A-sida: That Certain Smile

B-sida: The Gift (instrumental)/ Fade To Grey

Jag har aldrig riktigt fått något grepp om postpunkaren och producenten Midge Ure. Klart är att han var i ropet under en era då syntarna dominerade. När jag lyssnar på den här maxi-singeln från 1985, tycker jag det låter som heavy-syntpop på sid A, och som om Björn & Benny försökte göra industrirock på The Gift. Fade To Grey känner jag igen som Visages hit från 1980. Kan det vara Midge Ure som är upphovsmannen bakom den? Trots en del melodiska/ melankoliska klanger, så skulle jag förpassa den här musiken till något depraverat diskotek på Manhattan i mitten av 80-talet, kanske Studio 54. Åtminstone inte min "piece of cake". 

Att läsa Rolling Stones-gitarristen Keith Richards självbiografi "Life" från år 2010 är att göra en djupdykning i det som många skulle uppfatta som rock`n roll-livet personifierat. Här kommer man, genom hans egna ord, denna mytomspunna gitarrist nära, på ett sätt som tar oss bakom de gigantiska arenornas tvåtimmarskonserter med dess efterföljande adrenalinpåslag och rymningar undan hängivna fans. 

Keith föddes för åttio år sedan i sumpmarkerna utanför östra London, i Dartford, och var till skillnad mot Mick Jagger, en "bondläpp", som vantrivdes i skolan och helst av allt bara ville lära sig spela blues. Men från ambitionen att Stones skulle bli Londons bästa bluesband, så rycktes bandet obevekligen in i hela cirkusen med vad det innebär att vara populärt popband. Så var det bara att låta det rulla på. Men medan andra i bandet, Mick och Brian, ibland kom att bländas av glittret som kändisskapet förde med sig, så har Keith alltid kunna fokusera på musiken. 

I boken får man läsa om Keiths tio år långa beroende av droger (varför han missbrukade och hur han tog sig ur dem), om hans och Micks vänskap och fiendskap, hur han kämpade för att hålla samman bandet samt om hans kärlek till musiken och gitarren. Man får också en inblick i livet bakom bandet via många roliga och privata tankar. 

I början av åttiotalet gjorde ett musikmagasin upp en lista på de tio rockmusiker som de trodde stod näst i turen att dö. Keith stod högst på listan i många år. Men än så länge rullar den här stenen vidare, utan att ha samlat alltför mycket mossa. Och det ryktas om att bandet ska ut på turné igen i sommar. 

A-sida: Electric Boogie/ Electric Boogie (Long Version)

B-sida: Electric Boogie (Dub 1)/ Electric Boogie (Dub 2)/ Electric Boogie (Dub 3)

Det här är en maxi-singel med samma låt fem gånger av den forna I-Threes vokalisten Marcia Griffiths. Jag vet inte hur produktivt det är att satsa så mycket på en låt, men kanske hade producenten Bunny Wailer ett elakt finger med i spelet. Det här sammanföll med hans disco/funk-period i samband med LP:n Hook, Line & Sinker året innan, och kanske den goda rastan gillade att skruva lite extra på knapparna när han för en gång skull var inne i studion. Det må väl vara att det är många versioner om låten från början var något att hänga i julgranen, men den här är tämligen själsdöd. "It`s electric" följt av ett "boogie-woogie-woogie" tycks vara budskapet, och då hjälper det inte hur kreativa man försöker vara däremellan med syntetiska ljudeffekter. Bäst på skivan är basen som någon gång blir levande och Marcias emellanåt varma sångstämma. Singeln kom 1983.

Det var ju inte direkt ifjol/ som morfar spela på sin fiol/ När till ådors kock och till gudingars rop/ man sökte sig allihop/ Med skjortan stärkt utav eau de cologne/ Så började alla på samma sång/ Och spelade sen hela natten lång/ Snart valsade alla i dur och i moll me/ På morfars dansbandsholme

Det behövdes varken bord eller stol/ när morfar spela på sin fiol/ Man vilade sina dansglada ben/ uppå närmsta sten/ När varje småbåt hadd kom i hamn/ så hitta man genast en varmer famn/ Man brydde sig då int om titel eller namn/ Och dansa det fick både gomma och gobbe/ På morfars dansbandskobbe

Med hartsen fick han ett idogt gnol/ när morfar spela på sin fiol/ Och mellan en snoa och en snus/ han ibland tog sig ett rus/ Och tonerna sväva i sommarnatt/ Och man hade blommor i sin hatt/ När morfars fiol ibland spela ett spratt/ Då fick han en blick av den fagraste mö/ På morfars dansbandsö

Snart ned i havet så gick vår sol/ när morfar spela på sin fiol/ Och ifrån dansen bröt alla upp/ Innan det gal en tupp/ Och det blev buskspel och kuttrasju/ och lek och smek bland de unga tu/ I ekan morfar han rodde hem nu/ med någon som sagt honom tack/ På morfars dansbandsklack

Nu är det bara göken som gol/ där morfar spela på sin fiol/ Och ön ligger öde och tyst och stum/ Och ingen dansar en tum/ Och alla båtar de seglar förbi/ för man har ett hem med en dator uti/ Och aldrig mera som förr det ska bli/ Och gudingen ropar som om den var knäpp/ Vid morfars dansbandskläpp

