Jag tror att det var radioprogrammet Tonkraft som gjorde inspelningen med det svenska new wave-bandet Elegi på rockklubben Errols i Göteborg 1981. Hur som helst så bandade jag konserten. Tror att jag tidigare läst om Elegis konserter i Schlager. Sångerskan Marie Samuelsson menade verkligen vad hon sade till manstupparna i publiken när hon vrålade "Stå inte där och glo!" Jag gillar verkligen Elegi och ansåg dem för ett av Sveriges mest spännande band vid den här tiden. Det var suget i soundet som var spännande. Till detta bidrog både saxofonen och den maniska sången. Låtlistan är som följer: Rör vid mig, Bakom ryggen, Moderna kvadrater, Till Lillebil, Mat. Det är märkligt hur textrader som är genialt skrivna kan bita sig fast och leva kvar. Senast idag tänkte jag på raden: "Vi är inte stålgrå/ Vi är starka färger". Ett ställningstagande från Elegi.

A-sida: Sweet Music Man

B-sida: (Version) Sweet Music Gal

Jag gillar den långa dub-versionen av Sweet Music Man på B-sidan. Tycker att dub är verkligt avkopplande och originell musik som man gärna skulle ha spelande i bakgrunden på vilken dansrestaurang som helst. Man blir nästan inspirerad att uppträda som DJ och prata eller mässa något till rytmerna. När sången läggs på blir det genast mera sötsliskigt, men utan att det blir oaptitligt. "Nobody plays the music as I do", sjunger den söta musikmannen Jackie Brown, och har säkert som avsikt att leta sig in i varje flickas hjärta med det budskapet. Känns som att maxi-singeln är straight from Jamaica, och den är utgiven 1984.

Dan Tillbergs tredje album, som släpptes 1983, är en rätt så syntprogrammerad skiva. Temat är kärlek, tillit, närhet och saknad. Detta speglas genom ett barns behov i den rockiga Kluvna illusioner, liksom i covern på John Lennons Mother - Mamma, med svensk text av Mikael Wiehe. På A-sidan finns också låten Mors och fars kärlek från första LP:n 1981, och den knyter ihop barndomssäcken. På B-sidan är det mera den vuxna mannens behov som ventileras. Öppningsspåret Håll mig hårt och avslutningen Stanna kvar (med Mats Ronander på munspel) är skivans starkaste. Speciellt gillar jag Stanna kvar, som handlar om rädslan att förlora den man har som kärast. Bäst lyckas Dan Tillberg i de låtar där han behåller rockstuket, där han är rak på sak, och inte krånglar till det. Tack vare dessa pärlor blir skivan en i grunden positiv poprock från en artist som hade ett budskap att komma med.

A-sida: Nightmare

B-sida: (It`s Not Me) Talking

Jag har aldrig hört något med Liverpoolbandet A Flock OF Seagulls, bara hört deras namn nämnas. Och jag gillade bandnamnet och lade det på minnet. Så jag visste inte vad jag hade att vänta när jag lade promotionskivan på skivtallriken. Man kan väl klassa musiken som tidtypisk new wave-synt. Syntarna dominerar med ganska stora orkestrala drag på B-sidan. Någon sjunger smått försiktigt i bakgrunden. It`s Not Me Talking - jag får inte tag i något budskap, ganska alienerat. Då gillar jag stackatosoundet bättre på Nightmares, dessutom kan jag nästan höra en måsflock skrika i bakgrunden. Här handlar det om ett barns längtan efter en moders kärlek - det kan jag förstå bättre. Ändå var A Flock Of Seagulls ingen enorm positiv överraskning. Inte så originell musik som bandets namn kan antyda.

När radioprogrammet Tonkraft den 11.11.80 sände Ulf Lundell live från Göta Lejon i Stockholm (21.10.80) satt jag där hemma och bandade in konserten på en billig Philips-kassett. Nu över 40 år efteråt kan jag på bloggen Håkans pop läsa om att konserten var något alldeles unikt. Det unika var att en Ulf Lundell i högform hade ett kompband av allra bästa kaliber (Mats Ronander, Nane Kvillsäter, Lasse Lindbom, Ingemar Dunker, Niklas Strömstedt och Hasse Olsson). Ett utdrag av låtlistan är som följer: Då kommer jag och värmer dig, Jag går på promenaden, USA, Kitsch, När duellen är över, Odysseus..., Snön faller, Dags att dra, Distraherad. 

Här finns låtar som inte är kända för mig sedan förut. Bäst av dem tycker jag Kitsch är. Det täta soundet av Hasse Olssons synt, det för Lundell typiska svårmodet, det skär genom märg och ben. Man imponeras även av munspelssolot i Jag går på promenaden (det måste väl ha varit Ronander?). Det må sägas att jag vid den här tiden inte var så stort fan av Ulf Lundell, vilket förklarar att jag bandade över början på kassettens B-sida med egna låtidéer. Idag inser jag däremot hur unik konserten var. Det är svensk live-rock av högsta klass. Konserten har nyligen givits ut digitalt, under namnet Rockhead live.

