LP:n Genom ljuva livet med Eldkvarn kom år 1981, i en tid då det kändes som om Eldkvarn, som ursprungligen kom från Norrköping, kunde göra precis vad de ville. Det var långt långt innan bandledaren Plura Jonsson började göra matprogram i TV och skriva svarta bloggar om flydda tider. Det var många som gillade den här LP:n, som jag lånade och bandade på kassett. Tidningarna skrev uppmuntrande recensioner om finurliga textslingor och träffsäkra skildringar av kärleken och livet. Optimismen märks i låtarna, som är snabba och poppiga, trots att Plura genomgående röstar för moll istället för dur, när han gör en låt. Det handlar mycket om kärlek och en slags känsla av omnipotens, av att kunna äga världen, i låtarna. Kvinnor står beredda och avklaras på löpande band av de grabbiga pojkarna, i samma takt som den ångdrivna kvarnen, som gett namn till bandet, brann upp i Stockholms centrum på 1800-talet. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med Eldkvarn, och jag vet inte vad det beror på. Jag var aldrig någon företagsam Don Juan på den tiden då Plura och gänget var pojkar, pojkar, pojkar. Jag var mera av en ensamvarg. Så hörde jag också talas om hur drygt Plura betedde sig när han kom till Åländsk musikfestival och spelade på 80-talet, vilket kanske även färgat min bild av bandet. Kanske beror allt på det åländska Stockholmskomplexet bara? Jag har ändå tre favoriter på skivan. De är: Tequila nattåg, Djungel och Stockholms stjärnor. Favoriter därför att de här låtarna är mera allmängiltiga än de övriga.

Att göra själv, spela i band, sjunga, var en av grundpelarna i punken och i den svenska proggen. Det här kan man ställa i kontrast till all musikskoleutbildning samt tävlande i musik, där det gäller att mera uppnå en viss nivå, och få poäng, än att njuta av och ha roligt med, i bästa fall få ut något personligt av, musik. Musik är ingen produkt som kan prostitueras för pengar, utan ett levande medium, en kommunikationskanal mellan musiker och åhörare. Musiken talar direkt till var och en av oss, och behöver ingen stor arena eller apparatur omkring sig för att nå ut. Minns att den engelska punksångerskan Siouxie Sioux i en intervju för Schlager sade att scenen gör musikern till större än vad den egentligen är, och att det är musikindustrins fel. En musiker är egentligen aldrig större än sig själv och sin musik. Därför kan jag gilla karaoken som musikform. Den ger vanliga människor en möjlighet att gå fram och sjunga för andra vanliga människor, så bra den kan. Karaoken är direkt, och behöver ingen jury, som bedömer kvaliteten i den framförda sången, typ Idols eller Eurovisionsschlagerfestivalen. Alla har roligt, det finns inget tvång. Karaoken är större i Finland än i Sverige, vad det nu kan bero på. Jag brukar nuförtiden när jag åker Viking Line ibland slå mig ned i karaokebaren för att roas av ivern och lusten att sjunga som finns där. Det kostar ingenting och man lär sig alltid någon ny sång. En gång gick jag fram och sjöng själv också, och det är mycket möjligt att jag gör det igen.

Zydeco är en folkmusikstil som utvecklades i Lousiana i södra USA bland den fransktalande cajunbefolkningen där. Dragspelet är ett framträdande instrument i musiken, och det hanteras på ett briljant sätt som soloinstrument. Zydecomusiken är medryckande, glad och rockig. Musikerna sjunger både på franska och engelska, och kompar sig själv på dragspel, tvättbräde, fiol och gitarr. Jag kom i kontakt med zydecomusiken via Queen Ida, som var den första och främsta kvinnliga zydecomusikern. Hon turnerade flitigt runt världen i början av 80-talet, och är fortfarande aktiv. Bland annat gjorde hon ett bejublat framträdande med sitt band The Bon Temps Zydecoband på Roskilde rockfestival 1981. Kanske är det via den franska chansontraditionen som dragspelet har kommit in i zydecomusiken. Det är något traditionellt franskt med dragspelet. Även här i den nordiska folkmusiken är ju dragspelet av betydelse. Min mamma spelade dragspel och tyckte om sådana som spelade svängigt. I Sverige var bland annat Roland Cedermark en av dem. Hon tyckte förstås bra om Queen Ida också. Det finns nämligen ingen annan kvinna som kan förena så mycket rock med så mycket dragspel som hon. 

