Det är roligt och lovvärt att Fredrik Rosenqvist tagit på sig uppdraget att ge ut en bok om en väldigt vital era i åländskt musikliv som jag också själv varit med om, nämligen åttiotalet. De flesta av banden i Pyro, party och pudelrock har man upplevt, eller hört talas om, och man känner till musikerna. När jag läser boken lyser vissa händelser klarare igenom: Memories första spelning på konta i Övernäs skola (jo, visst var jag ju där), Corpral Flejder Band i lusses gymnastiksal med Mackan sjungandes Gasolincovern This is my life (jo, där var jag också). Och så Åländsk musikfestival i Badhusparken 1984 (med en Johnny Thunders som bars in på scenen) (jasså spelade Mainway efter honom?). Det är mycket historier, många minnen, mycket inside-information. Och det är det som är roligt med den här boken. De band som ställer upp bjussar på sig själva. De band som inte ville vara med förbigås med tystnad. Även om det nog ur ett direkt musikhistoriskt perspektiv hade varit på sin plats att nämna Ultimatum som det första åländska bandet som var med på Kustrock-skivorna.
Som titeln på boken är skriven, så är också stuket på boken. Fredrik utgår i sin epilog från att allt tillkom som en förlängning av MTV på tv, trots att MTV enligt mig utgör början på slutet för den spontana live-musiken. Samt att alla på Åland gillade hårdrock på åttiotalet. Gycklarnas Afton var inte alls före sin tid i jämförelse med svenska band, även om de var unika för Åland. Man behövde inte heller vara stammis på Vicke för att höra till. Man får ta det goda med det onda när boken skrivs med Ålands-mått. Och de positiva sidorna med boken överglänser lätt de negativa. Som när man får veta att kusinen Micke upplät sin gudmors hus till övningslokal åt Nameless eller hur mycket Doctors uppskattade historien om att deras låt Rock-Olle räddade livet på kompisen Kjell en iskall natt i Anderna.
Läs boken och vänta på uppföljaren om det musikaliska nittiotalet.
A-sida: Crying
B-sida: Genesis (In The Beginning)
Med tanke på att Don McLean gjort så stora hittar som Starry Starry Night och American Pie i början av 70-talet, så är steget ned till den småreligiösa Genesis tio år senare ganska stort. Det är inte bara tempot och intensiteten som avstannat, också budskapet är mera av frikyrkopastor än popsångare. Men kanske är det en intressant och oundviklig utveckling för en artist som var så förknippad med American Pie.
Vårens LP med Raketerna från 1981 är egentligen en MP, och spelas på 45 varv. Jag minns att jag, måste väl ha varit på 80-talet, såg ett reportage på TV med sångaren i Raketerna. Han låg hemma i sin säng och ville liksom ingenting. Men han hade ett svar på varje fråga reportern ställde. Samma motvilja mot samhällets krav som lyste igenom i det reportage kan jag finna på den här skivan. Det är inte några finlipade analyser av samhällets ruttenhet, utan bara en allmän motvilja, personligt och äkta levererat. Starkt är att jämföra Sverige med Amerika, och säga att landet kopierat allt därifrån, till och med rocken, som bandet spelar. Pappa får sig en känga i Lilla Pappa, liksom Ronald Reagan i Reagan Express. Hemligheten är textmässigt den starkaste låten på skivan. Den säger precis som det är: det finns en hemlighet, som ingen vet om, en hemlighet, som göms så väl. Och en dag ska den explodera, och alla ska sluta skratta åt den tidigare så allmänt hunsade samhällsmedborgaren. Jag gillade Raketernas MP.
A-sida: Every Boy And Every Girl
B-sida: Deeper And Deeper
Heartbrakersmedlemmen i Johnny Thunders forna band, Sylvain Sylvain, ger här ut en singel från 1980. Det är två smöriga femtiotalslåtar i sin bästa potens han serverar oss. Det känns äkta, han håller inte igen. Låtarna innehåller inte något djupare budskap. I den första, som andas lite Elvis Costello, är det hur det är att bli kär, och i den andra är det hur det är att sjunka djupare in i förälskelsen.
Begreppet världsmusik var säkert inte uppfunnet när jag först började köpa skivor med musik från världens alla hörn. Det hette folkmusik då och det var främst den afrikanska musiken som lockade mig. Detta efter att jag hört något afrikanskt band live i Helsingfors och sett King Sunny Ade and His African Beats på Långholmenfestivalen i Stockholm 1983. Jag köpte skivan Synchro System, som jag nu märker att jag sålt, samt de sydafrikanska Sowetho-skivorna Sowetho (som jag vill köpa tillbaka) och Zulu jive. Båda underbart vital musik. Västindisk musik gillade jag också tidigt (jag lyssnade aktivt på Radio Västindien på radion), medan den irländska folkmusiken kom senare med i bilden. Vid en genomlyssning av mina tjugotal folkmusikskivor märker jag att jag gillar det mesta, från grekiska zyrtakis till rumänska panflöjter.
