En kall och regnig sommar inspirerade mig att konstruera ett kryss, som man kan lösa genom att läsa min blogg. För att öppna krysset krävs att man skriver i lösenordet: musaploki. Mycket nöje, och hoppas att det inte är för svårt.

mycrosswordmaker.com/1226727/Musaplokikrysset

A-sida: Heart Made Of Stone

B-sida: Heart Made Of Dub

The Viceroys är en jamaikansk vokaltrio som här ger ut på dubkungarna Sly & Robbies eget bolag Taxi. Året är 1980. När det är frågan om dub, så blir det mycket lekfullt experimenterande med trummor och bas samt diverse mix up-effekter på s. B. Och det gillar jag verkligen. Låtmaterialet är den ursrungliga Heart Made Of Stone, en vemodig sång om en flickvän som nyligen lämnat. Budskapet är "Heart made of stone/ you should have let me go." Det låter lite Black Uhuru och Michael Rose på sången. Det hela känns väldigt äkta och övertygande. 

Nu i sommar när jag var in till stan och hade ärenden till Music Shop råkade jag fråga om det fanns någon elgitarr till salu. Min gamla Fender-kopia har hängt med bra, men det var ändå aktuellt att levla upp nivån med en hundring eller så. Och ned från väggen plockades en nästan splitterny Epiphone Les Pauls Studio LT Heritage Cherry Sunburst. Jag provspelade och gitarren var skön. Inga problem heller med att få gitarren på avbetalning. Så jag slog till, och gick från Fender till Gibson, från Keith Richards till Bob Marley. Den nya skönheten glänste när jag bar ut den till bilen. Inga repor hade den, så jag punkade till den lite. Och vad är då gitarren värd, som de brukar fråga i antikrundan. Ja, den hör till de billigaste som duger för musikinstitutets elever att spela på, och ruinerade definitivt inte min sommarkassa.

A-sida: 10 notes on a summer`s day

B-sida: Instrumental mix

Det är osäkert för mig huruvida Crass var ett musikband eller ett anarkisyndikat. Jag har bara hört LP:n Penis Envy (1981) förut och på den lät de som ett band. Men på den här maxisingeln är det fråga om anteckningar, betraktelser, över vad som kunde vara livet, och i Crass fall ett liv anfrätt av ett destruktivt samhälle, framförda till en ljudvägg, som går från skärande dissonanser till plötsligt uppdykande vackrare, stillsamma, passager. Oklart är vad Crass prioriterar, texterna eller musiken? Ur musikalisk synvinkel är det tämligen svårsmält, knappast njutbart, möjligen oroväckande. Men för att göra bandet rättvisa så ska väl Crass ses som en helhet, där musik och text samspelar. I jämförelse med det jag hört förr så var denna singel, utgiven 1985, högst antagligen inte något jag skulle spela igen, för att försöka luska ut vad texterna egentligen vill säga.

De flesta som sysslar med populärmusik idag har någon personlig relation till Elvis Presley. Kungen av rock n`roll som han kallas kom att bli den som huvudsakligen bidrog till att rocken skapades i USA i slutet av femtiotalet. Min mamma hade en Elvis-skiva, och pratade ibland om Elvis. Själv lyssnade jag på skivan som barn och minns att jag såg Elvis TV-show från Hawaii, i en sändning som gick ut över hela världen, 1973, fyra år innan hans död. Det finns Elvis-kopior, också på Åland, och det skrivs vetenskapliga avhandlingar om Elvis. I sommar har jag läst Sven-Erik Klinkmanns doktorsavhandling Elvis - den karnevalistiske kungen, från 1998. Jag har också sett Baz Luhrmanns färska film Elvis, som kom förra året.

Jag reagerar mot att beskriva ett musikaliskt fenomen ur ett vetenskapligt folkloristiskt perspektiv som Klinkmann gör. "Att läsa Elvis karnevalistiska mask" är för mig lika abstrakt som att spela fotboll utan boll. Och som alltid väger artistens egna ord lätt när det är frågan om att samla akademiska poäng. Själv uppskattar jag Elvis för hans sätt att sjunga, för hans otroliga musikalitet och hans innerlighet som han hämtade från den gospelsmusik som han var uppväxt med. Filmen Elvis är sevärd. Se den!

