A-sida: Marble Station

B-sida: Misguided

När jag var på folkhögskola i Danmark 1984 tror jag att jag frågade om det fanns några danska punkband, och jag tror att jag fick svaret Sods. Bandet bytte namn 1984 till Sort Sol, eller Svart Sol på svenska. Det här är bandets första singel från 1981. Och det här låter definitivt mera svart depp Joy Division, än vad det låter punk. Jag gillar ändå Marble Station. Känns som den är inspelad i en stor, tyst lagerhall i någon liten dansk hamnstad, säg Naestved, en kall och lugn senhöstdag. Eftertänksamt deppigt.

A-sida: Only You

B-sida: Disco Down

Jag gillar det avskalat minimalistiska soundet i a capella-låten Only You. Bandet står bara rakt upp och ner och sjunger. Månne det här var startskottet för den brittiska a capella-boomen som kulminerade tre år senare med The Housemartins Caravan Of Love? Only You låter både tuff och smått romantisk. Killarna är inte enbart välklädda svärmorsdrömmar, utan har street cred, åtminstone i sin video som är filmad i en billig dartbar. Jag hade nästan förpassat Only You till minnets dunklaste vrår, när den av någon anledning kröp fram i ljuset. Och visst, den var ju en hit under det tidiga 80-talet. Singeln kom 1983.

A-sida: Pills

B-sida: Down Down Downtown

Häromdagen skrev Nya Ålands reporter Patrik Dahlblom en krönika om att den sista medlemmen av det kultförklarade glamrockbandet New York Dolls, nämligen David Johansen, hade dött. Bandet som var verksamt på 70-talet ger här ut en singel, i nytryck, från albumet Red Patent Leather (1975). Det var Malcolm McLaren, sedemera manager för Sex Pistols, som försökte få in bandet på topplistorna genom att styra ut dem i tajta röda läderkläder med Sovjetattribut; ett drag som kom att bli nådastöten för bandets karriär. Denna singel är från 1984 och producerad av gitarristen Sylvain Sylvain. Första sidan låter Too Much Monkey Business och andra som någon gammal blues som lagrats för länge i en källare på Downtown Manhattan.

På 70- och 80-talet var den billigaste möjligheten att komma över musik att banda skivor till kassett. Jag köpte mängder av olika kassetter, lånade skivor från olika ställen samt bandade av musik från radion. Många kassetter var billiga och av inte så god kvalitét, andra var dyrare och bättre. Man kunde välja på 60-minuters kassetter och 90. Jag tror också att det existerade 120. De kändaste märkena var TDK, Maxell och Scotch (inte att blanda med Scotch wiskey). Andra märken var BASF, Sony, AGFA och Fuji. Sedan fanns det mindre kända märken av sämre värde, som man också gjorde olyckan att köpa. Det roliga med kassetterna var att man kunde banda över dem om man var missnöjd med det gamla och ville spela in något nytt. Någon gång ångrade man det. Kassetterna spelades och spolades i kassettbandspelare. Jag hade en hel låda full med kassetter, som jag antecknade på vad de innehöll. De allra flesta, om inte alla, har jag sparat, och här ovan ser ni resultatet. Minns inte när kassetterna försvann, men det måste ha varit någon gång under slutet av 90-talet.

A-sida: Salute (A Lot More Livin` To Do)

B-sida: Salute (A Lot More Livin` To Do)

När man hör namnet Gordon Lightfoot tänker man på den kanadensiska killen som hade en hit med den perfekta luffarsången In The Early Morning Rain på 60-talet. Vad kan en sådan övervintrare göra på en singel 1983? På den här not-for-sale-singeln hyllar Gordon Lightfoot livet i en smittande slagdänga, som åtminstone golvar mig för stunden. Man måste våga tro på livet: You`ve got a lot more living to do/ And a lot more loving to. Absolut. Det köper jag rakt av! Och han har skrivit låten själv.

På den tiden man fortfarande sjöng om Jah Rastafari och King Selassie fanns den jamaikanska sångtrion Black Uhuru kvar som den största försvararen av traditionell rootsreggae. På biblioteket i Mariehamn fanns skivan Black Sounds of Freedom, som jag lyssnade så mycket på, att låtarna sitter kvar i ryggmärgen ännu fyrtio år senare. Jag gillar Black Uhurus kännspaka stil, att upprepa vissa fraser i en sång, liksom att göra ett "statement". Texterna är nästan lika rebelliska som Bob Marleys, vars låt Natural Mystic finns med på skivan. Kompet är förstås av yttersta top ranking-klass, med Sly och Robbie på trummor och bas. (Var det månne Slys idé att ta med rymdtrummorna?) Mycket av skivans låtmaterial går tillbaka på en tidigare LP från 1977, som heter Love Crisis. Det här var innan sångerskan "Puma" Jones kom med i gruppen. Det är knepigt att veta var gränsen mellan sid A och B går i en Spotify-version, men jag tror att det var efter den medryckande Eden Out Deh, som jag dansade iväg till infodisken och bad bibbatanterna vända på skivan. Jag vet inte, men kanske det var på grund av de maniska upprepningarna, som jag föll för skivan. "Give me give me give me give me African love/ Lego lego Babylon wickedness." Albumet är från 1981.

