Den här skivan kom 1979 och jag lyssnade på den, helt eller delvis, på skivbutiken Zeipels i Mariehamn 1981. Zeipels var ett ställe man kunde gå till och hänga efter skolan, be damerna bakom disken sätta på någon skiva, och sedan få sig ett par hörlurar. Men de brukade inte vilja spela så mycket, för de ville ju att man skulle köpa skivan. Nu efteråt tycker jag det är ganska otroligt att de hade skivor med band som The Members, t.ex. The Members var ett inte så känt nya vågen/ punk-band från en liten stad norr om London, som inte tog sin punk-mission lika mycket på allvar som sina likar i London. På det här albumet mixar de snabbt punkkomp med reggae, och texterna är ofokuserade. Låtarna kan handla om ring-in-radio-underhållning eller kärlek i en hiss, och är ofta fem minuter långa. Kanske kunde musiken karakteriseras som ett lulligt The Jam som fått i sig för mycket lustgas? De spår som är punken trognast är The Sound of the Suburbs och Solitary Confinement, som handlar om hur människor som flyttar in till storstaden medvetet väljer att isolera sig i sin lägenhet. Kul ändå att höra på låtar från den här skivan igen - endast skivomslaget var bekant sedan 80-talet.

A-sida: Nelson Mandela

B-sida: Break down the door

Den här singeln kom 1984, och låten Nelson Mandela kom att bli protestlåten nummer 1 för den stora folkrörelse världen över som ville frige Nelson Mandela som satt i fängelse i Sydafrika för sitt engagemang i den politiska rörelsen ANC, vars syfte var att avskaffa apartheid-systemet i landet samt ge de svarta rösträtt. 1990 frigavs Nelson Mandela, valdes som ledare för ANC och blev Sydafrikas första svarta president i landets första demokratiska val 1994. The Specials, senare Special AKA efter att Terry Hall et co, lämnade gruppen för Fun Boy Three, kan ta åt sig mycket av äran för denna världspolitiska händelse. Låten spelades på galor och kom med på samlingsalbum världen över i mitten av 80-talet, och den gav synlighet åt ANC:s kamp mot det rasistiska apartheidsystemet i Sydafrika. Det är ingen tung, deklamerande låt, utan ett lätt dansant stycke med körer och blåssektion som får det att spritta i kroppen. Just dansen och musiken hade ju varit de svartas uttrycksmedel i kampen mot förtrycket, så det är helt i sin ordning att låten är sådan. Det bästa sättet att bekämpa mörka krafter är ju just genom glädje och livsenergi. B-sidans låt är ett ganska så ordinärt soulstycke.

A-sida: Lasten mehuhetki

B-sida: Hyvästi kotimaa

Tuomari Nurmio är en konkare, vilket på finska betyder att han hållit på länge. Och han har enbart förädlat sin stil med åren tycker jag. Hade inte så mycket aning om honom när den här singeln släpptes år 1981, eller om finsk rockmusik överhuvudtaget. Men en god kompis som kände till den finska rocken spelade låten för mig i mitten på 80-talet, och jag mindes textraderna om den svarta ängeln som kommer till barnkalaset och tar med sig dagens hjälte. Svart humor eller finsk realism? Barnuppfostran i Finland går ju, eller gick åtminstone, mycket ut på att skola upp små självständiga soldater, som tidigt ska lära sig torka tårarna från kinden och klara sig själva i livet, till vilket pris det månde vara - och så får det bli som det vill med välmåendet och folkhälsan. Men det är mycket humor i den här texten även, och juristen/ rockmusikern är en ordvirtuos, liksom han hanterar sin plåtlåda till bluesgitarr nu på äldre dar. Raderna: Kuka käski syödä liikaa täytekakkua (vem beordrade om att äta för mycket fylltårta)/ ja kaataa toisten lasten niskaan kylmää mehua (och hälla kall saft i nacken på de andra barnen)/ Siitä joutuu paholaisen pannuun paistamaan (därför blir man tvungen att steka djävulen i stekpannan)/ maailmassa ei säästy enää viamattokaan (i den här världen sparar man inte ens längre den som är oskyldig) är bra Tuomari Nurmio-lyrik. Kompet är smart svängig bluesrock, där textraderna kommer som maniska trollramsor, som från någon mörk bakgata i knytnävsstaden Helsingfors.

