A-sida: Pachelbel Canon
Den här singeln av den nordirländske flöjtisten James Galway är en promotion-singel som inte är till salu. Den kom ut 1981, ungefär samtidigt som jag fick min tvärflöjt. På 80-talet var Galway den ende klassiskt skolade soloflöjtist som jag kände till. Han spelade allt han kom över, från klassiskt till folk till populära filmtrudelutter. Han fick flöjten att låta bra. På den här singeln ger han sig på en 1600-talskomposition av Johann Pachelbel och ger den ett lättsammare, populärare uttryck. Och det låter bra, poppigt. Nuförtiden bor den här gråhårige mysfarbrorn någonstans i de schweiziska alperna nära Lucerne tillsammans med sin fru, som också spelar flöjt.
A-sida: We Don`t Talk Anymore
B-sida: Carrie
Även om We Don`t Talk Anymore kom ut redan 1979, så har den ett riktigt smörigt 80-talssound. Den är en riktig "öronmask", som kan dyka upp årtionden senare. Den brett populäre Cliff Richard måste väl ha varit ett av punkgenerationens största hatobjekt, vid sidan av Gary Glitter. Men We Don`t Talk Anymore kan väl säkert räknas till hans bästa låtar. Någon har påstått att tiden runt decennieskiftet var hans bästa period. Den här singeln med två låtar från hans "storhetsperiod" gavs ut i DDR 1980.
A-sida: Passion
B-sida: Better Off Dead
En gång vann jag ett vad med min kompis och fick en singeln med The Small Faces av honom. Det sved, sade han. Small Faces blev senare Faces och där sjöng Rod Stewart. Det var innan "Den rockande rotborsten" slog sig in på solokarriären. På sjuttiotalet var hans "Sailing" en landsplåga. Singeln Passion är från 1980. Och det är inte dåligt! Det är starkt av honom att han inte ger sig in i någon förnyelseprocess här. Man känner igen Rod på rösten. I Passion sjunger han balladaktigt om vårt behov av just det, passion. I Better Off Dead släpper han loss på riktigt, och det rockar riktigt sjuttiotals storbandsrock. Han har skrivit båda låtarna själv.
Alla kommer någonstans ifrån och alla fungerar i ett sammanhang. Det är inte som man nuförtiden verkar tro, att man är totalt isolerade satelliter som opererar i ett individuellt vakuum. De band som Marco Kosonen lyfter fram i sin bok "Bändilaboratorio - tarinoita Lepakkoluolasta" från 2022 har alla fått sin start på Lepakko. Lepakko var en övergiven måleribyggnad på Porkkalagatan 1 i stadsdelen Gräsviken i Helsingfors, som ockuperades av aktivister 1979 och gjordes om till ett allaktivitetshus för musiker, med många träningslokaler, kafé, bastu, konsertsal och så vidare, tills det revs 1999. Historierna som musikerna berättar om Lepakko är många och lustiga. Sammanhållningen, acceptensen, det inbördes utbytet av idéer var något som satte sin prägel på musiken och hade stor betydelse för musiken i Finland lång tid framåt. Lepakko var som ett andra hem för punkare, nya vågare, femtiotalsrockare, jazzdiggare och så vidare. Man träffades i huset, hängde där, eller spelade i något band som tränade i lokalerna. Det var en gratis inträdesbiljett till ett socialt sammanhang, som man inte annars kunde hitta i det konservativa och intoleranta Finland. De band som jag känner till i boken är Pelle Miljoona, Sielun Veljet, Smack, Melrose, Lama, 22 Pistepirkko och The Nights of Iguana.
Boken gav mig många pusselbitar till ett musik-Finland som jag inte visste mycket om på 80-talet. Hade jag bott i Helsingfors hade jag högst troligt själv sökt mig till Lepakko och blivit en av dem, en Lepakkolainen, Fladdermus. Nu har jag endast stått utanför huvudingången någon gång för 40 år sedan.
A-sida: Korabli/ Chernoe zoloto
B-sida: Utrenija gymnastika/ Choloda choloda
Skivbolaget Melodija var ett statsägt skivbolag i Sovjetunionen. De gav, ironiskt nog, också ut trubaduren Vladimir Vysotskij (1938-1980), som bannlystes från det Sovjetiska författarförbundet på grund av sina samhällskritiska visor. Den här singeln tror jag är från 1974, men den kan möjligen ha getts ut efter Vysotskijs död. I sången Korabli (Skepp) sjunger Vysotskij att de bästa skeppen aldrig kommer tillbaka, liksom inte heller de bästa vännerna eller kvinnorna gör det, men att han nog tänker fortsätta att sjunga så länge han lever. Nu blev han bara 42 år gammal. I slutet av sitt liv levde han inte heller så hälsosamt med en överkonsumtion av alkohol och morfin. Det var synd att han inte fick fortsatta leva. Han skulle ha behövts för att ingjuta mod i befolkningen i dagens Ryssland.
