Hösten 1984 studerade jag på en musiklinje på en folkhögskola på Lolland i Danmark. Jag spelade saxofon och flöjt. Vi spelade mest jazz-, blues-, samba- och soulbetonat, eftersom musikläraren själv spelade gitarr i ett jazzigt band. Jag märkte inte så mycket av den danska rocken då.  Var fanns den nutida, framåtsträvande rockmusiken? Arvet efter Kim Larsen och Gasolin var ganska massivt. Han var som någon sade: "Den som serverade smöret på medeldanskens morgonbröd". Också Gnags, Parkering forbudt och TV2 hade jag hört talas om, samt Disneyland after dark. Av svenska musiker så var Björn Afzelius stor i Danmark. Något som jag skulle nämna som typiskt dansk, även i musiken, är väl gladlynnet, gemytet. Det är inte märkligt och fel att vara glad i Danmark. Man kan undra hur dansk depprock låter? På skolan dansade man nästan ringdans till Shu-bi-dua när man ville roa sig. Jag kan tänka mig att dansk rock var mera traditionell, 60-talsbetonad, än svensk, som kunde vara mera avantgarde. Den enda artist jag upptäckte och fick med mig hem från resan var väl Trille. Hon kan hantera både glädje och sorg på ett finstämt sätt i sina sköna ballader. Men frågan kvarstår: Var fanns/ finns den nyskapande danska rockmusiken?

Vintern 1985 bodde och jobbade jag i Stockholm. Det var kallt och mycket snö. Jag levde då mera i 60/70-talsmusiken än i 80-talets, breddade min musiksmak och lyssnade mig bakåt i tiden: Lou Reed (Rock`n roll animal), David Bowie (The man who sold the world), van Morrison (Astral Weeks), Iggy Pop, Doors (Alive she cried), Georgie Fame, Simon & Garfunkel och Beatles. Jag upptäckte Tom Waits i en musiktidning på Kulturhuset och köpte skivan Blue Valentines. Det kändes som att det svenska musikklimatet hade lamslagits. Lustans Lakejer hade dansat ut sin dekadenta dans och festen var slut. Kvar av betydelse fanns endast Imperiet och Thåström som kved sin Blå himmel blues. Hemma i radion i Geta hörde jag året därpå "A pair of brown eyes" med The Pogues. En epok hade tagit slut, en annan börjat.

Jag har aldrig lyssnat så mycket på hårdrock så att jag kan säga vad det är. Jag vet inte om Thin Lizzy räknas till den genren. Isåfall till det lättare gardet. Phil Lynott var basist och förgrundsfigur i Thin Lizzy. Han myntade uttycket "Rock är krig", och syftade då på vad som händer på scenen, energin, utlevelsen. 1980 gjorde Phil Lynott sin första soloskiva, Solo in Soho. Vad än den är, så är den inte hårdrock. Den är lättlyssnad, behaglig, melodiös pop nästan. King´s call handlar om när Elvis dog, Solo in Soho handlar om livet av lögner som präglar nattlivet i detta kvarter av London, bland skummisar och fnask. Phil Lynott tar ställning, är stolt över sitt karibiska arv, gör nästan reggae av titelspåret. Han sjunger om hur svårt det är att vara svart i sin hemstad, och behandlar också kvinnor och alkohol (kanske lite av favoritteman?), men på ett känsligt sätt. Sista låten Talk 79 kan man se som en resumé över vad det blev av punken. Phil Lynott dog redan 1986 och står staty i sin födelsestad Dublin.

Adult orientaded rock - eller rock för vuxna, alternativt mogen rockmusik - är ett begrepp som åtminstone jag starkt förknippar med Phil Collins singel "In the air tonight" från 1981. Det var i samband med Phil Collins som jag först stötte på uttrycket. Rock har ju alltid varit ungdomens musik, så "rock för vuxna" får lätt en känsla av unken instängdhet och filttofflor i gungstolen över sig. Vem vill nu lyssna på sådan musik? Ändå anser jag att uttrycket kan användas om en viss musik. I Sverige kan ju t.ex. Bo Kaspers orkester vara ett sådant band som man börjar lyssna på sedan man definitivt lagt rockskorna på hyllan. Kanske Sting också gör rock för vuxna nuförtiden? Jag minns när jag började studera i Åbo, att många studeranden hade slutat lyssna på rockmusik, sålt sina skivor, och börjat med jazz och klassiskt istället. Jag säger inte att jag själv är oskyldig, för just då slutade också jag vara en aktiv rockare. Så satt man där på någon sits med rödvin och vitlökssmör och pratade litteratur, med akademirockarna Lloyd Cole and the Commotions i bakgrunden. Så tråkigt!

Jag är lite osäker på vilken platta med Magazine det var som jag lyssnade mest på då på stadsbiblioteket i Mariehamn på 80-talet. Jag väljer att lyssna mig igenom den fjärde LP:n från 1981: Magic, Murder and the Weather. Det som främst slår mig nu är hur pass syntbaserad bandets musik är. Det låg ju i tiden då. Texterna är svåra att uppfatta, då de är så nedmixade i bakgrunden. Kanske de inte är så betydelsefulla heller. I Naked Eye kan man uppfatta: "She`s wearing the shoes today, she`s kicking the dog in the snow." Kanske kan man ana samma behov av nonsens, som t.ex. fanns hos John Lydons (Johnny Rotten) soloprojekt PIL, även hos textförfattaren/ sångaren Hovard Devoto? Eller så vill han vara romantisk brittisk poet eller bara provokativ och posör? Experimentiell och intressant tycker jag ändå att LP:n är. Den tar upp många stilar, t.ex. reggae, cabarémusik, men är framför allt new wave. Stämsången i The Poison påminner om Specials. 