A-sida: Bommerlunder/ Opel Gang

B-sida: Armee der Verlierer

Ett av de mest seglivade tyska punkbanden är nog Die Toten Hosen från Dusseldorf. De började 1982 och håller på fortfarande. Man kan väl säga att De döda byxorna missade den första punkvågen, och det hörs nog lite på den här singeln att de inte har urkraften. Det blir lite trallvänligt om en tysk spritsort, samt en (antagligen) "nidvisa" om Opelgänget (jag får själv räkna mig dit), som gör stan osäker. Förlorararmén är jag osäker på vem som är, kanske är det direkörerna och kassörerna, som drar omkring på stan i sina kostymer? Det är lite öldränkt mellaneuropeiskt det hela, men säkert fångade väl gruppen "Zeitgeisten" på sitt sätt. Omdömet man fick någon gång runt -83 på klassresan av de två lokala Berlin-punkarna Wolf och Krauze var att det är bara i Berlin och Hamburg man kan göra punk. Singeln kom 1983.

Självbiografin Om - Niklas Strömstedt är utgiven år 2023. Den var både givande och underhållande att läsa. Niklas Strömstedt är en underhållare, ett drag som kanske också legat honom i fatet, då han under största delen av sitt liv fallit i fällan att hålla människor i sin omgivning på bra humör, på bekostnad av sina egna behov. Det här har fått honom att iklä sig roller, för att få självbekräftelse och bli omtyckt. Det är modigt av honom att erkänna det i den här boken. Härtill kommer också att livet som popartist inbjuder till att gå i de här fällorna, samma som Beatles och många med dem gick i: att man blir ett slags glansbild av den man egentligen är. 

Niklas Strömstedt är en popartist, inte rock. Jag har aldrig lyssnat aktivt på honom. På 80-talet hade jag inte koll på att han turnerade med Ulf Lundell, men minns att han var en i trion som firade det svenska fotbollslandslagets brons i VM 1994 med "När vi gräver guld i USA". Tänkte att han var lite för "cool" för mig, ett drag som han tar udden av i den här boken, där han ofta beskriver sig som "kusinen från landet". Förstås visste jag att han var son till Expressens chefredaktör Bo Strömstedt, som hade sommarställe på Åland. Inget om Åland dock i boken. Förra sommaren var Niklas Strömstedt en av gästerna på finansmannen Anders Wiklöfs stora gratiskonsert i Mariehamn, enligt mig den enda intressanta artisten där. Jag har alltid tyckt att Niklas Strömstedt är sympatisk och intressant, men aldrig haft koll på hans musik. Det kommer säkert att ändra efter att ha läst boken.

Musiker som nämns ofta är Lasse Lindbom, Orup, Anders Glenmark, Per Gessle och Marie Fredriksson.

A-sida: Russians

B-sida: Gabriel`s Message

Firar min 60-årsdag här med Stings singel Russians från 1985. Det är skrämmande hur aktuell denna fyrtio år gamla singel åter blivit. När Sting sjunger: "Vi har samma biologiska ursprung/ oberoende av ideologi/ Vad som kunde rädda oss, jag och du/ är att ryssarna tar hand om sina barn." Det har knappast hänt de senaste tio åren att Putin skulle ha tänkt på den ryska befolkningen. Istället härjar han som den värsta stridstupp man sett maken till sedan andra världskriget, och drar skam och skuld över hela sitt land, med sår, som det kommer att ta årtionden att läka, som följd. Det såg så ljust ut för Ryssland runt -85, med glasnost och perestrojka, innan den här lilla illvillingen dök upp på scenen. På sidan två är det ärkeängeln Gabriel som får tuta ut sitt fredsbudskap i världen.

Man läser i de lokala tidningarna att föreningen Träffpunkt Ungdom inte har råd att renovera Pub Bastun för fortsatt verksamhet, och att Ålands i särklass bästa musikställe genom tiderna kanske måste säljas. Om staden säljer puben, som åtminstone på 80-talet lovordades vitt och brett i Sverige av de band och musiker som spelade där, för sin täta atmosfär och fina stämning, vet man inte vad som händer med stället i framtiden. Kan staden garantera att Träffpunkt Ungdom får fortsätta boka spännande band, både lokala och regionala, också i framtiden, och att Bastun får fortsätta vara den oas för musikintresserade ungdomar, som den var på 80-talet, när jag själv besökte den? Nej, jag föreslår att man ordnar en insamling, där alla intresserade för donera en fritt vald summa till renoveringen av Bastun, och önskar att Mariehamns stad fattar ett klokt beslut och låter Bastun få fortsätta att vara ett levande andningshål för alla musikälskare på Åland. För om det är något som behövs på Åland, så är det ett ställe där gräsrötterna kan växa fritt och vilt, utan någon gräsklippare som kommer och tuktar dem till lydnad och disciplin.