hette Unit var det Radio, som gällde, och här är deras första singel från 1980. När jag lyssnar på dem idag hör jag ett polerat sound och en låt med hit-potential (A-sidan), men helhetsbilden bir ändå föga originell och slätstruken. Kanske hade man bråttom att göra denna singel, vad vet jag? Lite kuriosa är att bandmedlemmen Kjell Ekholm idag gör den helt ideellt drivna musikpodden MPoP i Yle Vega, där han spelar musik från 60- och 70-talet.

A-sida: Tuff We Tuff

B-sida: Ways Of The Lord

Jag blir inte riktigt klok på var jag hörde låten Tuff We Tuff med London-reggaebandet Aswad. Den finns på albumet New Chapter från 1981, men när jag lyssnar på det i efterhand så har jag inget minne av någon av de andra låtarna på skivan. Inte heller på Aswads Showcase, som jag dumt nog sålde, finns låten med. Så jag hittade den på en singel från 1981. Tuff We Tuff är en väldigt bra reggaelåt. Det är väl därför den fastnade i minnet. Den berättar om hur det var att vara svart i England under Thatcher-eran. Samma survival-känsla som man hittade i Bob Marleys låtar om Trenchtown Kingston Jamaica finns här. Pengarna som betalas till dig på fredag räcker knappt tills du är tillbaka på måndag. Men kanske låten var med i något TV-program om engelsk reggae som jag såg på åttiotalet?

A-sida: Santa Isn`t Comming Down To Brixton Town

B-sida: Santa`s Rhythm Track

Jag såg på nyheterna igår hur jultomten, den enda äkta vara, hade gett sig av från Korvatunturi med sin släde och ren. Han hade mycket att göra och många snälla barn att leverera sina paket till. Men på den här singeln från åttiotalet sjunger reggaesångaren Jackie Robinson att ryktet hade spridit sig att tomten inte kommer att dyka upp i Brixton söder om floden Themsen detta år. Rörande är att ett litet barn frågar sin pappa i början av låten om tomten ska komma i år, men där får pappan dra en vals eller ljuga. Vad det sedan beror på att vår Herres gåvor är så ojämnt fördelade vet inte jag. Med denna dread julsingel önskar jag alla Musaplokis läsare en riktigt god jul.

LP-skivorna Natty Christmas av Jacob Miller (1978) och Yard Style Christmas With Iriest Artist (1981) är två klassiska reggaealbum med julmusik. Lite som Phil Spectors klassiska julsoulalbum från 1963. Jag minns att jag hörde en del reggaelåtar med jultema (ibland direkta covers på kända julsånger) spelas i radion på åttiotalet från ovannämnda reggaeplattor. Låtar jag minns från dem var Wish You A Merry Christmas, Silver Bells med Jacob Miller från Natty Christmas och Dub It For Christmas med Home T och Trinity samt Flash Your Dread med Barrington Levy och Trinity från Yard Style Christmas. Så, sök upp dessa skivor på nätet till jul, och dub it inna christmas style.

A-sida: Love Stealer

B-sida: c/w Return

Visste inte vad jag hade att vänta när jag lade denna singel från 1980 med Uriah Heep på skivtallriken. Bandet har aldrig tillhört min skivspis. Hade väl någon kompis då för länge sedan som stod med ett ben i engelsk progressiv rock. Och någon som är ett antal år äldre än jag kan väl lättare ta till sig den här sortens musik. Men ok, sidan B är inte så väldigt pjåkig. Tills det kommer till det obligatoriska gitarrsolot då kanske. Men jag gillar det lite berättande draget här.  Nedtonat och tungt, om en man som nått en punkt där det är försent att vända om. Det räddar nästan, men bara nästan, min dag. 

EP:n The Power Of Love från 1984 innehåller fem låtar till, varav den sista är The Power Of Love i instrumental tappning. EP:n kom 1984, ett år efter singeln Relax. Jag minns att jag hörde Relax och tyckte att det där var inte bra. Det var något i det här nya syntstönet som jag inte gillade. Bandets namn lade man ändå på minnet. Men The Power Of Love som är en julballad har jag lättare för. Den är en powerballad i ordets rätta bemärkelse, i stil med Winds Of Changes med Scorpions. Den handlar alltså om julens budskap, om de tre visa männen som hittar jesusbarnet i krubban. Och om hur en god kraft uppifrån kan tjäna som någons bodyguard.

A-sida: For A Few Dollars More

B-sida: Ain`t My Friend

Minns när jag såg omslaget på Bitch Boys första LP på en skivaffär i Mariehamn. Ja, det var väl lika mycket punk som The Damneds andra album, där de tre medlemmarnas nunor var insmetade i tårtgrädde. Man kunde misstänka att det var fråga om någon som ville posera lite. Åtminstone tycks gitarristen i det forna punkbandet ha träffat Johnny Thunders och dennes vapendragare i Heartbrakers, basisten Billy Rath, när dessa bodde i omväxlande Stockholm och Paris på åttiotalet, för på denna singel från 1984, gästspelar de båda rocklegenderna. Resultatet är ändå rätt så blygsamt. Visserligen är det trevligt producerat, ordinära rocklåtar, men det där extra stinget saknas. Kan vara att Timrén var så starstruck av att ha de båda artisterna med, att han glömde att trycka på distortionpedalen.