Jag har ofta slagits av tanken att det vore bra om någon som vet, med enkla ord, så att jag minns det, kunde förklara vad som skiljer banden Deep Purple, Led Zeppelin, Black Sabbath och Uriah Heep åt, samt vad de eventuellt har gemensamt. För mig är de bara som en grå massa, som dominerade det händelselösa sjuttiotalet. Jag vet att de är stora namn och att många i min ålder, och lite äldre, tycker att de är betydande. Men mitt intresse räcker inte till för att jag ska skapa mig en tydlig bild av dem. Och just som jag tänkte så, som kom en dag en vildsint ryttare på en eldsprutande pegasus flygande från de vikande åskmolnen, sjungande: "Easy living..." När jag kollade upp den på internet var det en Uriah Heep-låt från 1972.
A-sida: Långa näsor/ Nåt å rysa på
B-sida: Askungen/ Jordens skrik
Stefan Sundström spelade med i bandet Trots då 1982 när den här singeln släpptes. Energin är punk, stilen är rak rock. Det som lyfter är Stefan Sundströms sång. Han känns igen. Det är något gränslöst med hans sätt att behandla språket. Det känns väldigt äkta. Texterna är socialt inriktade. Långa näsor om de som blir snuvade på det som är livet, fast de tror att de har sitt på det torra. Askungen om hon, den där osynliga tjejen, som ingen tar nån notis om. Jordens skrik, om vad som egentligen händer, när vi inte bryr oss. Jag gilllar det här - det var en positiv överraskning. Något Stefan kan vara stolt över.
Här kommer ett random utvalda singlar som finns på Musaploki. De flesta är utgivna mellan åren 1980 och 1985. De som är från tidigare lyssnade jag på under den ovan nämnda tidsperioden. Hur som helst så tror jag att de flesta är okända för det stora flertalet yngre lyssnare. Singlarna representerar det som jag hittills har skrivit om på min blogg. God förnöjelse.
A-sida: Head Over Heels
B-sida: The Visitors
Abba 1981, det var definitivt inget jag gjorde 1981, dvs lyssnade på Abba. Det var ett halvt sekel sedan jag aktivt lyssnade på Abba. Men den här singeln, från 81, låter definitivt Abba: Voulez-vouz och Supertruper, lyx och glamour, Nizza och rolls royces. Nästan som Baccara. Det första spåret har man hört förut. Det andra var obekant. Texterna passerar mig förbi. En starkt lukt av parfym dröjer kvar. Allt är inspelat i Stikkans studio. Idag sträckläser Benny Andersson Ulf Lundells dagboksromaner. Det tror jag inte han gjorde på den här tiden. För Abba-vänner är säkert singeln ett kärt samlarobjekt. Min nostalgi sträcker sig mest fortfarande till Happy New Year och nyårsskålen i billig Pommac.
När jag var i åldern 10-12 år lyssnade jag på svensktoppen och melodifestivalerna. De låtarna bet sig fast. I vissa svaga ögonblick nu, då jag är ute och går eller annars bara är i en försvarslös position, kommer de här låtarna på mig, alltifrån "Riko Tiko Tin och jag" till "En afton vid Mjörn" och "Fjärran där näckrosen blommar". Jag har alltid uppskattat melodier och harmonier. Kanske en schlagers sångbarhet finns inskrivet i mitt musikaliska DNA? Det är ingenting jag kan göra något åt.
A-sida: To night
B-sida: Dead
Göteborgsbandet Cosmic Overdose var ett band som bara på grund av sitt namn direkt placerades i kategorin drogskadad flummusik, och som sådant a priori farligt för dåtidens ungdom, av samhällsdebattören Allan Rubin. Det här är bandets andra singel, från 1980. När jag först hörde bandet i radion var sångerna på svenska, och soundet medryckande och tilltalande. Så bra att jag köpte deras tredje album 1981. Nu när de byter språk, faller allt platt till marken. De låter syntarna regera för mycket, på bekostnad av drivet och fantasin. Ingen bra skiva!