A-sida: Bustin` Out
B-sida: Over & Over
Det funkiga electro-avantgarde-bandet Materials singel från 1981 andas väl den tidens melodi. Funkig dansmusik var väl rätt populär på nattklubbarna i The Big Apple, men jag kan nog efterklokt konstatera att jag inte missade något väsentligt. Basen är förstås rätt så bubblande och uppkäftig, men resten blir för mycket disco-soul i min smak. En mix av för många musikstilar samtidigt kanske. Rotlös musik för ett rotlöst släkte nattsuddare.
Solveig var ett omisskänneligt inslag i det åländska musiklivet under hela åttiotalet, när jag var med för egen del. Hon satt alltid med på ett hörn med sitt dragspel vid varje tillfälle där det spelade ett band, om det så var på Pub Bastun, Åländsk musikfestival i Badhusparken eller Rock Off på torget. Alltid glad om hon kunde känna igen någon melodi. Jag minns speciellt när hon spelade med Hellens hårband på Pub Bastun, som också de hade ett dragspel med i bandet. I det åländska punkbandet Ultimatums repertoar gillade hon bäst Små grodorna. Hemma i Geta brukade Solveig sitta och spela med melodier i radion. Det var så hon lärde sig bäst. När hon skulle till stan för att spela med något band tog hon dragspelet med sig på bussen. Nu bor Solveig på De gamlas hem i Jomala, och ibland när hon besöker kyrkan sitter hon på sista bänkraden och spelar med i psalmerna på en liten melodika, för dragspelet har nu blivit för tungt att bära med sig. Men jag är säker på att hon fortfarande spelar på sitt rum, så pass mycket att det inte stör.
A-sida: I Think About Your Lovin`
B-sida: Working Man Blues
Väldigt överraskande att de forna flickcharmörerna, pojkbandet The Osmonds, som på sjuttiotalet gjorde smöriga hittar som Crazy Horse, 1982 spelar renodlad country, som i sin yttersta form låter som Johnny Cash. På bara tio år lägger man de glassiga paljettkläderna och den utstuderade koreografin åt sidan, och istället tar på sig de trasigaste jeansen och skitigaste bootsen. Även röstläget har sjunkit åtskilliga oktaver i basen, och det låter nu som om man är en solosångare, och inte en flock på fem-smutsiga-små-fingrar-brorsor, som kört truck längst de amerikanska higwayerna i minst fem år. Skulle vara intressant att läsa bandets självbiografi (om det finns en sådan) för att ta reda på vad som egentligen hände.
Fick ett tips av Kapten Ö-Tom om hans reggaeprogram med anledning av att det var femtio år filmen The Harder They Come hade premiär. Filmens stora stjärna, musikern och gangstern Ivan, spelas av Jimmy Cliff, som säkert i sin tur var Jamaikas första filmstjärna. Kapten Ö-Tom följer sedan i sitt program upp filmen med ett utdrag från dess soundtrack, innan han knyter ihop säcken med att nämna en aktuell västern, The Harder They Fall, där också reggaeartister bidragit med musiken. Därefter spelar Tom reggae fritt, enligt konceptet det-bästa-av-det-bästa. När det gäller reggaens historia surfar Kapten Ö-Tom säkert på radiovågorna. Han har de facto fått sig en pratstund med både sångaren i Black Uhuru, Michael Rose, och med reggaerebellen Linton Kwesi Johnson. Det är kul med en ålänning som kan guida oss så säkert genom den jamaikanska reggaen. Vad gäller musikvalet kan jag också konstatera att Tom många gånger träffar rätt nerv. Jag gillade speciellt Stop That Train (Scotty), 007 (Desmond Dekker), Pressure Drop (Toots and The Maytals), Bass Culture (LKJ), Marcus Garvey (Burning Spear) och Soul Rebel (Bob Marley & The Wailers). Man hoppas att programmet spelas på många Blues dances i Hindersböle och Soul Shake Down Parties i Hammarland. Här är länken:
www.mixcloud.com/tom-tung-eckerman/kapten-%C3%B6-tom-plays-reggae-harder/
A-sida: Les mots qu`on n`a pas dits
B-sida: Fany
Jag gillar att Yves Duteil sjunger två melankoliska visor på franska på den här singeln från 1985. Direkt börjar bilder från Montmartre, Sacre Coeur och baquetter flimra förbi min blick och jag är fast. Vad är det som gör det melankoliskt parisiska så gripande? Det är kanske konstnärsdrömmar och konstnärsöden, i en tid då man hyllar livet och det vackra. Ett liv man inte får leva, fastän man kanske skulle vilja. Så annorlunda än det man har, men kanske ändå inte. Ska jag börja gilla något vid sidan av den musik som jag nu mest lyssnar till vore det kanske chansons?