Flowers of Romance kom 1981 och var PiL:s tredje album. Orsaken till att jag alls lyssnade på skivan då när jag fick tag på den på bibban i Mariehamn var att jag var intresserad att se vad John Lydon, alias Johnny Rotten, sysslade med efter att Sex Pistols splittrats. Det jag fick höra var något slag av anti-musik, anti-rock - eller rent experimentell rock, new wave. Jag var inte direkt imponerad. Musiken sa ungefär: kom inte och lyssna på mig, köp mig inte. Det är ett evigt dunkande på alla slag av indiantrummor, gnisslande gitarrer eller syntar och Lydon som mässar något i bakgrunden. Man får känslan av att han vill reta gallfeber på en. Texternas budskap kan väl kanske sammanfattas med titeln på bandet: starkt begränsad insyn för dem som står utanför. Jag tror att jag träffat sammanlagt en människa som har nämnt bandet PiL, en hängiven Pistolsfan. Det säger väl något om bandet och dess musik. Det låter ungefär som ett gäng indianer i trans som brutit sig in i en replokal för rockband.

Handsworth Revolution kom 1978 och är det brittiska reggaebandet Steel Pulses bästa skiva. Skivan berättar om platsen där de växte upp, Handsworth i Birmingham. Titelspåret är en rebellisk låt som uppmanar de svarta invånarna i Handsworth att stå upp och slå tillbaka, att vara stolta över vem de är. Steel Pulse ger en röst åt alla dem som fick uppleva förtryck och rasism på hemmaplan. Gruppen var med i rörelsen Rock against racism, och låten Ku klux klan på skivan är den bästa låt mot rasism som jag känner till. Den beskriver rent konkret hur det var att vara svart i England och i varje annat främmande land: "Walk around just kicking stones, minding my own business. I come face to face with my foe, disguised in violence from head to to. I holla and I bawl, but they dont let me go. To let me go was not dem intention. They say: one nigger the less the better for the show. Stand strong black skin and take your blow..." Låtarna propagerar genom rastafari-tron hoppet om att allt ska bli bättre för de forna slavarna från Afrika, men jag tycker att Steel Pulses musik är angelägen för vem som helst som vill tro på mångkultur och tolerans. Namnet Steel Pulse beskriver bra bandets sound i övrigt, som är mycket dub-fixerat. I Handsworth ordnas reggaefestivalen Simmer down sedan några år tillbaka. Den går tillbaka på en tradition av tidigare reggaefestivaler i området, som Steel Pulse var med om att starta. 

Skivan Marquee Moon med New York-bandet Television kom år 1977. På något sätt fick jag höra talas om bandet och bandade skivan på kassett. Utan tvekan är det new wave. Jag skulle definiera musiken som intelligent och spännande. Låtarna fastnar lätt i huvudet, även om det inte är treackords slagdängor, utan tvärtom finurliga gitarr- och basgångar och en sång som pressas fram i de höga tonregistren. Texterna är väl i det närmaste poetiska (kan det vara en slump att efternamnet på sångaren Tom Verlaine är detsamma som en fransk surrealistdiktares?). Bandet och skivan är väl närapå kultförklarat i underground-kretsar, och svår att förbise, för en som vill ha koll på vad det hände i rocken kring 1977, även om många säkert retar sig på att bandet verkar för pretentiöst. Kanske även att de som säger sig gilla Television, lätt får stämplarna "att vilja göra sig till" och "visa att man hänger med" i pannan. Men att göra bra rockmusik handlar väl, som någon rockkändis så intelligent sade det, att klara av att göra bra sånger. Och Televisions Marquee Moon är utan vidare bra rockmusik.

Åländsk musikfestival var det anspråkslösa namnet på en rockfestival som pågick i slutet av juli Badhusparken i Mariehamns Västerhamn i början av 80-talet och en bit framåt, långt innan Rock-off tog över i Mariepark och på Torget. Festivalen anordnades av Träffpunkt ungdom i Mariehamn, samma förening som drev Pub Bastun. Jag besökte ofta Åländsk musikfestival, som var som ett skyltfönster för oss åländska rockdiggare när det gällde artister främst från närregionerna Sverige och fastlandet, men även åländska band och rockartister längre ifrån spelade här. Festivalen var av det lilla, mysiga slaget, med filtar på grässlänten framför scenen och kaffe- och korvservering uppe i luckan nedanför Badhusberget. Publiken kom så pass mycket att festivalen gick runt, eller så gick den alltid på minus, vad vet jag. De band som jag minns från festivalen är främst Johnny Thunders & the Heartbrakers, Defunkt, Tant Strul, Eldkvarn, Eppu Normaali, Melrose, Anders F Rönnblom, Jukka Tolonen band, Röd granit och Lolita Pop. Någon gång några år senare när publiken inte mera orkade komma skrev en av arrangörerna en insändare i tidningen under rubriken: "Var var du när Åländsk musikfestival dog?" Ska jag vara ärlig så var mitt svar: "Hemma."