A-sida: Ice-Cream Love

B-sida: Version

Singeln Ice-Cream Love släpptes 1980 och skrevs av det jamaicanska rytmgeniet Sly Dunbar, som också trummar på låten. Johnny Osbourne sjunger en smäktande lovers rock in a di dancehall style här, som får alla choklad- glassar att smälta. Texten cirklar runt temat att Johnny inte vill ha en kärlek kall som en glass av den unga flickan, eftersom hans egen kärlek är varmare än så. Speciellt på vintern är det inte trevligt att bli kyligt bemött menar Johnny, om det är så, så får det vara. Han vädjar till sin tillbedda att vara varmare än sommarens sol mot honom, för i så fall är de på samma våglängd och det kan bli något av kärleksaffären. En fyndig låt, med ett budskap som alla kärlekskranka unga män kan ta till sig. Dub-versionen på sida B är het, garanterat mycket hetare än en Pingvin Eskimo från frysboxen på Kantarellen i Jomala vill jag lova! Dub it!

A-sida: I Hate People

B-sida: Lets break the law

Anti Nowhere League var ett av de otal brittiska punkbanden med Anti- i förnamnet i den andra punkvågen, som även kom att kallas Oi, och som jag inte hade koll på, då när den här singeln släpptes 1982. Jag minns att jag reagerade på det lite magstarka i att hata människor i låten I hate people. Minns att jag tänkte: det är ju lätt att tänka, när man har en dålig dag - hata, hata, hata... Och att den som tänkte så även gjorde det för att: "They hate me!" Svårare än så är ju mänskliga relationer, liksom. När jag lyssnar på den igen, kan jag väl tycka att låten kan ha en terapeutisk verkan, för en som är trött en dag efter jobbet eller i folkträngseln i en större stad en fredagseftermiddag, när alla så snabbt som möjligt vill komma hem och i bastun med sin matkasse från snabbköpet. Så kan låten fungera, som en spark i ändan åt alla egoister som i sin stora självupptagenhet behandlar sina medmänniskor illa, men inte som ett brev skrivet av en attentatsman före dådet. Och så hoppas jag att det var tänkt med låten också. B-sidan tycker jag bättre om: friheten att få vara en outlaw, ens bara för en liten stund.

A-sida: Mors och fars kärlek

B-sida: Så skönt att se dej

Dan Tillberg från Ystad i Skåne fick på sin tid lite stå i bakgrunden av de andra Dylan-uttolkarna/kopiorna på den skånska slätten, såsom Wiehe och Dan Hylander. Men det var med låten på första sidan av den här singeln han lyckades nå ut till de breda lagren. Jag minns att jag såg en lång version av Mors och fars kärlek på TV, och att jag genast tänkte att Dan har rätt. För så enkelt är det ju: "Vi behöver mors och fars kärlek/ Vi behöver kärlek/ Vi behöver mamma och pappa/ för att klara av det." Lite som All you need is love, bara mera preciserat. Jag tyckte och tycker att Dan Tillberg ska ha all respekt för att ha skrivit den här låten, som lätt kan verka banal eller sentimental i mångas öron, men som helt suveränt sammanfattar vad det är frågan om i livet. Utan kärlek och omtanke från föräldrarna från första början är förutsättningarna inte så goda för barnet som växer upp. Låten går i funktempo och refrängens budskap upprepas med jämna mellanrum. Singeln kom 1980.