A-sida: Lake District

B-sida: S:t Petersburg

Konstmusik är ett tänjbart begrepp. Man kan väl säga att det är just vad flöjtisten Björn J:son Lindh och pianisten Staffan Scheja skapar på maxisingeln Europa, som utkom som en promotion-skiva 1984. Det är Schejas pianospel som ligger i förgrunden här, och det rör sig på gränsen mot klassiskt, om det inte vore för synt-påläggen som susar i bakgrunden i Lake District. Det är intressant att musiken tangerar Europa. Att Sovjetunionens näststörsta stad hette Leningrad vid den här tiden, får en att undra om kompositörerna vill föra oss tillbaka till ett svunnet tsardöme, eller om man hade påkänn att staden skulle återfå sitt ursprungliga namn, efter att Sovjet fallit. Det är ändå med en extra smärta man lyssnar till den finstämda musiken idag, när Europa åter stängt murarna mellan öst och väst, sedan Rysslands invasionskrig i Ukraina, och det en gång så vårgrönskande Gorbatjovrepubliken, åter sluter sina portar runt den eviga permafrosten.

A-sida: Vi bor på landet

B-sida: Lien

Man minns Bröderna Djup som sjöng Vi bor på landet och Lien i TV från tidigt 80-tal. De var fyra gubbar utklädda som bonddrängar och spelade bl.a. på räfsa och lie. Grejen var att det här var en stolthet om att komma från landet på ett sätt som endast Peps Perssons Livet på lanned (1976) hade kommit upp i tidigare. Nu var det ännu mera uttalat. Vi bor på landet räknar upp allt som man är tvungen att skaffa sig på bondgården i bästa Old MacDonald Had a Farm-stil, inklusive att härma alla djuren. Ändå var det Lien som slog hårdast i sin version på Jailhouse Rock. Man sjöng om slåttermaskinen, som hade gjort sitt, minns jag, och högaktade lien, den kära gamla lien. Egentligen är det här tillbaka till rötterna, om man tänker sig Lidköping som Sveriges Lousiana. Queen Ida hade varit avundsjuk om hon vetat.

A-sida: Jones The Rhythm (Long Version)

B-sida: Jones The Rhythm (Edited Version)

Jag har väl aldrig riktigt fastnat för Grace Jones hårda discofunk, som säkert var helt unik elektrodansmusik på sin tid. För mycket yta och för lite själ, för min smak. Men faktum är att är det något i den här genren som jag idag kan lyssna mig igenom utan att lida alltför mycket, så är det väl Grace Jones. "Slave to the rhythm", sjunger hon. Och det är väl det man måste göra, ge sig hän, och lägga bort alla fördomar. Då kan man också: "dance to the rhythm" och "work to the rhythm", alltmedan man ser en nyfiken steglits inspektera fågelbrädet, samt ett par nötväckor kila upp och ned längs de solfärgade trädstammarna med ett solrösfrö i näbben. Allt i musikens takt.

A-sida: Against All Odds

B-sida: Making A Big Mistake

Även om Phil Collins var tråkigheten personifierad gjorde han ändå låtar som fastnade för evig tid under första halvan av 80-talet. Man minns med rysningar "In The Air Tonight", som likte ett virus tog sig in på topplistorna, och spelades tills den vittrade sönder. Låten "Against All Odds" från filmen med samma namn (1983) med raden "Now take a look at me now", äter även den sig in i lyssnarens hörselgångar, såsom den övergivna pojkvännens klagan, och uppfyller alla kriterier för den AOR (=Adult Oriented Rock) som Phil Collins blev en av de främsta företrädarna för.

A-sida: Try, Try, Try

B-sida: The Winner

Det jag gillar med många reggaeskivor är att utgivningsåret är okänt. Det hänger säkert samman med att tid enligt en rastas syn är något som inte mäts med hjälp av klockan eller kalendern. Denna 12:a av det Londonbaserade bandet Brimstone anges i någon källa cirka 1980. Minns att jag hörde bandet i en reggaedokumentär om Notting Hill-festivalen, som jag bandade på kassett på 80-talet. Då var soundet lite mer rebelliskt om jag minns rätt. Här slänger man sig väldigt "lovers rock" och lägger ut ljuva toner i en anrättning som inte så mycket stör, utan mera kuttrar som ett förälskat duvpar. Ändå anas väl kärlekens bittersötma i låttiteln Try, Try, Try. Vi måste försöka igen, när vi stöter på problem och motgångar. Jag förlorar mig i tankar när jag tittar ut på det soliga vädret utanför, och låter musiken mana fram de första krokusarna på min gård. Skön musik!