A-sida: Wrack My Brain

B-sida: Drumming Is My Madness

1969 skrev Ringo Starr Octupus`s Garden, ett mästerverk, som han själv framförde på LP:n Abbey Road. Det är väl också Ringos enda låt, som blivit känd med Beatles. Singeln Wrack My Brain kom 1981. Det låter fortfarande mycket sextiotal och Beatles om det här, vilket jag tycker om. Ringos kännspaka ljusa stämma framför två humoristiska låtar om hur han först ska förstöra sin hjärna och sedan hur kul han tycker det är att trumma. Humorn är befriande, speciellt på B-sidans låt. Han parafraserar till och med Rod Stewarts landsplåga Do You Think I`m Sexy från 1978 där. Och visst var han ju alla tjejers favorit-Beatle på sin tid.

Den första konstiga film som jag såg var Stranger Than Paradise av Jim Jarmusch. Det var något slag av svartvit tragikomik om tre människor av olika nationaliteter och personlighet som råkar i fängelse. En av skådespelarna var jazzmusikern John Lurie, som komponerat soundtracket till filmen. Jag blev övertalad att komma med och se filmen av min kusin som jobbade som journalist i Helsingfors vid den här tiden, runt -85. Trots att han försökte förklara storheten med filmen för mig efteråt, så förstod jag den inte. När jag nu lyssnar på filmens musik på You tube, visar det sig att jag inte minns den. Men det är spännande och nyskapande instrumental musik. Signaturmelodi var Screamin` Jay Hawkins I Put A Spell On You, från 1953. Och Jim Jarmusch blev sedermera en riktig Finlandsvän med besök uppe på Ivalos filmfestival tillsammans med bröderna Kaurismäki. Those were the days.

A-sida: When The Blood Runs Cold

B-sida: Gun Called Justice

Det är något undergångsaktigt över The Lords (tidigare känt som Lords Of The New Church), som jag gillar. Jag kan öppet medge att jag inte hört dem så mycket förut. Jag gillar tydligheten i musiken på den här singel. Det är inte vrål och distade gitarrer, utan lugnt och tydligt. Men känslan av förlust finns där, det mörka, suggestiva - och jag gillar sättet Stiv Bators sjunger på. Speciellt When The Blood Runs Cold har det här tilltalande draget. Singeln är från 1985.

I helgen besökte jag Skärblacka, en liten bruksort strax väster om Norrköping. Orten har rykte om sig som Sveriges reggaecentrum, och varje år arrangerar föreningen Blacka Music en minneskonsert för Bob Marley. Det har man gjort sedan 1981. Jag greps både av den ideella och familjära stämningen runt konserten, som av utbudet av artister. På scenen såg jag Angelica Mava (Stockholm), Jonas Levi (Stockholm) och Daniela Torres (Skärblacka) innan det var dags för kvällens huvudattraktion Kalle Baah (Skärblacka), som var initiativtagaren till hela festivalen. Kalle Baah lyckades verkligen värma upp publiken trots det kyliga vädret. Jag imponerades av det täta soundet och de betydelsefulla texterna. Som Bob Marley uppmanade han oss att vara vakna, inte ljuga, orka kämpa på, inte tro på Babylons profeter, ta hand om varandra och vår värld. Pappersfabriken fick också sig en känga i låten Billy Rude Boy. Bandet har spelat sedan 1981 och det är konstigt att jag aldrig förr hört talas om dem. Under kvällen framfördes många Bob Marley-sånger både i original och på svenska. Det var med en verklig känsla av One Love jag lämnade konserten och den lilla orten, som fostrat så många svenska reggaeartister.

A-sida: Disco Man/ The Limit Club

B-sida: Billy Bad Breaks/ Citadel

Damned var ett av de första brittiska punkbanden. 1981 när den här singeln kom ut hade de redan bytt ut det ursprungligt raka och råa soundet mot ett mera psykedeliskt/ gothiskt-dito. Det låter som de verkligen inte tar så mycket på allvar på den här EP, med det träffande namnet Friday 13:th. Det smakar som en avslagen öl, och känns som om man sitter i publiken och funderar om man verkligen orkar resa sig upp och dansa till det här. Trallvänligt på Disco Man och Billy Bad Breaks. Som en blindgångare man inte vet om den kommer att explodera eller inte, eller en gammal skumsläckare, som man borde lämna tillbaka, eftersom den inte fungerar längre.

