A-sida: Fly By Night

B-sida: End Game

Ian Andersons, sångare och flöjtist i Jethro Tull, solokarriär har jag ingen koll på. Den här singeln är från 1983, ett decennium som knappast kan räknas till det forna proggbandets mest produktiva. Ändå var ju Ian Anderson en spännande frontfigur för ett band som förespråkade gamla agrara engelska traditioner. Fly By Night verkar vara ett försök till att anamma ett modernare uttryckssätt. Det är elektroniskt och syntbetonat så det förslår. En flykt bort från allt som oroar är det, bara att sätta sig på nattflyget. End Game är mer intressant ur musikaliskt perspektiv. Flöjten får komma till tals också. Här är det också frågan om att ta farväl, genom att spela ett sista game. Så att ta farväl präglar denna singel.

När man äntligen fått sommarledigt kan det vara skönt att ta en quiz. Jag bläddrade igenom frågorna i kategorin underhållning i Ålandsspelet (från tidigt 90-tal) för att testa mina kunskaper om åländsk populärmusik från 80-talet. På sammanlagt 76 frågor fick jag 45 procent rätt. Det är jag nöjd med. Svårt var det när många frågor kretsade runt Vokalisttävlingen på Solbacka, diskotek Ritz, kompositören Jack Mattsson, Pop Sixten samt dansbanden Boris, Tellus och Yester. Mest stolt är jag över att jag visste att Peter Granholm spelade keyboards i Yester samt att rocklegenden Moxie hette Söderlund i efternamn. Men många av svaren var givna, då man själv upplevt tiden med de band som spelade på Bastun och i Badhusparken. Svårast var frågan om vem som spelade tamburin på baksidan av Pop Sixtens singel Don`t Stop the Music.

A-sida: Turn Your Lamp Down Low

B-sida: Version

Som oftast är fallet när det gäller jamaikanska reggaeartister så går det inte att hitta något exakt utgivningsår på singlar. På den här sköna loversrock-låten anges det 1980-talet. Men det har mindre betydelse i sammanhanget. Här är det frågan om en mansperson som känner att kärlekslågan hos den han älskar håller på att falna. Han önskar således kunna vrida ned på ljuset så att det kunde brinna lite längre. Det är en vemodig och smäktande reggaeballad, som har den rätta känslan. Som vanligt när det är frågan om en stark låt så håller versionen på b-sidan också.

Den 9 juli 1983 var det Långholmenfestival i Stockholm och jag åkte dit tillsammans med min kusin som var journalist. Det var min första större rockkonsert. Jag minns att det var så hett i Stockholm de dagarna att skorna klibbade fast i asfalten. Vi köpte en liter kaliforniskt vittvin (jag hade nyss fyllt 18) och grillad kyckling och tog oss gratis in på festivalområdet. Min kusin sade åt mig att jag skulle säga att jag var "frilansare" i kassan. De band som jag minns var Imperiet (som bildats under det namnet samma år) med en Thåström som gick på högvarv, Siouxie and The Banshees (som faktiskt spelade Christine) samt King Sunny Adé and His African Beats. Andra band som var där men som jag inte har något bestående minne av är Defunkt och Tant Strul. Jag köpte en vit t-shirt som minne av konserten, och när vi gick mot bussen till färjan hem dagen efter såg vi King Sunnys skiva Synchro System med låten Penkele, som vi minns från konserten, i ett skyltfönster.

A-sida: You Scare Me To Death

B-sida: The Perfumed Garden of Gulliver Smith

Vad kan en gammal glamrockare från sjuttiotalet som Marc Bolan göra tio år senare? På den här singeln från 1981 överraskar mig Marc Bolan med att båda låtarna åtminstone är intressanta nog att hålla för en andra genomlyssning. Jag är intresserad av vad det egentligen är som Marc Bolan vill förmedla. Varför vill han vandra i en doftande trädgård och vem är Gulliver Smith? Ok, han var en australiensisk sångare från 1960-talet. Återstår att ta reda på vad han gjorde för musik. Men klart intressant. Inledningsspåret är kul, som om glamrocken hade återuppstått på 80-talet. Sanningen är den att dessa låtar är gamla inbandningar som legat i managerns källare i ett antal år, och bandades först efter Marc Bolans död.

