Även Blå Himlen Blues med Imperiet var en skiva som snurrade på min skivtallrik i Stockholm våren 1985. Skivan kom samma år. Surabaya-Johnny och Blå himlen blues var mina diskjockeys favoriter, så det är även de låtar som bitit sig fast från den här skivan. Den förstnämnda är en gammal musikallåt av Bertol Brecht från 20-talet. Den har översatts till svenska av Pugh Rogefeldt. Avslutningsspåret Fred är en gammal Hoola bandoola band-låt från 1971. Thåström har tidigare tolkat låtar av Mikael Wiehe, t.ex. Keops pyramid. Det politiska engagemanget finns hos Imperiet, men är inte lika starkt uttalat på Blå himlen blues, som på de tidigare Imperiet-låtarna. Det är snarare mera extatisk rockpoesi än politiska ställningstaganden lyssnaren får sig serverat på den här skivan, liksom på de flesta skivorna, med Imperiet. Det var den svettiga, direkta känslan av att leva här och nu, samtidigt medveten om rätt och fel, som Imperiet förmedlade, främst som live-band, men också på vinyl. Det här var väl, kan man säga, en sak som gick förlorat när Thåström senare flyttade till Amsterdam och bildade skrammelorkestern Peace, Love & Pittsbulls.

Efter medverkan i banden New York Dolls och Johnny Thunders and the Heartbreakers började Johnny Thunders göra soloplattor. Hurt me är den tredje och från 1983. Jag lyssnade på den när jag bodde i Stockholm våren 1985. Jag kände ett par flickor då, som gillade den här skivan och som spelade den på min skivspelare. Skivan är Johnny Thunders känsliga röst och en akustisk gitarr. Stämningen är nära och intim, man blir tagen och vill lyssna. Inledningsspåren är starka. Sad Vacation är en hyllning till punklegenden Sid Vicious in memoriam och Eve of Destruction är en känd protestsång från sextiotalet skriven av P.F.Sloan. Förutom ett par Dylan-covers innehåller skivan annars mest omtolkningar av gamla New York Dolls-låtar. Låtarna är genomgående korta, i medeltal på ett par minuter. Favoriten av de egna låtarna är You can`t put your arm around a memory. Det kan inte hjälpas att man främst förknippar Johnny Thunders med hans drogmissbruk. Han var en junkie-rockare från New York, som förkroppsligade rockmyten till hundra procent. Men jag hann se honom live i Mariehamn innan han gick bort 1991. Man känner med honom på den här skivan, där han verkligen är i sitt rätta element. Johnny Thunders lever och andas genom sin musik. Det blir både tragiskt, starkt och vackert: "Cause every junkie is like a setting sun" (Neil Young).

Skivan Fri information från 1975 var säkert en av de LP:n med Hoola bandoola band som jag lyssnade på på 80-talet. Jag är säker på att jag kände mig som en riktig proggare när jag bad bibbatanterna lägga på skivan, samt vända på den, då A-sidan spelat klart. Jag fick vad jag bett om: politiska texter, trallvänliga, folkliga melodier, som fastnar i minnet. Precis så som Wiehe, Afzelius & co ville ha det, och alltid velat ha det, nämligen musik för folket, inget tillkrånglat. Och jag gillade det. Främst texterna. Så mycket att jag skrev ned låtar, och arkiverade i min egen låtmapp. Pärlorna i bandets produktion är utspridda på ett antal skivor från början av 70-talet fram till 1976. På Fri information räknar jag  Älska mig Bill, LTO-tango, Victor Jara, Kvinnoförakt och Juanita till dessa pärlor. Sångerna framförs växelvis av Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Till dessa två politiska kämpars ära ska sägas att de aldrig svikit sina ideal, utan på skiva efter skiva fortsatt att bekämpa imperialismen och storkapitalet i alla länder, samt stått upp för de mänskliga rättigheterna. Just Hoola bandoola band får stå som föregångare för all populärmusik i Sverige med politiska förtecken. Och även för amatörismen: "Så greppa din lyra och fatta din lur, vi ska skapa vår egen musikkultur." 

LP:n Velvet Underground & Nico med Velvet Underground är en klassisk rockskiva som det är omöjligt att komma ifrån om man vill se vad som ledde fram till punken 1977. Skivan gavs ut 1967. Lou Reed grundade bandet i New York året innan med likasinnade musiker och sångerskan Nico. Textmässigt och soundmässigt var Velvet Underground nyskapade. Lou Reed väjde inte för att skriva om det som hände på gatorna och på barer och nattklubbar i storstaden. Han gav röst åt de utsatta och missförstådda, de avvikande, så som horor, homosexuella, sadomasochister, drogmissbrukare, och så vidare. Samarbetet med popkonstnären Andy Warhol resulterade i en popkonst-banan på skivomslaget. Låtarna ger ofta rum för eftertanke och meditation. Vad jag vet så var det Velvet Underground som introducerade cellon i rockmusiken. Den spelades av John Cale, och framträder främst på Venus in Furs. Man kan väl kanske kategorisera bandet som ett pro-punkband om man vill. Det var främst i USA som tendenserna inom rocken kom att peka fram mot 1977, i.o.m. New York Dolls, Iggy Pop & Stooges, Patti Smith samt MC 5 och Ramones förstås. Men Velvet Underground var banbrytaren. 

