I Mariehamn finns det en missionskyrka. För många stora stora artister så som Elvis, James Brown och Aretha Franklin har frikyrkorna varit en inkörsport till musiken. Det är där de lyssnat till, blivit inspirerade av och sjungit gospel. Det hörs i deras sång senare i karriären att det finns soul där. Vad jag minns av missionskyrkan i stan så var det att den var en grå fläck. Det hände aldrig något där. Då hände det mera på Lemböte, med Lemböte Swing Department, eller ett stenkast längre bort från missionskyrkan, på Vicke, där mången skolpojke försummat sin skolgång. Synd kanske, men det säger väl en del om ön som vi bor på?
A-sida: Celimene
B-sida: Fais Deaux Deaux
Det är svårt för Queen Ida att spela i moll. Ofta är det glatt och ofta går det ganska snabbt. Så är det även med denna singel från 1983. Att titlarna är på franska förklaras väl av att själva genren zydeco är en musik som uppstod bland fransktalande i Louisiana. Dragspelet är ett centralt instrument och Queen Ida var den första kvinnliga bandledaren som spelade zydeco. Det är oerhört svängigt och skulle helst avnjutas live. Första sidan handlar om en person och andra om ett ställe. Zydecomusiken verkar vara en livsstil. För efter en kväll full av musik och fest, kan man mötas nästa dag på Fais Deaux Deaux. Jag gillar dragspel och har ett litet hemma, som jag gärna någon gång skulle vilja lära mig spela på. Det är något typiskt franskt med dragspelet.
Antalet LP-skivor som jag en gång ägt och som jag skickar efter per post minskar för varje försändelse, och denna gång är de bara tre, och paketet kommer från Music Hunter i Helsingfors. Trots att skivaffären var trevlig att besöka och handla med, så gör posten och tullen på Åland att jag troligtvis aldrig mera kommer att beställa skivor per postorder. Med dessa två organisationer, som måste ha Ålands i särklass sämsta samarbete och service, har jag både bönat och bett samt varit så rasande man bara kan bli i telefon. Denna gång var orsaken att posten skickade tillbaka paketet, utan anledning, trots att tullen gett klartecken att sända mig varan. När jag ringer tullen säger de att de nog skickat ut varan till posten, men att posten måste ha schabblat med att skicka den vidare till mig. När jag ringer posten säger de att de aldrig fått någon förullning från tullen. Hur som helst innebär detta att jag fick betala två gånger porto, samt två gånger förtullningsavgift, ett tillägg på 50 euro, för ett redan dyrt paket. Om jag orkar kan jag söka tillbaka pengarna för den första förtullningen på en elektronisk blankett. Orkar jag inte det går pengarna direkt till tullens interna kaffekassa. Kanske de behöver sina kafferaster för att planera nästa illdåd mot de stackars öborna. Hur som helst, skivorna är som följer: Bruce Springsteen & The E-Street Band - Live 1975-85, Van Morrison - Astral Weeks och Burning Spear - Marcus Garvey.
A-sida: Four Little Diamonds
B-sida: Letter From Spain
Electric Light Orchestra förknippar man ju mest med elektroniska stråkinstrument och Jeff Lynns spröda stämma. Och jag måste erkänna: jag hade en ELO-kassett hemma som jag lyssnade en del på. Den här singeln är från 1983 och det verkar som om bandet helt tappat sin karaktär. A-sidans Four Little Diamonds låter mer Beatles anno Baby You Can Drive My Car. Bara tjugo år för sent. B-sidans Letter From Spain är en slätstruken sak som lämnar mig helt kall. Nej, hellre då en hel symfoniorkester med elinstrument.
1980 släppte Totte Wallin albumet Kanotsyndromet. Skivan andas årtiondet genom Tottes temperament. Det finns till och med en låt som heter 1980, och som gett namn åt hela LP:n. Kanotsyndromet får väl beskriva välfärdssverige på så vis att samtidigt som man vill vara hela världens samvete, så är det problemet med var kanoten ska få rum i det nya huset som är nummer ett. På så vis är ju, och har alltid varit, Totte kärringen mot strömmen. Det finns väl ingen låt som går i tidsandans spår, och är progressiv på något vis. Mest reaktionär var nog Dum hund, som beskriver hur Totte ser på kvinnoemancipationen. Här kan jag nog tycka att det blir lite väl magstarkt, när Totte säger att Mahjong-kläder är sexuellt frånstötande. Det är inte i kläderna det sitter. Men han gör sitt uppror på sitt eget sätt den gode Totte, även om han mera betonar den individuella friheten än världen på väg framåt.