LP:n Entertainment! från 1979 är ett energiskt paket mediekritisk punk-funk. Jag slås över hur väl låtarna på detta album fastnade i minnet från då när jag senast lyssnade på skivan för 30 år sedan. Låtarna är korta, energiska, med en drivande funkig bas och trum-sektion i bakgrunden och med distortande gitarrer som river åt olika håll. Sången ligger som en tydlig, nasal, matta på allt. Budskapet som texterna förmedlar är samhällskritiskt eller åtminstone mediekritiskt. Det handlar om hur medierna nästlar sig i vårt undermedvetna och försöker göra oss till passiva konsumenter. Jag köpte först singeln To hell with poverty innan jag lyssnade mig igenom denna LP. Där fastnade raden: "To hell with poverty, we get drunk on cheap wine". Så är det - man behöver inte konsumera lyx för att vara lycklig. Kanske var det därför jag skrev Gang of Four på ryggen på min jeansjacka?

XII sibiriska cyklar kom år 1981 och var Lars Hollmers första soloprojekt. Skivan fick bra kritik i Schlager, vilket var orsaken till att jag lyssnade på den då. När jag nu lyssnar på skivan igen märker jag att den behållit sin kraft genom åren. Skivan består av korta låtar, mestandels instrumentalt, och influenserna från rysk folkmusik är märkbara. Melodierna är originella - och fastnar lätt i minnet. Texterna i de låtar som har sådana är klart absurda. Det gillade jag då, och också nu. Lars Hollmer kan t.ex. upprepa raden "änte flöttar ja te sjöss" genom hela låten utan att det låter banalt. I vissa texter anar man ett mera socialt ställningstagande, som t.ex. i Hajar du idealfamiljen. Den låt som blivit och förblir en klassiker på skivan är nog den vemodigt vackra Boeves psalm. Kan tänka mig att den spelades på Lars begravning 2008.

I slutet av 80-talet när jag sommarjobbade på Mariehamns stads parkavdelning frågade jag min amerikanska arbetskompis om det fanns band som gjorde betydelsefull musik längre. Han sade att det fanns ett, nämligen R.E.M. Han sade att de skrev politiska texter. Jag hade inte hört bandet men lade namnet bakom örat. Många år senare såg jag en TV-konsert som avslutades med låten Man on the moon. Den låten blev att ringa i mina öron, så jag köpte en skiva, där den fanns. Hade också sett Shiny happy people-videon på TV och gillat den positiva attityden i den. Det här var säkert efter grunge-vågen och Curt Cobains självmord. Det jag gillar med R.E.M. är kombinationen av tänkvärda texter till melodier som fastnar. R.E.M. har också lyckats slå igenom bland de stora massorna. Låtar som Loosing my religion hör till varje hemmatrubadur-tonårspojkes stam- reportoar nuförtiden. 

När musikvideorna kom på MTV tyckte man att det var helt otroligt att musik kunde kombineras med rörliga bilder på det viset. Effekten blev ju nästan som att se bandet live. Man måste bara titta vad bandet hittade på för att marknadsföra sin musik. U2 åkte 1982 upp till Sälen och spelade in New years day i djupsnö och med skog och fjäll i bakgrunden. Man tyckte att det var snyggt och enormt på något vis. Men det tog inte länge innan hela musikvideobranschen liksom spårade ur. Det blev en ekonomisk kapprustning utan like, och en musikvideo på MTV blev en nödvändighet för att alls räknas in bland band som lyssnades på. Man skulle ha pengar, idéer och kontakter för att vara någon man alls kunde räkna med. Ibland var det videon som försökte sälja musiken och inte tvärtom. Jag tänker till exempel på tekniken bakom Peter Gabriels låt Sledgehammer från 1986. Sett så här i backspegeln kan man lugnt säga att det var musikvideorna och MTV som kom att döda det seriösa intresset för rockmusiken.

Det som kom ut från nya vågen eller postpunk-eran i Sverige var också en massa band som textmässigt var väldigt speciella. Det var inget rakt, upproriskt och lättförståeligt budskap dessa bands texter förmedlade, utan något som kan kallas nonsens, eller galen kreativivitet. Det fungerade lite som det lilla barnet som vägrar vara vuxet, förståndigt och rationellt. Jag tyckte om de här banden och deras uttryckssätt. Det fanns en frihet i det att vägra skriva efter färdigt uppställda mallar. TT-Reuter från Lund skrev texter om grekiska gudar, Extra från Göteborg (med Anne-Lie Rydé) skrev om flickan Lola Gorgonzola, Dagens ungdom från Hudik hade picknick på en bilparkering, göteborgarna Cosmic Overdose skrev Köttbulleboys och Dom dummaste från Gamla eken slog alla rekord på dumhetens område med sina Jesu Kristi 100 krig. Jag förstår väl det här behovet av att exponera sin galenhet. Nuförtiden finns ju de sociala medierna där folk får slänga sig tokiga hur de vill i alla sina bloggar och på diskussionsforum. I början av 80-talet fanns bara den analoga kanalen, som nådde ut via ljudförstärkaren till publiken. Och jag tycker att det var roligare förr. Nu önskar bloggen god jul och gott nytt år.