När jag var med Ålands folkhögskola till Berlin på skolresa 1983 träffade vi ett par lokala punkare utanför vandrarhemmet i Kreutzberg där vi bodde. De visade oss lite runt på staden en kväll, och så gav de oss en kassett med tyska punkband, som vi lyssnade mycket på i bussen. Jag har ett svagt minne av vissa låtar och har försökt att spåra dem på Internet. Tre låtar och två band har jag lyckats identifiera, nämligen låtarna Hey Punk och All Cops Are Bastards med gruppen Slime från Hamburg, samt Kaufhof med OHL från Leverkusen. Båda banden var med i den första punkvågen i Tyskland, och höll på ett tag. Hey Punk handlar om att vara stolt över den man är, som punkare, trots att andra ser ned på en, A.C.A.B. var ett slagord som användes flitigt bland tyska punkare. Kaufhof handlar om den onödiga köphysterin. Sångerna är på tyska, och det låter bra. Tyskan fungerar perfekt när det ska låta aggressivt och argt, precis som finskan. Låtarna finns på You Tube och är värda att kollas upp, om man vill veta hur den tyska punken lät då det begav sig.

När jag gick i nian i Övernäs högstadium i Mariehamn 1980-1981 var min textbok i finska utsatt för vandalism av mig själv. Den tjänade som ett klotterplank för alla de nya band som jag på den tiden hade i huvudet. Jag hade finska varje dag och trots att jag läste lång kurs så kan jag inte minnas vad Matti och Jenna eller familjen Koistinen hade för sig i den orange boken som hette Tässä tulemme eller Suomea sujuvasti, eller något liknande. Vad jag däremot minns även idag är namnen på en del av de nya vågen-band som jag klottrade i boken, i vilken jag också tecknade ganska så surrealistiskt ibland. Några av dessa band var: A flock of Seagulls, Splodgenessabounds, Green on Red, Throbblin Grissle, Pigbag, Killing Joke och Kitchen and the Plastic Spoons. Ju underligare namn på bandet, desto bättre. Jag hoppas att få återkomma med mera information om min finskabok, kanske till och med ett foto, om jag hittar den. För jag tror att jag har kastat bort den. Siihen asti, näkemiin!

Totte Wallin var en artist som var i ropet en kort tid i början av 80-talet, med bland annat ett eget program i TV, men som sedan försvann lika hastigt. Skivan Gyllene Noice kom 1981 och det kan vara att jag lyssnade på den en gång, bara för att kolla in Totte Wallin. Han talade inte direkt till mitt hjärta. På något vis måste Totte Wallin räknas till de där coola, hala killarna från Stockholm, typ Clabbe af Geijerstam, Niklas Strömstedt och Orup. De som inte riktigt var rockare, de som inte riktigt tog ställning. Totte Wallin lever på sin ordbegåvning, men man får väl säga att han snarast är reaktionär, om man tänker på den musik jag lyssnade på under den här tiden. Totte Wallin var som kärringen mot strömmen i en tid där det gällde att välja sida och ta ställning - han skriver texter mot hälsofascisterna och feministerna, och får på nöten för det. I striden med feministerna yttrade han bland annat i offentligheten att de såg ut som gamla gubbar, eller något ditåt. På något vis känns Totte Wallin lite för ytlig, skrattig, grabbig och dryg när man lyssnar på den här skivan idag. Titelspåret fick sitt namn av banden Gyllene Tider och Noice, som låg i tiden då, men som Totte knappast förliknade sig med, utan närmast såg som "bad boys". Bäst på skivan tycker jag låten Mattis hjärta är. En låt i moll, bland alla andra duriga.

Även Blå Himlen Blues med Imperiet var en skiva som snurrade på min skivtallrik i Stockholm våren 1985. Skivan kom samma år. Surabaya-Johnny och Blå himlen blues var mina diskjockeys favoriter, så det är även de låtar som bitit sig fast från den här skivan. Den förstnämnda är en gammal musikallåt av Bertol Brecht från 20-talet. Den har översatts till svenska av Pugh Rogefeldt. Avslutningsspåret Fred är en gammal Hoola bandoola band-låt från 1971. Thåström har tidigare tolkat låtar av Mikael Wiehe, t.ex. Keops pyramid. Det politiska engagemanget finns hos Imperiet, men är inte lika starkt uttalat på Blå himlen blues, som på de tidigare Imperiet-låtarna. Det är snarare mera extatisk rockpoesi än politiska ställningstaganden lyssnaren får sig serverat på den här skivan, liksom på de flesta skivorna, med Imperiet. Det var den svettiga, direkta känslan av att leva här och nu, samtidigt medveten om rätt och fel, som Imperiet förmedlade, främst som live-band, men också på vinyl. Det här var väl, kan man säga, en sak som gick förlorat när Thåström senare flyttade till Amsterdam och bildade skrammelorkestern Peace, Love & Pittsbulls.

