Jag fick möjlighet att ställa några frågor till Pelle Miljoona, legendarisk bandledare i punkbandet Pelle Miljoona OY i början på 80-talet, och senare i olika konstellationer som Rockers, Suspenders och Unabomber. Frågorna kom att handla om 80-talet och det musikklimat som rådde då, samt om dagens musik.

- Saknar du 80-talet?

Jag saknar inte 80-talet. Pelle Miljoona OY var, tack vare Moottoritie on kuuma-albumet, för en tid ett ganska populärt band. Att vara rockstjärna passade inte mig, jag var förvirrad och ganska olycklig. Mitt favoritårtionde var 60-talet. Jag växte upp med Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan och blues...Vietnamkrigen, lönnmorden på Kennedys och Martin Luther King påverkade min världsbild och identitet på ett bestående sätt.

- Hurdant var musikklimatet i början av 80-talet? Hur var det att vara musiker då?

På 80-talet var Lepakko många helsingforsrockares andra hem. Band bildades och splittrades, oförglömliga spelningar, bra vibbar och synergi. Jag citerar Rane Raitsikas kommentar i Elmu-boken: "Alla möjliga krumbukter har man sett." En annan mötesplats var Vanha Kuppila, där hände allt möjligt. På den tiden fanns inga mobiltelefoner, man träffades face to face, underbara diskussioner, ett anständigt pris på bärsen.

- Vad tycker du om den musik som görs idag?

I alla generationer finns det artister som gör bra musik. Jag lyssnar inte aktivt på radion. Kanske att musiken idag är eskapism, relationssmörja. Kanske att världen är så kaotisk att vi sluter oss inne i oss själva och det syns och hörs som kollektiv narcissism.

- Jag får tacka så mycket för intervjun, Pelle Miljoona.

A-sida: No Matter At All

B-sida: California Dreamin`

Heinz & Young var en konstellation bestående av Olle Ljungström (Reeperbahn) och Heinz Liljedahl (Ratata), som var verksamma åren 1983 och -84. Bandets enda singel släpptes 1983. No Matter At All är deras egen komposition, en rockig låt, som inte riktigt lyfter. Kanske för att man är van att dessa herrar gör musik på svenska. Men Mamas and Papas gamla hit från 1965 låter riktigt bra, även om den håller sig väldigt nära originalet. Låtvalet känns lite märkligt, men man blev ju också varse Olle Ljungströms lite mera sentimentala ådra under hans senare solokarriär, då han lätt kunde hemfalla åt melodisk popmusik.

A-sida: Change Of Heart, Change Of Mind/ I Got Loaded

B-sida: Phone Booth/ Bad Influence

I början av 80-talet gick ett musikprogram på Yle Vega, som hette Smultronstället. Mikael Wiik spelade där mest sin favoritmusik, blues. Men det hände att det kom något bra, som stack ut. En av artisterna som jag lyckades få på band var Robert Cray. Bad Influence är en bluesbaserad låt, lite laid-back, typ JJ Cale. Men vilken känsla det är i Crays sång och gitarrspel! Det låter modernt på något vis. I Bad Influence sjunger han om en kvinna han helst vill stanna borta från. "Cause, you got your ways to make me do what you want", förklarar han. Robert Cray Band är blues som jag gillar det. EP:n kom 1985.

A-sida: Factory

B-sida: I`ve not been eating

Någon gång i början av 80-talet bandade jag låten Rock n`Roll Show med ett band som hette Fabrics från radion. Bandet som kom någonstans från Åbo-trakten spelade en pigg och modern 80-talspop med influenser från kanske sådana band som Members, Lambrettas och 20/20. Sedan dess har det varit svårt att få tag på skivor med bandet, tills jag hittade dem på Discogs. Den här singeln är från 1980. A-sidan är tämligen intetsägande och lite discoinfluerad, men B-sidan gillar jag bättre. Den låter mera som det jag hörde först med bandet. Engelskan de sjunger är så pass genuin, så att jag undrar om sångaren månne inte är brittisk.

Jag har läst Ulf Lundells diktsamling Tid för kärlek. Den kom ut 1984, mellan albumen Kär & Galen och Den vassa eggen, när Lundell var i trettiofemårsåldern. Det är, enligt mig, lönlöst att spekulera i om Ulf Lundell är mera författare än musiker. Han är lika mycket av båda. Men om Bob Dylan ville vara en rockmusikens Arthur Rimbaud, så är Ulf Lundell snarare en rockens August Strindberg. Det är inga extatiska visioner läsaren bjuds på i Tid för kärlek, snarare en realistisk uppgörelse. Det är de teman som man också hittar hos musikern Ulf Lundell: dragkampen mellan att kasta loss och ge sig av och att stanna kvar och kämpa på, lusten att älska och svårigheten i att göra detsamma och närheten till Gud eller det andliga i tillvaron. Jag gillar Ulf Lundells dikter. Det finns ett primitivt uppror där, samtidigt som det är romantiskt, som Lord Byron eller Shelley. Kvinnorna är alltid närvarande, som den enda anledningen att leva, tycks det, och som ett bot mot vardagstristessen som alltid ligger på lur. Om den nya musiken som gjordes på åttiotalet har dikterna inte mycket gott att säga. Läs boken, så får du ytterligare en viktig ingång till Ulf Lundells värld.