Vintern och våren 1985 bodde och jobbade jag i Stockholm. Jag hade inga framtidsplaner, men en höst med avbrutna musikstudier på en folkhögskola i Danmark i bagaget. På jobbet på AB Kodak i Järfälla träffade jag en kille som gjorde egna filmer. Han undrade om jag ville göra musiken till någon av hans filmer. Han sade att han gillade den skakiga hunden Rabalder som visades i SVT på sjuttiotalet. Jag tackade nej. På hösten nästa år började jag mina lärarstudier vid Åbo Akademi. Men tänk om jag stannat i Stockholm och satsat på musiken. Kanske mitt liv hade artat sig på ett annat sätt då? När jag sitter på trappan en blåsig sommarmorgon och ser hur vinden far i träden tänker jag att våra liv innerst inne är lika skakigt som filmhunden Rabalder. Och musiken som jag skulle ha komponerat kunde kanske ha låtit som Rabalders tema. Jag bifogar ett klipp:
A-sida: Magnetic Fields Part 2
B-sida: Magnetic Fields Part 1
Funderar på om det kan vara en bra idé att spela singeln Magnetic Fields med den franska elektromusikern Jean Michel Jarre nu när sommerhettan från kontinenten igen hotar med att komma indragandes. Kanske man får sig en välbehövlig nedkylning av den kalla syntprodukten? Men efter att ha spelat singeln från 1981 konstaterar jag att den lämnade mig oberörd. Kanske fick man associationer till ett stort publikhav någonstans i Europa, som lät sig dompteras av Jarres kyliga stämningar på 80-talet, då sådant här kanske uppfattades som modernt och spännande. Men i dagens läge då vem som helst kan programmera liknande loopar på vilket datamusikprogram som helst, känns det inte unikt. Snarare skrämmade, då det man sett av rockkonserter idag mest gått ut på att fånga sig själv på mobiltelefonen. Redan 1981 skulle jag ha ifrågasatt att ge ut Jarres episka elektropop på singel.
Samma år som Monica Törnell släppte sin klassiska låt Vintersaga på LP:n Mica, nämligen 1984, kom albumet Fri ut. Vemodet från Vintersaga finns genomgående i låtarna på Fri. Materialet på Fri kretsar kring kärlek, ensamhet eller tvåsamhet. Friheten i sig är inte odelat positiv. I den totala friheten önskar man sig krav, men när det ställs krav från en annan, då är genast friheten hotad. Friheten kan också gestaltas i form av en personlig depression. Jag känner igen tematiken från t.ex. Ulf Lundell. Med sig på skivan har Monica Törnell Anders F Rönnblom och Janne Schaffer. Låten Vi ger oss, är Rönnbloms, och ytterligare en möjlighet ut ur relationernas grepp. Vit flagg är en Rönnblomlåt som man kan jämföra med. Monica Törnell går i närkamp med de livsnödvändiga frågorna i låten Som ett nyfött barn. Budskapet är så arketypiskt att det gör ont: "Som ett liv växer fram/ ur våra drömmar/ som vi alla har/ när vi kommer fram/ som nyfödda barn." Alla låtarna på skivan är sådana: nakna, ifrågasättande och angelägna. Musiken är fusionspräglad, inte rak rock. En sommarskiva.
A-sida: Son av Ayatollah
B-sida: Lingonplockning
Torsson var ett skojfriskt band från Lund som avvek kraftigt från den rådande trenden inom de svenska band som kom fram i början av 80-talet. Ett genomgående kännetecken var de oförargligt galna texterna. Den låt som fastnat mest personligen var "Jag minns en gammal bil", som handlar om det västtyska bilmärket DKW. Men även låtar som "Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid" har fått kultstatus. Det märks att de här pågarna hade roligt. Det hela kändes lättsamt och improviserat. Det är kanske därför de håller på än idag. Samma anda går igen på bandets andra singel (1980). Man leker med ras och etnicitet i Son av Ayatollah, i en tid då titeln Ayatollah förknippades med det totalitära styret i Iran, samt vågar sjunga om en odramatiskt lingonplockning på s. B. Idag går tankarna närmast till Perssons pack och Svenne Rubins. Två band som även de glatt turnerar vidare.