A-sida: Living In America (Club Version)

B-sida: Living In America (Rock`n Roll Version)/ Living In America (Instrumental)

Det är vanligt att stora artister får massiva hittar långt efter sin egen storhetstid och att det är dessa hittar som sedan spelas gång på gång. Men det är också typiskt att dessa sena slagdängor inte alls är lika bra som det äldre materialet. Det här var fallet med Elvis` "Suspicious Minds", Bob Marleys "Could You Be Loved" eller Joe Cockers "Up Where We Belong". Jag anser att soulkungen James Browns "Living In America" från filmen Rocky 4 (1985) är just en sådan låt. Man har ju hört låten, till lust och leda, tycks det, och det för att just raden "Living in America" är seg som ett tuggummi. På den maxisingel som jag hittat finns det tre versioner av Living In America, och det gör det intressant, eftersom man kan jämföra dem. Bäst gillar jag de avskalade versionerna på B-sidan, och då främst den instrumentala. När man slipper den nötiga sången hör man verkligen hur komplexa rytmerna bakom är. Sedan kan man gå tillbaka till de andra versionerna och gilla dem lite mera än förut.

Får man ha kul på jobbet? Det är en relevant fråga. En dag på jobbet fick jag en utmaning av min kollega Andreas. Gissa vad biologilektorn har för skivor hemma i sin skivsamling, löd den. Efter en kort redogörelse för antal skivor och när hon lyssnade aktivt, så skred vi till verket. Vi hade en halv vecka på oss. Jag dömde hunden efter håren och tänkte att musiksmaken främst skulle röra sig inom 70-talsproggen och ha en naturnära anknytning. En del av mina album var givna, andra var mera av chansningar. Så en torsdag förmiddag offentliggjorde vi listorna på lärarrummets anslagstavla. Resultatet var slående: två album hade vi gemensamt! Vem som vann? Det hela slutade oavgjort: fem-fem. Vad jag fick ut av det? Tio minuter av intensiv spänning och glädje innan listorna plockades ned igen. Men det verkar väl ändå som det är okej, att ha lite kul på jobbet.

A-sida: Ways Of The Lord

B-sida: Lords Of The Dub

Vad det gäller snösmältarmusik så står sig den här singeln med Aswad från 1981 bra. För även om det inte är det bästa jag hört med reggaegruppen från London, så är det ändå hårt slående reggae. Allt som är typiskt för Aswads sound är med på singeln: den täta mixningen, med gitarrpålägg, blås, stämmor och ekoeffekter. Det jag saknar är det raka budskapet som kännetecknade de flesta andra av bandets skivor. Jag har sett Aswad som i hög grad ett rebelliskt band, där text och musik varit lika framträdandet. Nu blir det tämligen jämntjockt, och jag kan inte skilja ut något budskap i Ways Of The Lord. Därför gillar jag väl Dub-Version på s. B bättre. Det är enklare mixat och helt enkelt roligare. Men smälter snö gör musiken ändå, och det finns en hel del att smälta så här en bit in i mars.

Det har varit mycket skriverier i tidningarna om Netflix önskan att ändra den brittiska författaren Roald Dahls språk till mera "tidsenligt" i filmatiseringen av hans böcker, genom att byta ut många av de ursprungliga uttrycken, som kan väcka anstöt hos dagens barn, mot mera lättsmälta. Denna "disneyifiering" av författare utfört av ett multinationellt företag påminner mycket om hur Storebror (Staten) i George Orwells dystopi 1984 tog sitt rätten att manipulera medborgarnas tankar genom att tuta ut "sanningar" såsom "Frihet är Slaveri" och "Lögn är Sanning". Jag leker med tanken att Spotify börjar ändra i gamla punktexter. Så här kunde det då se ut (med de ändrade orden kursiverade):

God save the Queen, her funny regime/ And there`s no future in Englands dreaming  (God Save the Queen, Sex Pistols)

Mitt liv är att plantera, plantera och så/ Mitt liv är att plantera/ Blommor i krukor/ Då är jag en pedant/ jag en pedant politiker (Pedant politiker, Ebba Grön)

Varför rösta på Svensson/ När du kan rösta på dig själv/ Varför låta de japparna tänka åt dig/ När du kan tänka själv (Varför rösta på Svensson?, Snutslakt)

A-sida: Step Off

B-sida: The Message

Det var 1982 som Grandmaster Flash & The Furious Five levererade singeln The Message. Det var rap straight from New York där man dikterade hur det nya soundet skulle låta. Man samlades i något hörn på sin gata, lät master blastern ljuda och så pratade man ut sitt budskap. Därtill kom brake dancen, där hugade dansare snurrade runt på både huvud och händer. Det här var ett enkelt sätt att signalera budskapet från mannen på gatan. På denna singel från 1984 finns kultlåten med på B-sidan. A-sidan har jag inte hört förr. Men groovet är det kännspaka, som delade östkust och västkust, och som muterade i ett otal avarter, såsom hip hop och gangsta rap. Utmärkande för låten är att knappt en enda stavelse lämnas outtalad; allt fylls med ord, budskap, från er MC. Lägg därtill det tidtypiska gnisslandet med skivan på skivtallriken, så har vi fröet till att diskjockeys idag kan bli världsartister, utan att kunna ta ett enda ackord på en gitarr eller att skolungdomar över hela västvärlden klär sig i träningsdräkt och keps, som de ogärna tar av sig. Skivan kom 1984.