Flowers of Romance kom 1981 och var PiL:s tredje album. Orsaken till att jag alls lyssnade på skivan då när jag fick tag på den på bibban i Mariehamn var att jag var intresserad att se vad John Lydon, alias Johnny Rotten, sysslade med efter att Sex Pistols splittrats. Det jag fick höra var något slag av anti-musik, anti-rock - eller rent experimentell rock, new wave. Jag var inte direkt imponerad. Musiken sa ungefär: kom inte och lyssna på mig, köp mig inte. Det är ett evigt dunkande på alla slag av indiantrummor, gnisslande gitarrer eller syntar och Lydon som mässar något i bakgrunden. Man får känslan av att han vill reta gallfeber på en. Texternas budskap kan väl kanske sammanfattas med titeln på bandet: starkt begränsad insyn för dem som står utanför. Jag tror att jag träffat sammanlagt en människa som har nämnt bandet PiL, en hängiven Pistolsfan. Det säger väl något om bandet och dess musik. Det låter ungefär som ett gäng indianer i trans som brutit sig in i en replokal för rockband.

Handsworth Revolution kom 1978 och är det brittiska reggaebandet Steel Pulses bästa skiva. Skivan berättar om platsen där de växte upp, Handsworth i Birmingham. Titelspåret är en rebellisk låt som uppmanar de svarta invånarna i Handsworth att stå upp och slå tillbaka, att vara stolta över vem de är. Steel Pulse ger en röst åt alla dem som fick uppleva förtryck och rasism på hemmaplan. Gruppen var med i rörelsen Rock against racism, och låten Ku klux klan på skivan är den bästa låt mot rasism som jag känner till. Den beskriver rent konkret hur det var att vara svart i England och i varje annat främmande land: "Walk around just kicking stones, minding my own business. I come face to face with my foe, disguised in violence from head to to. I holla and I bawl, but they dont let me go. To let me go was not dem intention. They say: one nigger the less the better for the show. Stand strong black skin and take your blow..." Låtarna propagerar genom rastafari-tron hoppet om att allt ska bli bättre för de forna slavarna från Afrika, men jag tycker att Steel Pulses musik är angelägen för vem som helst som vill tro på mångkultur och tolerans. Namnet Steel Pulse beskriver bra bandets sound i övrigt, som är mycket dub-fixerat. I Handsworth ordnas reggaefestivalen Simmer down sedan några år tillbaka. Den går tillbaka på en tradition av tidigare reggaefestivaler i området, som Steel Pulse var med om att starta. 

Skivan Marquee Moon med New York-bandet Television kom år 1977. På något sätt fick jag höra talas om bandet och bandade skivan på kassett. Utan tvekan är det new wave. Jag skulle definiera musiken som intelligent och spännande. Låtarna fastnar lätt i huvudet, även om det inte är treackords slagdängor, utan tvärtom finurliga gitarr- och basgångar och en sång som pressas fram i de höga tonregistren. Texterna är väl i det närmaste poetiska (kan det vara en slump att efternamnet på sångaren Tom Verlaine är detsamma som en fransk surrealistdiktares?). Bandet och skivan är väl närapå kultförklarat i underground-kretsar, och svår att förbise, för en som vill ha koll på vad det hände i rocken kring 1977, även om många säkert retar sig på att bandet verkar för pretentiöst. Kanske även att de som säger sig gilla Television, lätt får stämplarna "att vilja göra sig till" och "visa att man hänger med" i pannan. Men att göra bra rockmusik handlar väl, som någon rockkändis så intelligent sade det, att klara av att göra bra sånger. Och Televisions Marquee Moon är utan vidare bra rockmusik.

Åländsk musikfestival var det anspråkslösa namnet på en rockfestival som pågick i slutet av juli Badhusparken i Mariehamns Västerhamn i början av 80-talet och en bit framåt, långt innan Rock-off tog över i Mariepark och på Torget. Festivalen anordnades av Träffpunkt ungdom i Mariehamn, samma förening som drev Pub Bastun. Jag besökte ofta Åländsk musikfestival, som var som ett skyltfönster för oss åländska rockdiggare när det gällde artister främst från närregionerna Sverige och fastlandet, men även åländska band och rockartister längre ifrån spelade här. Festivalen var av det lilla, mysiga slaget, med filtar på grässlänten framför scenen och kaffe- och korvservering uppe i luckan nedanför Badhusberget. Publiken kom så pass mycket att festivalen gick runt, eller så gick den alltid på minus, vad vet jag. De band som jag minns från festivalen är främst Johnny Thunders & the Heartbrakers, Defunkt, Tant Strul, Eldkvarn, Eppu Normaali, Melrose, Anders F Rönnblom, Jukka Tolonen band, Röd granit och Lolita Pop. Någon gång några år senare när publiken inte mera orkade komma skrev en av arrangörerna en insändare i tidningen under rubriken: "Var var du när Åländsk musikfestival dog?" Ska jag vara ärlig så var mitt svar: "Hemma."