Efter medverkan i banden New York Dolls och Johnny Thunders and the Heartbreakers började Johnny Thunders göra soloplattor. Hurt me är den tredje och från 1983. Jag lyssnade på den när jag bodde i Stockholm våren 1985. Jag kände ett par flickor då, som gillade den här skivan och som spelade den på min skivspelare. Skivan är Johnny Thunders känsliga röst och en akustisk gitarr. Stämningen är nära och intim, man blir tagen och vill lyssna. Inledningsspåren är starka. Sad Vacation är en hyllning till punklegenden Sid Vicious in memoriam och Eve of Destruction är en känd protestsång från sextiotalet skriven av P.F.Sloan. Förutom ett par Dylan-covers innehåller skivan annars mest omtolkningar av gamla New York Dolls-låtar. Låtarna är genomgående korta, i medeltal på ett par minuter. Favoriten av de egna låtarna är You can`t put your arm around a memory. Det kan inte hjälpas att man främst förknippar Johnny Thunders med hans drogmissbruk. Han var en junkie-rockare från New York, som förkroppsligade rockmyten till hundra procent. Men jag hann se honom live i Mariehamn innan han gick bort 1991. Man känner med honom på den här skivan, där han verkligen är i sitt rätta element. Johnny Thunders lever och andas genom sin musik. Det blir både tragiskt, starkt och vackert: "Cause every junkie is like a setting sun" (Neil Young).

Skivan Fri information från 1975 var säkert en av de LP:n med Hoola bandoola band som jag lyssnade på på 80-talet. Jag är säker på att jag kände mig som en riktig proggare när jag bad bibbatanterna lägga på skivan, samt vända på den, då A-sidan spelat klart. Jag fick vad jag bett om: politiska texter, trallvänliga, folkliga melodier, som fastnar i minnet. Precis så som Wiehe, Afzelius & co ville ha det, och alltid velat ha det, nämligen musik för folket, inget tillkrånglat. Och jag gillade det. Främst texterna. Så mycket att jag skrev ned låtar, och arkiverade i min egen låtmapp. Pärlorna i bandets produktion är utspridda på ett antal skivor från början av 70-talet fram till 1976. På Fri information räknar jag  Älska mig Bill, LTO-tango, Victor Jara, Kvinnoförakt och Juanita till dessa pärlor. Sångerna framförs växelvis av Mikael Wiehe och Björn Afzelius. Till dessa två politiska kämpars ära ska sägas att de aldrig svikit sina ideal, utan på skiva efter skiva fortsatt att bekämpa imperialismen och storkapitalet i alla länder, samt stått upp för de mänskliga rättigheterna. Just Hoola bandoola band får stå som föregångare för all populärmusik i Sverige med politiska förtecken. Och även för amatörismen: "Så greppa din lyra och fatta din lur, vi ska skapa vår egen musikkultur." 

LP:n Velvet Underground & Nico med Velvet Underground är en klassisk rockskiva som det är omöjligt att komma ifrån om man vill se vad som ledde fram till punken 1977. Skivan gavs ut 1967. Lou Reed grundade bandet i New York året innan med likasinnade musiker och sångerskan Nico. Textmässigt och soundmässigt var Velvet Underground nyskapade. Lou Reed väjde inte för att skriva om det som hände på gatorna och på barer och nattklubbar i storstaden. Han gav röst åt de utsatta och missförstådda, de avvikande, så som horor, homosexuella, sadomasochister, drogmissbrukare, och så vidare. Samarbetet med popkonstnären Andy Warhol resulterade i en popkonst-banan på skivomslaget. Låtarna ger ofta rum för eftertanke och meditation. Vad jag vet så var det Velvet Underground som introducerade cellon i rockmusiken. Den spelades av John Cale, och framträder främst på Venus in Furs. Man kan väl kanske kategorisera bandet som ett pro-punkband om man vill. Det var främst i USA som tendenserna inom rocken kom att peka fram mot 1977, i.o.m. New York Dolls, Iggy Pop & Stooges, Patti Smith samt MC 5 och Ramones förstås. Men Velvet Underground var banbrytaren.