A-sida: Cool And Deadly

B-sida: Deadly Version

Denna maxisingel från 1983 har den jamaikanske sångaren Horace Andy spelat in tillsammans med Tad Dawkin på dennes skivbolag Tad Records. Cool And Deadly (på vilken det görs en version på sid B) är en mainstream dance hall reggae-låt. Den har ett rätt så skönt basgung och Horace Andy sjunger honungslent, men texten lämnar väl en del att önska. Det är mycket "Come rock with me baby", "dance to the beat" och "you know what I mean". Bäst blir låten när man låter basen hänga kvar och börjar dubba och experimentera runt den. Det är bra att man vågar göra det, för det ger låten en smula karaktär. Annars inte så mycket "murderer" över den här.

Jag köpte inte så många singlar när jag började köpa skivor i början på 80-talet. På den tiden kunde man inte köpa begagnad vinyl, så jag köpte fullprissinglar mestandels på Åhlens i Stockholm. Den första singel jag köpte var nog Antirock med Ebba Grön, jag gissar 1980. Minns att jag satt bak i bilen efter att ha kommit med färjan från Kapellskär och min reskompis förklarade för mig vad "profit" betyder. På den tiden innebar en Stockholmsresa mest ett besök på Åhlens, Buttericks och Clock samt en kokosboll, som man fick ont i magen av, på gågatan i Gamla Stan. Samlingen består mest av punk och reggae. 

A-sida: Rainy Season

B-sida: Rainy Season

Den före detta Buzzcocks- och Magazinesångaren Howard Devotos promotionsingel Rainy Season från 1983 andas lite Magazine. Syntarrangemangen och sångrösten är sig lika. Texten är fin. Flickvännen har gett sig av och sångaren klagar: "I`am on fire/ I miss the rainy season/ In this desert/ you made me create." Det känns äkta och trovärdigt. Många är de artister som efter eller under sin karriär som medlem i ett band gör försök att ge ut eget. I många fall blir det sämre än ursprunget. Men här lyckas insekten från under the floorboards kravla sig upp i ljuset och leverera ett fullt acceptabelt resultat.

August Strindberg sade ju om sitt skrivande: Min eld är den största i Sverige. Det känns som om Strindbergs var det band i Sverige 1984 som förvaltade arvet efter Sveriges störste författare bäst. För mitt bland storstadens höghusbetong och jäktade aktiespekulanter var man det band som sade saker rakt ut på ett sätt som pulserade av liv. Man vek inte ned sig för skivbolagen eller gav efter för musiktrender. Detta album är till exempel garanterat "Syntfritt". Det som är bra med Strindbergs är att man har ett inifrånperspektiv, som i låten Halloween, som kunde handla om dem själva. Det är balansen mellan att hitta sig själv och att inte sälja sin själ i livets maskerad. Går det riktigt illa kan det sluta med en överdos på en toalett på Norrmalmstorg. I Bla-bla-bla handlar det också om att förhandla med djävulen om sin själ. Är du beredd att pruta på dina egna målsättningar för att få en låt spelad på P3 är frågan. Det är från det här inifrån/underifrån-perspektivet man tar avstamp, och det är det som gör denna LP med Strindbergs så bra. Synd bara att man inte kan hitta liknande skivor idag, 40 år senare. Två låtar kände jag igen: Respektfulla gatan och Ingenting. I Strindbergs originalversion fick jag tillfälle att uppdatera min bild av dem. Respektfulla gatan är en gata som de i strebersamhället eftertraktar, en gata som bara söker polerad status quo, och inte att man utmanar och ifrågasätter. Ingenting sammanfattar en livsstil som är väldigt utpräglad i opersonliga storstadsmiljöer, där man vänder sig bort och inte har någonting att säga, eftersom det inte finns någonting att säga. Igen en version av jantelagen upphöjd i sin egen potens. Nej, Strindbergs behövdes då, och skulle behövas igen!

A-sida: You Can`t Get What You Want (Till You Know What You Want)

B-sida: You Can`t Get What You Want (Till You Know What You Want) (Dub Version)/ Cha Cha Loco

Det begagnade exemplar av denna maxisingel från 1984 som jag äger har en stämpel med den privata klubben Le Pigeonnier i Saint Tropez på sig. Och det är nog på en bar på den franska riverian som denna singel passar bäst. Den elektromixade musiken är lika intetsägande som titeln att "man inte kan få vad man vill innan man vet vad man vill". I och för sig har väl Joe Jackson alltid varit lite av en kameleont, men det här är långt ifrån den nya våg som han var en del av i början av decenniet. På det sista spåret Cha Cha Loco kan man väl ana lite salsa-sväng, men man kommer att tänka på Käärijäs Cha Cha Cha. Nej, det här ger verkligen en lite klaustrofobisk känsla, som rimmar illa med en fin sommarkväll i juli.