Ibland brukar vissa människor få det till att det råder vattentäta skott mellan kultur- och sportintresse. De säger att man måste välja: antingen spelar du gitarr i ett rockband eller så spelar du fotboll. Den här uppdelningen av livets goda i två skilda intressesfärer kunde väl inte vara mer felaktig. Det finns många kända, både svenska och utländska, artister som visat på motsatsen. Bob Marley, Jamaikas stora reggae-son, spelade ofta fotboll för nöjes skull där på gården till sitt hus i Trenchtown. På bilden ovan sitter han längst ner till höger med polare i Brasilien. Steve Harris, basist i det brittiska hårdrockbandet Iron Maiden, har till och med spelat fotboll i Idrottsparken i Mariehamn med hela sitt band mot okänd motståndare. I Sverige har vi Niklas Strömstedt som var med och skrev hyllningssången till det svenska landslaget som grävde guld i USA 1995. Han var också där och kickade lite med dem har jag förstått. Även Staffan Hellstrand har testats i en träningsmatch mot Blågult. Något han gärna framhäver i mellansnacket på sina konserter. Även han har skrivit en sång till landslaget, till EM-2000: Explodera.

A-sida: I Don`t Know Why

B-sida: Goodbye Sadness

Det här är en promotions-singel som inte är till försäljning från 1981. Det är bara ett år efter mordet på maken John Lennon. Jag har aldrig haft alltför höga tankar om Yoko Onos sångprestationer, trots att hon alltid velat vara en seriös musikartist. Men i I Don`t Know Why märks sorgen efter John med full kraft. Här balanserar Yko Ono sin röst så att den inte avviker från det musikaliska, och resultatet blir en suggestiv helhet. Det är en stark låt. B-sidan har jag svårare att ta till mig, då Yoko sjunger att hon har nog av sorgen, på ett mera lättsamt sätt. Rösten skär sig lite mot bakgrundskompet också, på ett sätt som inte är till fördel för låten.

Peter Tosh var den mest rebelliske medlemmen av den jamaikanska sångtrion Wailers. Han skrev tidigt låten Maga-dog, som finns med på albumet The Birth Of A Legend från 1977. En maga-dog är på Jamaika en galen hund, som männiksor kan jämföras med. Intressant är att den nuvarande amerikanske presidenten Donald Trumps valkampanj Make America Great Again har samma initialer som MAGA-hundens. Under Trumps styre har den amerikanska regimen skärpt till censuren ytterligare mot alla slag av kulturyttringar som strider mot deras syn på vad som är god smak, för att göra allt så stereotypt och likriktat som möjligt. Bland annat har man börjat förbjuda kulruralster som har en annan hjälte än en vit man. Undrar vad de tycker om filmen The Harder They Come från år 1972, med den svarte hjälten Ivan i huvudrollen. Den här har lett till att Trump fått många uttalade motståndare bland författare och musiker. Bland andra Stephen King och Bruce Springsteen. Man får verkligen hoppas att landet som i alla tider talat för människors fri- och rättigheter inte fastnar i den galna MAGA-hundens koppel.

A-sida: That`s The Way

B-sida: Who Feels It Knows It

Rita Marley var, förutom att hon var Bob Marleys maka, även medlem i vokaltrion I-Threes, som var Bob Marley & The Wailers girlie-kör. Det var säkert inte så lätt att leva med den polyamoröse reggaelegenden alla gånger, och därför tar jag Rita Marley på orden när hon säger: "I feel it and I know it." Den gamla Wailers-låten på B-sidan är faktiskt bättre här än på originalet. A-sidan känns lite för solig och positiv-strand-reggae för mig. Men den låten är skriven av Rita Marley. Singeln är från 1980.

Per-Åke Jansson är lärare på Chalmers i Göteborg. Han har gett ut böcker i teknik, men dessutom om David Bowie, som han följt sedan ungdomsåren. Jag har läst boken David Bowie på svenska från 2015. Jag var inte införstådd med Bowies musik eller genialitet som musiker i början av 80-talet. Jag minns att jag såg något bildreportage i Vecko Revyn om alla de Bowie-kopior som samlades på något diskotek i Stockholm för att hylla sin idol. Det var väl inte förrän jag köpte skivan Ziggy Stardust som bilden ändrades. Den här boken sträckläste jag på en dag. Den var informativ, personlig och gav ett handgripligt porträtt av musikern och multikonstnären David Bowie. Vid ingången till 80-talet gav Bowie ut Scary Monsters, som lär vara en väldigt bra skiva. Resten av decenniet är jag inte så imponerad av, t.ex. Let`s Dance. Jag tyckte då att det var alltför kommersiellt med en Bowie som svidade upp sig i dyra kostymer. Men hans tre första skivor har jag, och tiden för den första bekantskapen med Lou Reed och Iggy Pop på sjuttiotalet hör till det mest vitala skedet i rockens historia, anser jag. Hur Bowie tar intryck av Velvet Undergrounds musik och skapar glamrocken. Att Bowie också integrerar så många konstriktningar i sin musik (teater, mode, konst) gör honom till en av de största, om inte den största, förnyarna av rocken. Den här boken bara förstärkte den insikten. Roligt med det svenska perspektivet också, som att Bowie har uppträtt i Bingolotto. Här är länken: www.youtube.com/watch?v=4yPPxh2Kun8