1982 började jag lyssna på reggae. Det var samlingsalbum med Bob Marley & the Wailers tidiga låtar och LP:n Kaya från 1978 som jag först fick tag i, om jag minns rätt, och sedan var jag torsk. Låtarna på just Kaya är väldigt meditativa och sensitiva. Bob Marley sjunger med enorm inlevelse och reggaegunget med bröderna Barrett i bas och trumsektionen, samt I-threes med Marleys egen fru Rita i kören, bäddar för det spirituella soundet. Jag bytte helt spår till reggae då, och blev Bob Marley-frälst. Senare skaffade jag de mera rebelliska Marley-plattorna, som Natty Dread och Rastaman Vibration, också. Jag läste in mig på texterna och kunde dem i det närmaste utantill. Min reggaevurm gick så långt att jag stickade mig själv en halsduk i ites, gold and green, eller rött, gult och grönt, och farmor stickade mig en reggaemössa. Jag läste in mig på rastafari-religionen och kunde tyda de specialuttryck på pidgin-engelska som reggaemusikerna strödde omkring sig i sina texter. Och visst var det något speciellt med reggaekungen Bob Marley. Texterna tog ställning, de var globala, med ett kärleksbudskap till nästan och en politisk manifestation om orättvisorna i världen, men de kunde även handla om små vardagliga saker, som att vara på bra humör eller att träffa någon man tycker om. Trots sin berömmelse var Bob ändå "en av oss", för dem som hade mött honom på gatan eller på fotbollsplanen i ghettot Trenchtown i Kingstown på Jamaica eller på konserten på Gröna Lund, 1980,  året innan han dog. Då slogs ett publikrekord på över 30 000 där som aldrig kommer att överträffas, och när Bob Marley sjöng sin Redemption song var det direkt till publiken. Idag, i en värld som präglas av terrorism och osäkerhet, står Bob Marleys budskap starkare än någonsin: "One love, one heart, lets come together, and feel allright"! 

Jag har lyssnat ganska mycket på mainstream-musik, sådant utan klar profil, sådant som de flesta andra också lyssnat på och tyckt om. Kanske man kan säga att den musiken är in the middle of the road, eller på den säkra sidan, så att säga. Som de flesta andra har jag tyckt om den på något sätt, trots att jag inte blivit frälst eller kunnat säga att den musiken är något alldeles enastående. Genomgående för den här typen av musik är väl att jag efteråt har kunnat inta en mera kritisk hållning till den. Jag anser inte att man kan sätta så mycket stämplar på musik eller måste fundera så ingående på sitt förhållande till den. Man lyssnar för att det är ok att lyssna och bra med det. Börjar man skärskåda den här musiken efteråt kan man märka att t.ex. texterna inte håller så hög klass, eller att det är något som man retar sig på hos artisten, t.ex. att musiken inte känns äkta på något vis. De artister som jag vill nämna i det här fallet är Magnus Uggla, Noice och The Police. Gemensamt för de två första artisterna var att de kom fram samtidigt som punkrörelsen blomstrade i Sverige och att de båda tog intryck av den. I efterhand sett kan man säga att rikemanssonen Uggla nog mera var folkhemsartisten som tyckte om att säga att han sket i allting, samt att han sket i det också. Det tog inte lång tid innan han gjorde musik för massorna med dubbel-LP:n Den ljusnande framtid är vår från 1980. Noice var punkbarnen som sade sig bo i tunnelbanan. De tog alla påklistrade attribut som de bara fick tag i (inklusive karamellfärg i håret och åtsittande panterbyxor), och jag är säker på att de handlade allt i "punkaffären" Cloz i Stockholms city. Ändå finns det en magiskt sockersöt stämning över låtarna på plattan Tonårsdrömmar från 1979. The Police från England var popreggae som sålde bra. Soundet var välsvarvat och Stings sångröst speciell. Men något saknades som gjorde allting för välpolerat, och texterna var i stil med the daa daa daa, the doo doo doo, thats all I want to say to you. The Polices musik passade som hand i handske på alla dansgolv, och var långt ifrån den root-reggae som den lånade ifrån. Men jag vet inte: kanske har jag själv också börjat köra mitt på vägen för att undvika dikena och den farliga skogen runtomkring.