Det fanns en tid på 80-talet då jag imponerades över att Ebba Grön vägrade vara med i TV. De gjorde ett konsekvent ställningstagande här, trots att de var ett av de mest spännande nya banden och alla journalister formligen slet i dem. Före det hotade Hoola bandoola band stämma Sveriges radio om de någon gång satte en av deras låtar på Svensktoppen. Varken Thåström eller Wiehe kunde väl i längden stå emot det massiva trycket från medierna. Thåström hade sin kommersiella Imperiet-skiva i USA och Wiehe sina låtar i dansbandsstil gjorda för massorna. Nu på senare tid är det väl endast Ulf Lundell som håller stilen. Han kan häckla Allsång på Skansen och förfasa sig över att hans gamla polare en efter en säljer sin själ. Längst av alla gick väl Plura i Eldkvarn, med sitt fryntliga matlagningsprogram på TV. 

Jag vill inte säga att man alltid måste vara anti-allt och ständigt arg idag, saken är väl snarare den att man är anti-ingenting. I en tid då man lägger sig platt för pengar och gör vad som helst för att nå så långt som helst och bli känd, skulle anti-rocken verka som ett lindrande balsam på ett hett blödande sår och som ett ljus i mörkret. Men om man vägrar vara glad och samhällstillvänd och sjunga med i den nyliberala kören, då stämplas man lätt som en bakåtsträvande surgubbe. Därför publicerar jag idag en minnesruna över anti-rocken och säger med Ramones ord: "I don`t like anything/ Well I`m against it."

A-sida: Can`t Stop Righteousness

B-sida: Can`t Stop Righteousness (Version)

En singel med den jamaikanska vokalteggaetrion Gladiators från 1983 är inte fy skam. Och den här singeln sviker inte förväntningarna. "You can`t stop righteousness/ so it will grow/ and cover the earth". Det är sådana utsagor man behöver just nu. Man får bara hoppas att världens ledare lyssnar och tar åt sig, också 2024. Eller så är de helt enkelt chanslösa mot den goda rättfärdigheten, som ska spridas som en positiv pandemi världen över. Lika säkert som att det är svårt att hitta en jamaikanskt producerad singel på discogs, är det att en jamaikansk reggaesingel innehåller en "Version" i dub på b-sidan. Och som vanligt gillar jag den versionen lika mycket som originalet. 

I torsdags hade vi den svenska föreställningen Cirkus Cirkör till vår skola. Högstadieeleverna fick se en nära och engagerande show. Det som slog mig mest var musiken. Vi kom in i salen och satte oss till tonerna av Lou Reeds Walk on the Wild Side. Mitt i föreställningen spelades plötsligt Bloody Dub av Stiff Little Fingers från albumet Nobody`s Heroe (1980). Vid uttåget hörde jag några takter av Revolution Rock från Clashs London Calling. Så det var en punkig föreställning får man säga. Jag fick också flashbacks till Mikael Wiehes låt Lindansaren (1983) när en av aktörerna skadade foten och föreställningen måste avbrytas för fem minuter. "Och jag gick aldrig mer på cirkus/ jag hörde inte längre till", sjöng ju Wiehe om den stjärna han sett falla i gruset. Men i Cirkus Cirkörs mänskliga cirkus är det tillåtet att skada sig. Föreställningen fortsätter ändå.

A-sida: She Don`t Know Me

B-sida: Burning For Love

En Bon Jovi-singel från 1984 borde vara att segla rakt in i pudelrockens kärna. Och alldeles riktigt visar det sig att jag hört She Don`t Know Me förut. Det känns som om alla Bon Jovi-låtar kunde vara muzak under ishockey-VM, även fastän det var mera pudel- än hockeyfrilla som gällde för bandet. Låten på A-sidan är ändå inte så pjåkig, med det sagt att det inte spårar ur i falsettskrik och gitarrsolon. Den melodiska mjukhårdrocken på B-sidan är också uthärdlig. Även om det är nog så trånsjukt textmässigt. Men kanske som hockey-muzak då. 

På 80-talet och lite innan det var det populärt att bära badges (knappar) på sig, som visade vilket band eller vilken musik man gillade. Det har försvunnit ur modet nu, vilket är lite synd tycker jag. För egen del ägde jag två badges vill jag minnas. Båda är antagligen inköpta i Stockholm. Den första var reggaebadgen i de rätta rastafari-färgerna. Jag hade den på min jeansjacka. Den andra var badgen Rock Against Racism som jag hade på en grön militärrock som jag köpt på en second hand-butik på Drottninggatan. RAR var en rörelse i Storbritannien på den här tiden, som förenade vita och färgade musiker i en protest mot rasismen som framförallt företräddes av partiet National Front. Rörelsen ordnade bland annat många konserter. I Sverige uppkom lite senare BSS (Bevara Sverige Svenskt), som också det var en rasistisk rörelse. Så nog var det viktigt med motrörelser alltid! Hur är det med er andra? Hade ni också badges på 80-talet (eller kanske senare)? Skicka gärna in foton på era badges, så kan vi sammanställla ett litet collage.