A-sida: Bad Life

B-sida: Question Mark

Även om fallet var djupt från Sex Pistols till den "musik" som Johnny Lydons (Rottens) följande band, Public Image Limited, kom att göra, så kunde karln fortfarande en sak: att irritera. Här gör han det i högsta grad med sin musik, två egenhändigt skrivna låtar, där man kan ana influenser av en lika irriterande person, nämligen Pistols manager Malcolm McLaren. A-sidans Bad Life låter ganska mycket som McLarens square dance på Buffalo Gals, medan Question Mark närmast kan beskivas som någon som försöker starta sin motorcykel till ackompanjemang av ett för högt mixat afrikanskt tumpiano. Det är väl det maniska som får anses vara PiLs kännetecken. När man hör Lydons sång blir man osäker på om skivan verkligen ska spelas på 45 varv. Det är helt enkelt för högt och skärande. Punkens baksmälla! 

En av de vissångare som Sverige producerat och som kanske inte fått lika stor genomslagskraft i de breda lagren som Cornelis och Fred Åkerström är Olle Adolphson. Han är väl urtypen för en trubadur, men kanske anses han lite svår som person, eller lite för akademisk, inte vet jag. Men faktum är att han skrivit och sjungit bland de bästa fredssånger som hittas i den svenska visskatten. Redan som barn lärde jag mig att sjunga med i Det gåtfulla folket, som handlade just om barnets fantasivärd, och Mitt eget land, som behandlar det på 80-talet så närvarande kärnvapenhotet. Ett stående nummer i hans repertoar är också Evert Taubes Här är den sköna sommar - med omkvädet "Det är krig och politik som har fördärvat vår jord". Jag gillar Olle Adolphsons naturnära betraktelser, och skulle gärna vilja bli informerad om vilket år det var som han spelade på torget i Mariehamn, och då vårt band Ultimatum spelade som uppvärmningsband.

A-sida: Can`t Get Enough

B-sida: Version

Johnny Clarke är väl främst känd för sina smäktande kärlekslåtar. Hemma på Jamaika var han väldigt populär för dessa på sjuttiotalet då han främst jobbade i producenten Bunny Lees stall. På denna singel från 1981 är det samma linje som gäller. Han sjunger om hur han inte kan få nog av sin älskades kärlek och av att älska henne. Det är ett sympatiskt, och lättsmält, budskap. Trots det, eller kanske på grund av, tycker jag ändå bättre om Version-sidan, då det är mera dub, och sköna basgångar, än honungslen sång.

Det händer att Stiff Little Fingers låtar kommer tillbaka till mig. Senast förra veckan gick jag på grottstigen i Geta- bergen och tänkte på Wasted Life från första LP:n Inflammable Material (1979). Låten är inte svår att spela samt har ett svåröverträffat patos vad gäller att inte göra militärtjänsten, vilket gör den till en tacksam cover för många nygrundade punkband. En sökan på internet ger mig följande intressanta information. På albumet Ratsia från 1979 spelar de finska punkarna från Pihtipuhdas (med samma namn som albumet) låten under namnet Ne ei haluu kuunnella. Året därefter är det Sandviken-punkarna H S Art som har låten med under en konsert i Sandviken. År 1995 gör det brittiska hardcore-punk-bandet English Dogs en närapå exakt kopia av låten på en EP.  Därmed kan man lätt konstatera att Fingers gjort en klassiker.

https://youtu.be/lZJFNGgk6gc

https://www.youtube.com/watch?v=JI4ySO7-ZPc

A-sida: The Big Bean

B-sida: Scumda

Denna maxi-singel av det brittiska bandet Pigbag gavs ut 1982. Det är instrumental musik med världsmusik- inslag blandat med modern pop och jazz. The Big Bean låter soca, calypso med steeldrums. Men det är ändå något nya vågen-aktigt över det, för det hålls samman av en ganska tajt basgång. På B-sidan är det igen de afrikanska trummorna som tar över. Igen blir det väldigt maniskt och tätt sammanhållet. Jag tycker på det stora hela skivan är väldigt intressant, det bästa jag hört med bandet, och skulle önska att mera sådan här musik gjordes idag. Skivan fungerar utmärkt som partymusik - den tåls att spelas på nytt och på nytt.

Jag tror att det var radioprogrammet Tonkraft som gjorde inspelningen med det svenska new wave-bandet Elegi på rockklubben Errols i Göteborg 1981. Hur som helst så bandade jag konserten. Tror att jag tidigare läst om Elegis konserter i Schlager. Sångerskan Marie Samuelsson menade verkligen vad hon sade till manstupparna i publiken när hon vrålade "Stå inte där och glo!" Jag gillar verkligen Elegi och ansåg dem för ett av Sveriges mest spännande band vid den här tiden. Det var suget i soundet som var spännande. Till detta bidrog både saxofonen och den maniska sången. Låtlistan är som följer: Rör vid mig, Bakom ryggen, Moderna kvadrater, Till Lillebil, Mat. Det är märkligt hur textrader som är genialt skrivna kan bita sig fast och leva kvar. Senast idag tänkte jag på raden: "Vi är inte stålgrå/ Vi är starka färger". Ett ställningstagande från Elegi.