A-sida: Sweetheart

B-sida: Strange One

Singeln Sweetheart/ Strange One kom ut 1981, efter succén med Broken English-LP:n. Så det var säkert ingen lätt uppföljare att göra. Elektrokompet fortsätter från den tidigare skivan, och det som är utmärkande för Marianne Faithfull är hennes mörka och suggestiva röst. Den kommer bra till sin rätt här. Annars säger mig singeln inte så mycket. Jag tycker B-sidan har mera närvaro än A-spåret. Det handlar om en tillbakablick på en relation, där de båda parterna inte fått tillräckligt utrymme att tala ut.

Konsten att hålla balansen med Lasse Tennander och Yngve Frejs Orkester är en skiva som jag haft, men gjort mig av med på något vis. Jag har hållit utkik efter den i skivaffärer, men inte hittat den. Sanningen att säga vet jag ingenting om Lasse Tennander. Så jag lyssnade på You Tube. Lasse Tennander är en äldre generationens rockartist, och inledningen av skivan låter lite dammig. Genomgående får vi här djuplodningar i en mans psyke. Och det krävs vital musikalisk uppbackning för att man ska orka svälja allt. Men så, i mitten av skivan, efter titelspåret, så tar Lasse av sig sin kavaj, öppnar fönstret och det börjar regna. Och tre låtar framåt visar han sitt sanna jag. Jag blir intresserad och börjar lyssna. Det är naket och rått, men samtidigt hoppfullt och livskraftigt. Jag blir positivt överraskad. Han bor på Pizzeria hotell, och ser ensamheten som ett vapen. Så öppet - liksom - ta emot mig om du vill och orkar - men jag klarar mig. Tummen upp! Skivan är från 1982.

För exakt tio år sedan denna kväll bodde Annu och jag i Bemböle i Esbo. Jag jobbade som speciallärare på Winellska skolan i Kyrkslätt och studerade specialpedagogik på deltid i Stockholm. Vi hade så knapert med pengar så att jag inte hade råd att gå på konserten med Boomtown Rats på Alberga idrottsplats. Men jag cyklade dit och stod utanför avspärrningarna och bandade med min lilla bandspelare, utan att se en skymt av bandet. Setlist var: I Never Loved Eva Braun, Like Clockwork, Neon Heart, Do You In (varpå Bob Geldoff mellansnackade om hur svinkallt det var mitt i sommaren, och att de var Boomtown Rats, medan publiken var hela Finlands befolkning. Geldoff har alltid gillat att prata. Han nämnde att han var iklädd en ormskinnsdräkt, medan publiken hade renskinn). Den halvtimme jag fick med på bandet avslutades med Someones Looking At You. Att bara fem låtar rymdes på en halvtimme skvallrar om att tempot var rätt lågt, och man kan undra hur bra bandet trivdes i den frostkalla kvällen. Som avslutning sjöng Geldoff: "On a night like this I deserved to take a piss, at least once or twice." Det var tämligen tyst när jag efter midnatt cyklade hem. Jag skulle ha föredragit någon nattsjungande fågel framom Boomtown Rats denna kväll.

Discogs är en tjänst på nätet som erbjuder upplysningar om och försäljning av alla skivor som alla musikartister gett ut. Det tog inte länge att upptäcka att det är till Discogs man ska gå om man vill ha upplysningar om en skiva. Men jag har undvikit att handla där, ända tills för någon vecka sedan, då jag blev trött på att leta överallt. Att köpa skivor på Discogs är ingen sport. Det är ungefär som att fånga fisk med händerna i en laxodling. Det är bara att håva in, till ett pris som oftast är billigare än på andra ställen. Man kan fråga sig varför man alls ska besöka affärer fysiskt eller gå till någon annan näthandel när man har detta Schlaraffenland. Ja, för den goda sakens skull, skulle jag säga. Jag borde också rensa bort de invasiva blommor som jag har i skogen nära min tomt. Jag är bara för lat för att göra det.

A-sida: Scissors Cut

B-sida: So Easy To Begin

Art Garfunkel är ju känd som Paul Simons ständige vapendragare i sextiotalsduon Simon & Garfunkel. Ett år innan den här singeln gavs ut, nämligen 1981, höll paret en gratiskonsert i New York Hyde park, som bevittnades av en halv miljon människor. Sedan sjuttiotalet har Art Garfunkel satsat på en solokarriär. Den här singeln innehåller två stämningsfulla kärlekslåtar som inte är skrivna av sångaren själv. På första sidan jämförs kärleksleken med Sten, sax, påse, där var och en av dessa tre saker kan förgöra en annan. På andra sidan sjunger Art om hur lätt det är för ett vilselett hjärta att ge sig in i kärleken, men hur svårt det är att avsluta allt. Kärlek är ett välkänt tema i Art Garfunkels produktion. Han har varit med i kärlekskomedier som The Graduate (1967) och The Rebound (2009).