1982 började jag lyssna på reggae. Det var samlingsalbum med Bob Marley & the Wailers tidiga låtar och LP:n Kaya från 1978 som jag först fick tag i, om jag minns rätt, och sedan var jag torsk. Låtarna på just Kaya är väldigt meditativa och sensitiva. Bob Marley sjunger med enorm inlevelse och reggaegunget med bröderna Barrett i bas och trumsektionen, samt I-threes med Marleys egen fru Rita i kören, bäddar för det spirituella soundet. Jag bytte helt spår till reggae då, och blev Bob Marley-frälst. Senare skaffade jag de mera rebelliska Marley-plattorna, som Natty Dread och Rastaman Vibration, också. Jag läste in mig på texterna och kunde dem i det närmaste utantill. Min reggaevurm gick så långt att jag stickade mig själv en halsduk i ites, gold and green, eller rött, gult och grönt, och farmor stickade mig en reggaemössa. Jag läste in mig på rastafari-religionen och kunde tyda de specialuttryck på pidgin-engelska som reggaemusikerna strödde omkring sig i sina texter. Och visst var det något speciellt med reggaekungen Bob Marley. Texterna tog ställning, de var globala, med ett kärleksbudskap till nästan och en politisk manifestation om orättvisorna i världen, men de kunde även handla om små vardagliga saker, som att vara på bra humör eller att träffa någon man tycker om. Trots sin berömmelse var Bob ändå "en av oss", för dem som hade mött honom på gatan eller på fotbollsplanen i ghettot Trenchtown i Kingstown på Jamaica eller på konserten på Gröna Lund, 1980,  året innan han dog. Då slogs ett publikrekord på över 30 000 där som aldrig kommer att överträffas, och när Bob Marley sjöng sin Redemption song var det direkt till publiken. Idag, i en värld som präglas av terrorism och osäkerhet, står Bob Marleys budskap starkare än någonsin: "One love, one heart, lets come together, and feel allright"! 

Jag har lyssnat ganska mycket på mainstream-musik, sådant utan klar profil, sådant som de flesta andra också lyssnat på och tyckt om. Kanske man kan säga att den musiken är in the middle of the road, eller på den säkra sidan, så att säga. Som de flesta andra har jag tyckt om den på något sätt, trots att jag inte blivit frälst eller kunnat säga att den musiken är något alldeles enastående. Genomgående för den här typen av musik är väl att jag efteråt har kunnat inta en mera kritisk hållning till den. Jag anser inte att man kan sätta så mycket stämplar på musik eller måste fundera så ingående på sitt förhållande till den. Man lyssnar för att det är ok att lyssna och bra med det. Börjar man skärskåda den här musiken efteråt kan man märka att t.ex. texterna inte håller så hög klass, eller att det är något som man retar sig på hos artisten, t.ex. att musiken inte känns äkta på något vis. De artister som jag vill nämna i det här fallet är Magnus Uggla, Noice och The Police. Gemensamt för de två första artisterna var att de kom fram samtidigt som punkrörelsen blomstrade i Sverige och att de båda tog intryck av den. I efterhand sett kan man säga att rikemanssonen Uggla nog mera var folkhemsartisten som tyckte om att säga att han sket i allting, samt att han sket i det också. Det tog inte lång tid innan han gjorde musik för massorna med dubbel-LP:n Den ljusnande framtid är vår från 1980. Noice var punkbarnen som sade sig bo i tunnelbanan. De tog alla påklistrade attribut som de bara fick tag i (inklusive karamellfärg i håret och åtsittande panterbyxor), och jag är säker på att de handlade allt i "punkaffären" Cloz i Stockholms city. Ändå finns det en magiskt sockersöt stämning över låtarna på plattan Tonårsdrömmar från 1979. The Police från England var popreggae som sålde bra. Soundet var välsvarvat och Stings sångröst speciell. Men något saknades som gjorde allting för välpolerat, och texterna var i stil med the daa daa daa, the doo doo doo, thats all I want to say to you. The Polices musik passade som hand i handske på alla dansgolv, och var långt ifrån den root-reggae som den lånade ifrån. Men jag vet inte: kanske har jag själv också börjat köra mitt på vägen för att undvika dikena och den farliga skogen runtomkring.