Första gången jag kom i kontakt med Kenta, eller Kenneth Gustavsson, var när jag såg på Sveriges uttagning till Melodifestivalen år 1980. Då uppträdde Kenta med låten Utan att fråga. Men det som väckte mest uppmärksamhet då var inte låten utan den oanständiga t-shirt Kenta hade på sig. Innan det hade Kenta gjort sig känd som mods på filmduken i Stefan Jarls filmer Dom kallar oss mods (1969) och Ett anständigt liv (1979). Kenta hade en svår barndom med alkoholiserade föräldrar bakom sig. Han blev känd som söderkisen från Stockholm, som höll på Bajen i fotboll, och för låten Just i dag är jag stark från skivan Kenta, som kom 1980. Jag ägde faktiskt den skivan, men lyssnade inte så mycket på den. Sedan vet jag inte vad jag gjorde av med den. Om jag sålde den eller gav bort den. Jag förstod inte att uppskatta den då. Nu tycker jag om de nakna bekännelselåtarna Jag sitter i ett duggregn och Just idag är jag stark. Det kan inte sägas enklare. Kenta dog 2003, 54 år gammal.

Diskomusiken upplevde en stor boom i slutet på 70-talet och i början av 80-talet. Fenomenet var helt enkelt att man åkte till en lokal, eller diskogrotta, och dansade i takt med diskodunket, glittrande diskokula i taket och bländande ljus i många färger. Det var ett nöje som vem som helst kunde ta del av, och förutsatte ingen speciell kännedom om eller relation till musik. Diskokulturen fick sin näring av filmer som Saturday Night Fever (1977) och Thanks God it`s Friday (1978). Artisterna var t.ex. Donna Summer, Baccara, Boney M och Village people. Kända diskotek eller diskon i Stockholm var Alexandra och Bobbadilla. Disko har för mig alltid varit det vackra folkets, vinnarnas, musik, och som en reaktion mot den goda rockmusiken, även både hjärnlös och smaklös. Ett senare fenomen i samma anda som uppstod på 90-talet var rave-kulturen, där det även gällde att dansa hela natten tills man stupade av utmattning eller tills partydrogerna slutat verka. Disko var konsumtionsmusik för den stora massan, som aldrig ifrågasatte och aldrig ställde några personliga krav på musiken. Do your duty, dance to disco!

B 52`s var ett av de där många udda banden som man bara hade en vag uppfattning om, och som man möjligen lyssnade på en gång, och sedan lade åt sidan. Andra i samma kategori var t.ex. Devo, Residents, Roxy Music och Talking Heads. Det som dessa band hade gemensamt var att musiken var något slag av modern dansmusik, eller konstrock, vilket igen betyder att texterna är av mindre betydelse. Desto mer betydde utseendet, imagen och scenshowen. B 52`s gimmic var de två kvinnliga bandmedlemmarnas höga, tuperade femtiotalsfrisyrer och snäva sportbyxor. Alla i bandet hade underliga, färggranna kläder på sig. Ändå tycker jag, nu idag, att musiken på den här skivan, som kom 1979, inte är helt fy skam. Det var gedigen dansmusik för new wave-party-typer, förslagsvis på någon nattklubb i New York, och säkert fungerar musiken fortfarande på samma sätt, för den hard core-fan som vill ge sig ut på nostalgitripper. Texterna handlar t.ex. om dansande fiskar, lavaströmmar eller ljusröda rymdvarelser. Roligt och uppiggande, eller bara nihilistiskt och tröttsamt?

Jag läste om den östtyska punksångerskan Nina Hagen i någon veckotidning i samband med att hon besökt Sverige någon gång kring 1980, blivit fast för maruijanainnehav och fördömt Sverige och svenskarna med att de ska "brinna i helvetet". Som enfant terrible och styvdotter till protestsångaren Wolf Biermann var det kanske väntat att hon väckte uppmärksamhet. Redan tidigare hade hon i östtysk TV framfört sexualupplysning till kvinnor på sitt högst privata sätt, och blivit bannlyst pga det. Det var alltså med dessa fakta i bakhuvudet jag lyssnade på LP:n Unbehagen från 1978 på bibban i Mariehamn. Jag föll inte pladask för den. När jag ger den en chans nu nästan fyrtio år senare, märker jag att endast ett par av låtarna stannat i minnet. Nina Hagen Bands punk har inte direkt engelska rötter. Den är elektromusikinspirerad och har ett tungt hårdrockkomp i bakgrunden. Över allt detta ligger Nina Hagens sång som en slags expressionistisk opera. Hon joddlar, viskar, skriker och leker operadiva, allt på tyska. Man är imponerad över hennes röstomfång. Man förtstår även att Nina Hagen kom att betyda mycket för alla kvinnor som ville göra rockmusik på egna premisser. Nina Hagen frågar inte efter vad någon tycker, hon gör exakt vad hon vill. Och extra stort var det säkert att hon var född i Östberlin, trots att hon flyttat till västsidan, där hon grundade sitt band.