A-sida: You`re so dumb

B-sida: Better off crazy

Singeln släpptes 1977. Då var Skrewdriver ett helt ordinärt punkband från nordvästra England. Sedan kom bandet plötsligt att stå i centrum för det som skulle räknas till vit makt-musik, eller ny-nazistisk rock, och bli det band i världen som mest talade för denna ideologi, inspirerad av Adolf Hitlers människofientliga tankar om övermänniskor och skillnad mellan raser, samt nedvärderande syn på oliktänkare eller avvikare. I Shean Meadows film This is England från 2006 tas problematiken kring ett skinheadgäng och det högernationaliska partiet National front upp. Där skildras hur en ung kille sugs upp av starka politiska makter som vill använda honom för sina egna syften. Han blir lyckligtvis i slutet kvitt sin övertro på fosterlandet och kastar Englands flagga i sjön. Det är lätt hänt att unga mäns frustrationer över fattigdom och sociala orättvisor tar sig uttryck i rasism, homofobi, överdriven fosterlandskärlek eller till och med nynazism, men det är inte acceptabelt att propagera för sådant i sångtexter eller i medier. Då är det bättre att säga som Skrewdriver gjorde på B-sidan av denna singel, då de ännu inte var ultrahögernationalister: "I´m better off crazy".

A-sida: Cranked up really high

B-sida: The Bitch

Slaughter and the Dogs var väl Manchesters svar på Sex Pistols. De var med från början, och den här singeln släpptes 1977. A-sidans låt var den jag hörde. Texten handlar om någon som fått för mycket av allting, av vardagen, av drömmar som aldrig realiseras, av rocksvängen. Då allting stigit för högt upp i halsen så är det väl lika bra att spy ut det, är sångens budskap. Man kan väl inte hoppas på att det blir så mycket bättre, men knappast kan det väl bli så mycket sämre heller, om man får dela eländet med någon annan. Mycket punk om detta! För den intresserade finns en videoupptagning från 1977 på You Tube, som bra förmedlar vad det var frågan om. B-sidans låt handlar om någon som upptäcker att förhållandet med flickvännen inte är det allra bästa, därav låttiteln.

A-sida: Right to work

B-sida: The Loner

Singeln kom 1977 och det låter väldigt brittisk pre-punk, eller rotpunk, om det här. Det är ingen dåligt formulerad uppkastning/ urladdning, utan en återhållen och äkta ilska och rättvisetänkande som väller fram likt lavflödet ur en vulkan. "We have a right to work" är det enkla budskapet till tre ackord, och det här upprepas i varje refräng. Det är en desperat yngling som talar i texten. I första versen är han helt straight: I don`t take drugs and I don`t drink beer, men ändå utan jobb. I sista versen är det en mera uppgiven arbetslös: "I take lives and drugs/ and I´m pulled up/ cause I`m a nutter". B-sidan är lugnare och utan text på internet.

A-sida: I takt med tankarna

B-sida: Gatljus

Perfekt alibi var ett band från Lund/ Malmö. Singeln I takt med tankarna/ Gatljus kom 1981 och det var A-sidans låt jag hörde och bandade på radion. Det som grep mig då och som fortfarande gör det när jag lyssnar på låten är det tunga mörka kompet och sången som är en sträv, bedjande och plågad röst som sjunger om vandringen med de egna tankarna: hur länge ska den vandringen räcka och finns det någon som kommer att förstå - en hand som sträcks ut, en annan människa? Det låter som en vädjan från en isoleringscell, ett smått autistiskt tillstånd. Jag gillar det mörka, nakna och desperata i den här låten, de tunga trummorna och gitarrslingorna i bakgrunden. Det är poetiskt och dystert, men inte hopplöst. Man kommer att tänka på Freddie Wadlings soloprojekt som ofta blev någon väldigt mörkt och inåtvänt.

B-sidan är en låt som är inspirerad av Berlin innan muren föll. Den tyska huvudstaden har gett många rocklyriker inspiration. På sjuttiotalet bodde både Bowie och Lou Reed där, och senare Nick Cave. Tudelningen i öst och väst gick rätt igenom staden, det är idag svårt att förstå att man kunde skilja människor åt på det sättet. Under efterkrigstiden var staden helt sönderbombad, ett manifest över mänsklig galenskap och storhetsvansinne. Berlin blev också sinnebilden av skammen som många tyskar var tvungna att bära efter Hitlers och nazisternas kapitulation. Det finns fortfarande kvar en stämning av alltings uppgivenhet i Berlin, något som lockar rockmusiker som skriver dyster musik. Låten Gatljus fungerar alltså som ljus i mörkret.