A-sida: Child`s Play/ People In Your Life
B-sida: Strange Side Of Love
20/20 med gruppen med samma namn var nog den första egna LP jag köpte. Det var 1980. Den här singeln är en promotion-singel (inte till salu) från den andra LP:n som kom 1981. Powerpop-soundet känns igen. Det här är ännu mera uppspeedat. Men jag gillar beatet. Känns tidstypiskt. Inte så långt från Blondie eller liknande band. Ändå var det då punken och nya vågen som hade mig i sitt grepp. Så 20/20 höll inte måttet rent energimässigt. Idag kan jag uppskatta det mera.
A-sida: Good Hearted Woman
B-sida: Are You Sure Hank Did It This Way
1983 när singeln Good Hearted Woman med Waylon Jennings kom ut lyssnade jag inte på country. Det var mer mina föräldrars musik. Men på något vis måste ändå Good Hearted Woman ha sipprat in i mina öronkanaler, för när jag hörde den för en tid sedan så sade det pling. Och, låten är en countryklassiker. Jag gillar låten. Det handlar om en godhjärtad kvinna som är tillsammans med en man vars jobb inte skulle tåla en närmare granskning av myndigheterna. Men hon älskar honom trots det. Mycket mellanvästern-svårmod runt det här. B-sidan är väl en tribut till Hank Williams. Och han är en countryikon, som jag verkligen kan tänka mig gilla.
A-sida: You`ve Really Got A Hold On Me
B-sida: All Feets Can Dance (Everybody ´Thout Feet Can Dance On Their Hands)
Jag minns att jag såg Bobby MC Ferrin i TV runt år -84 och att jag blev helt begeistrad. Att vara sin egen beatbox då var något nytt för mig. Jag köpte sålunda LP:n The Voice efter det. Den här singeln är ännu tidigare, från -82. A-sidan är en låt som hörs bekant, och det första jag hört med Bobby MC Ferrin som inte är a capella. På B-sidan låter han redan mer bekant, och det här går inte av för hackor. MC Ferrin lägger rytmerna med sin djupa bas och sedan så scattar hans duo-partner på det, ibland flyter stämmorna ihop till ett helt. Det här var rap, innan rap blev stort, men på ett mera jazzigt sätt.
A-sida: Dead Ringer For Love
B-sida: More Than You Deserve
Jag träffade mitt livs första Meat Loaf-fan på Föglöfärjan för några veckor sedan. Det roliga är att vi är kollegor. Kanske är det hans förtjänst att bägaren tippade över och jag beslöt mig för att ändå skriva om Meat Loafs singel Dead Ringer For Love från år 1981. Det här är klassisk rock, i den grad att de två första raderna är som kopierade från Summertime Blues av Eddie Cochran från 1958. Sedan svänger det väl loss i andra eskapader. Låten är ok, men videon smaklös. Undrar hur mycket Cher fick för att dansa på ett bord framför en nakenbild medan Meat Loafs killgäng diggar till låten? Ja, det stillösa var väl Meat Loafs grej. Får samma känsla som jag fick av den bok jag lämnade tillbaka till boklådan på Föglö, någon vecka efter att jag lånat den. Jag klarade inte av att läsa hela.
A-sida: The Girl, The Gold Watch And Everything
B-sida: Two Hearts In Perfect Time
Richie Havens var 60-talet. Sällan har man väl sett ett mera passionerat öppningsnummer på en konsert, som den Richie Havens framförde på Woodstock 1969. Men den här singeln är från 1980. Jag gillar A-sidan bättre. Där kan man nästan ana två rader som låter som Talking Blues av Bob Marley. Men det räcker tyvärr inte. Låttiteln säger mig ingenting. Och på B-sidan, kan jag älska låttiteln, men det funk/disko/souliga soundet lämnar mig helt kall. Vad gäller Richie Havens var det bättre ännu mera förr.