Förra sommaren gick allt låtskrivande till spillo, då jag opererade min axel i mitten av juli, men den här sommaren har jag varit kreativ. Jag hade också en hel hög med texter som jag samlat på mig, och som bara låg och väntade på att få sin melodi. Under en tvåveckorsperiod gick jag varje morgon till studion ute i puben och kom tillbaka med en låt varje dag. Resultatet blev tolv vildvuxna trollungar till låtar, som jag kommer att lägga ut på hemsidan senare under Augustis sånger. Det tog ett tag innan jag kom underfund med FL Studio inspelningsprogrammet på datorn och mitt Focusrite Scarlett ljudkort igen, men sedan upptäckte jag också mixerfunktionen, som jag prövade på någon låt. Mest har jag använt analoga instrument, men ibland har en färdig trumloop på synten fått lägga rytmen. Roligt har det ändå varit och tiden har som vanligt gått fort. Bättre terapi och avkoppling har jag svårt att tänka mig.
A-sida: Resurrection Shuffle
B-sida: Money To The Rescue
Clarence Clemons eller "Big Man" var en stöttepelare i Bruce Springsteens E Street Band ända till sin död 2011. Jag vet inte någon annan rocksaxofonist som satt ett större avtryck i rockhistorien än Clarence Clemons. Hans saxsolo i till exempel Born To Run är oförglömligt. Här är han med sitt eget band på en singel från 1983. Det är välgjort och medryckande. Saxstämmorna ligger där och kokar och bubblar i bakgrunden i denna heta gryta som du gör bäst i att låta svalna en stund, så att du inte bränner dig på den.
Efter att ha frågat runt lite på den avlånga ön hittade jag sentomsider parkeringsplatsen vid campingområdet och kunde ta traktorskjuts med reggaemusik ned till dansbanan där reggaefestivalen Öland Roots hålls. Jag kom mitt i Congos konsert. Och där stod han ju, gamle gode Cedric Myton med sitt Congos. Och inte verkade han, eller falsettstämman, ha åldrats på 45 år. Kanske hade han bara blivit mer lekfull. För man hade bara börjat på en låt så avbröts den av ett dubbande eko, innan man körde igång på nytt. Men den kom ändå till slut: "Row Fisherman Row/ Keep On Rowing Your Boat..." Så var det dags för det nya Gladiators, där grundaren Albert Griffiths son Al förde roots rock reggae-traditionen hos den ursprungliga sångtrion vidare, med den äran. Det var en stolt och rättfärdig rasta som vandrade omkring på scenen. Han älskade oss alla, ville oss alla väl. Och vi i publiken tog tacksamt emot, både gammalt (Naturality, Dreadlock Your Time Is Now) och nytt, och vi ville så gärna ha bara mera. Men efter extranumrets extranummer var det slut (trots att vi ropade efter Stick A Bush). Vidtog en spirituell peace and love-vandring tillbaka för att försöka hitta bilparkeringen i mörkret. Det var en reggaefestival full med kärlek, tolerans och det bästa Jamaika har att bjuda av reggaemusik.
A-sida: Huilumies
B-sida: Vie minut valoon
1980 representerades Finland av Vesa-Matti Loiri i Eurovisionsschlagerfestivalen. Låten hette Huilumies och Vesa-Matti spelade flöjt och sjöng. Det var på den tiden som Finland sjöng på finska och alltid kom sist i tävlingen. Låten har gått mig helt förbi. Jag minns däremot Riki Sorsas Reggae Ok från året därpå. Det var inte mycket av finsk populärkultur, som nådde mina öron på den tiden. Loiris alterego Uuno Turhapuro var också en främling. Viktor Klimenko, MA Numminen och Hurriganes var de finska artister som dominerade mitt sjuttiotal. Inte att undra på kanske. Den finska motsvarigheten till Stikkan Andersson hette Vexi Salmi, och även om han producerade ljusskygga låtar åt Irwin Goodman, så skrev han också tämligen lama stycken (i någotslags jazz-schlager-tradition) åt bland annat Vesa-Matti Loiri, som låtarna på den här singeln. Låtarna på den här singeln skulle jag knappast kunna gnola på ens efter fem genomlyssningar. Vie minut valoon har dock ett slags andligt (nästan kristet) budskap. Ingen direkt "iskelmä" alltså.
Göteborgsmusikern Isak Strucks debutalbum Regn av stjärnor släpptes digitalt för en månad sedan. Albumet berättar en historia både på det personliga planet och geografiskt. Stjärnregnet som kommer inblåsande från den amerikanska rootsmusikprärien förvandlas genast till regn över Göteborg. Det är upplevelserna i "Smärtar" som sätter tonen för hur den personliga kärlekssorgen kommer att bearbetas. I "Härifrån" känns det som chocken tvingar bort den sörjande från Göteborg och i den Vaya Con Dios-doftande countrybluesen "När du rör mig" söks tröst i en annan famn. "Tapper" inleder det mer grandiosa mittenpartiet, som har fläktar av både Springsteen i "Längesen" och Lundell i "Medicinman", och som lämpar sig för stora scener. Här är det egenvård och var snäll mot dig själv som gäller, bland annat i form av att titta tillbaka i livet. Sorgen tar sig uttryck i rockstjärne-drömmar som är omöjliga att förverkliga i titellåten "Regn av stjärnor". Istället får vi en "Strykarkatt", som, när lågtrycken svept ända fram till Finland, åter sitter på handlarns kabaré-trapp och tigger om uppmärksamhet, innan den sopas bort av kvasten. Och det är faktiskt den sista låten som stannar mest kvar i minnet efter en första genomlyssning. Ett melodiskt och berättarmässigt intressant premiäralbum av Isak Struck.