År 1973 flyttade Mariehamns stadsbibliotek från stadshuset till Hotell Arkipelags södra länga. I början på åttiotalet hade biblioteket en utsökt samling LP-skivor samt en mysig ljusblå soffgruppscirkel med fyra dubbelplatser för musiklyssning. Biblioteket blev min musikaliska guldgruva efter skolan. I väntan på bussen hem till Geta satt jag ofta där och lyssnade åren 81-82. Det fanns en katalog som man beställde skivan ur, så gick bibliotekarierna efter den och lade den på skivtallriken. Själv tog man konvolutet, hörlurarna och gick och satte sig tillrätta i den mjuka fåtöljen. Man kunde sitta parvis vid samma sittplats och lyssna på samma skiva. Och det var sällan man satt ensam runt det lilla bordet. När en sida var slut måste man stiga upp och be personalen svänga till sidan två.

Stadsbibliotekets utbud var varierat, modernt och högkvalitativt, och steget före allt som jag då kände till om musik. Jag fick min musikaliska allmänbildning delvis därifrån kan man säga. Undrar vem som hade hjälpt Mariehamns stad att skapa denna skivsamling. Jag minns de flesta skivor som jag lyssnade på, eftersom jag också skrev upp dem i min dagbok. Trots försök kan jag ändå inte få fram titeln på alla, eftersom katalogen är kasserad. Skivorna är säkert också sålda för länge sedan.

Bland de skivor som jag inte skrivit om här på bloggen och som jag lyssnade mycket på är t.ex. "Black Sounds of Freedom" med Black Uhuru, "Vem är det som bromsar...?" med Robert Broberg samt "Play" och "Secondhand Daylight" med Magazine.

A-sida: All My Loving (Ask Nothing)

B-sida: Last Card/ Walk In My Shadow

Jag hade kanske inte väntat mig så mycket av före detta Theatre Of Hate-sångaren Kirk Brandons nya band Spear Of Destiny, men detta lågvattenmärke var jag ändå inte beredd på. Det låter som om man ber Motorhead spela Aha eller Herreys ungefär. Hur kan en person som i början av sin musikaliska utveckling varit så inriktad på politiska orättvisor och livets skuggsidor plötsligt kasta in handduken och leverera något som kunde gå hem i bästa familjeunderhållning en lördagskväll på TV? Från hat till kärlek är väl inte alltid steget så långt kanske, men detta är smörja. Fattas bara glitterkostymerna och den intränade stegkoreografi med stela leenden riktade direkt mot spotlightsen. Kirk uttrycker absolut ingenting i de två första sångerna. Det är tidig europop i bästa fall. I sista låten försöker man sig på något slag av blues, men här passar den maneriska sången inte in. Saxofonen har man med sig från Theatre-tiderna, men den är nu tämjd och pålagd dansbandseko. Av Brandons skrik finns nu bara kastratsångarens inställsamma jamanden kvar. Jag ångrar att jag lyssnade på det här. Skivan kom 1985.

Intensified! Original Ska 1962-1966 utgiven på skivbolaget Mango 1979 är sådan att skivan är svår att lyssna på utan att ställa sig upp och dansa med. För det var så beställt med den jamaikanska ska-musiken vid den här tiden att den var dansmusik. Lite som vår jazzmusik innan rocken kom. Här är också blåset väldigt betydelsefullt. Det finns med i varje låt, spelar melodin, eller bidrar till kompet. Klassiska jamaikanska artister såsom Skatalites, The Maytals och Don Drummond är tongivande på denna samlingsskiva. Temat till låtarna är ofta påhittigt, tidsaktuellt och underhållande, såsom Rocket Ship av Tommy McCook, James Bond av Roland Alphonso och The Higher The Monkey Climbs av Justin Hinds och Dominoes. Främst är låtarna instrumentala, och den kännspaka ska-rytmen betonas på alla upptänkliga sätt. Det här är musik som aldrig blir gammal.

A-sida: Razor`s Edge

B-sida: Strangling Me With Your Love

Efter att ha sett New York-funkarna Defunkts konsert i Badhusparken i Mariehamn någon gång i mitten av åttiotalet hade jag mitt i allt två exemplar av bandets första LP. Razor`s Edge är inte med på den skivan, utan jag minns den direkt från konserten, som jag någonstans har bandad på kassett. Egentligen behöver man inte höra mer än den för att fatta vad det handlar om. Det här är hård, drivande funk, som ligger långt fram i diskanten. Sången låter som uppmaningar, och kommer i explosiva fraser, som fogas in mellan blåsriffen. Bandledaren Joe Bowie själv spelade trombon och sjöng, så därför finns det ofta en dialog mellan blås och sång, som känns ganska unik för Defunkt. Det här är svettig, metallisk, funk, som helst skulle upplevas live. Jag kan bara tänka mig hur det hade låtit inomhus, utan öronproppar. EP:n är från 1981.

Voila - (Chansons Tricolores) är en samlingsskiva med franska chansons, som gavs ut år 1980 på märket K-Tel i Finland. Jag bandade skivan och lyssnade på den under den sena mitten av 80-talet. Jag gillade det melankoliska draget, det franska, direkt, och melodierna bet sig fast. Det är något med chansonen, den franska popen, som gör att den har en enorm känslopotential. Det finns både frihet och uppror i soundet av positivet och dragspelet. Min fru Annu dog förra hösten. Hon gillade det maximalistiska franska uttrycket, och även chansons. Jag tänker på Annu och tar musiken till mitt hjärta. Det hjälper mig att sörja. Yves Duteil - Melancolie och L`Adolescente; Adamo - C`est Ma Vie; Nicolas Peyrac - Sebastien... Det finns så många underbara sånger. Jag förstår inte texten, men de talar direkt till mig. De franska chansonerna har inspirerat många artister med öppna sinnen, såsom Johan Johansson, Richard Wolff och Sven-Bertil Taube.