A-sida: Maksamma velkaa

B-sida: Etiopiumia kansalle

England och Irland hade sin Do They Know it`s Christmas-skiva 1984, USA sin We Are the World 1985. Sveriges och Danmarks samlade rockgrädda gjorde ANC-galan på skiva 1985. Alla de här satsningarna gjordes för att stävja svälten och fattigdomen samt bekämpa orättvisorna i Afrika. Jag är glad att jag hittade en singel där finländska rockmusiker slagit sig ihop för att skänka bidrag till Etiopien samma år, nämligen 1985. Det här är en singel med två låtar som skrivits av Juice Leskinen, och artistuppbådet är mestandels från Tammerforstrakten, och landsbygden. Bland annat bröderna Syrjä, Ismo Alanko, Mato Valtonen och Matti Pellonpää medverkar i storbandet Apua! Orkesteri. Texterna är finurliga och tänkvärda, som det anstår en Juice Leskinen. Istället för opium för folket ger man Etiopium för folket och tycker att vi är skyldiga att betala tillbaka den skuld vi har till tredje världen. Skivan är bl.a. producerad av Mika Sundqvist och utgiven av det oberoende Tammerforsbolaget Poko-records.

När Sadko och Russian souvenir gav ut dessa två singlar, dvs 1980 och 1982, fanns inte tillstymmelse till så mycket annan rolig populärmusik i Sovjet, åtminstone ingen som var tillåten av staten. Så därför fick folket hålla sig till godo med tre marscher av Sadko, dirigerade av V. Pirogov, och med sånginsatser av V. Novikov och A. Lebedinsky, samt med några kända folkvisor av Den ryska souveniren dirigerade av Kirill Gorodnitsky. Men det sjöd i kulisserna och snart skulle glasnost och Gorbatjov tillåta att mera milda vindar från väst förde in de första rockbanden till Sovjet. Min favorit på dessa singlar är Marche des Bouffons av Sadko. Båda är naturligtvis utgivna av Melodija.

A-sida: Ge mig tid

B-sida: Nattjam

Fredrik von Gerber kom med som trummis i Noice i slutet av bandets karriär. Innan det spelade han med Orup i Intermezzo. På den här singeln från 1982 hanterar han gitarr och sång i ett eget band. Det luktar Magnus Uggla om spåret på A-sidan, en poprockig sak, som inte alls är så pjåkig. Det handlar om kärlek och relationer och tid att tänka. Nattjam är en lugn instrumental bit. Jag får associationer till Björn Afzelius intro till låten Hiroshima på LP:n Exil. 

Ungdomar har alltid gått i bräschen för den musikaliska utvecklingen och drivit den framåt, genom att vägra acceptera den musiksmak deras föräldrar haft. Så var det med jazzgenerationen på 40-talet, rockmusiken på 50-talet, hippiegenerationen på 60-talet, punkarna på 70-talet och hip hoparna på 90-talet. På landet vägrade ungdomarna att lyssna på folkmusik och tyckte att dansband var svängigare. Nu verkar allt gå tillbaka i gamla banor, möjligen beroende på att det är svårt att upptäcka något nytt i dagens musikflöde. Men kanske också att de allmänt konservativa vindarna i västerländerna bidrar till det här. Ändå kan jag inte undgå att bli förvånad när någon kör förbi på gatan i Mariehamn och spelar "Gråt inga tårar" med Thorleifs högt på bilstereon eller när finska ungdomar gillar tango. Kanske kan det ultra-konservativa vara en provokation i sig, mot att det progressiva fått för stor makt?

A-sida: Pachelbel Canon

Den här singeln av den nordirländske flöjtisten James Galway är en promotion-singel som inte är till salu. Den kom ut 1981, ungefär samtidigt som jag fick min tvärflöjt. På 80-talet var Galway den ende klassiskt skolade soloflöjtist som jag kände till. Han spelade allt han kom över, från klassiskt till folk till populära filmtrudelutter. Han fick flöjten att låta bra. På den här singeln ger han sig på en 1600-talskomposition av Johann Pachelbel och ger den ett lättsammare, populärare uttryck. Och det låter bra, poppigt. Nuförtiden bor den här gråhårige mysfarbrorn någonstans i de schweiziska alperna nära Lucerne tillsammans med sin fru, som också spelar flöjt.

A-sida: We Don`t Talk Anymore

B-sida: Carrie

Även om We Don`t Talk Anymore kom ut redan 1979, så har den ett riktigt smörigt 80-talssound. Den är en riktig "öronmask", som kan dyka upp årtionden senare. Den brett populäre Cliff Richard måste väl ha varit ett av punkgenerationens största hatobjekt, vid sidan av Gary Glitter. Men We Don`t Talk Anymore kan väl säkert räknas till hans bästa låtar. Någon har påstått att tiden runt decennieskiftet var hans bästa period. Den här singeln med två låtar från hans "storhetsperiod" gavs ut i DDR 1980.

A-sida: Passion

B-sida: Better Off Dead

En gång vann jag ett vad med min kompis och fick en singeln med The Small Faces av honom. Det sved, sade han. Small Faces blev senare Faces och där sjöng Rod Stewart. Det var innan "Den rockande rotborsten" slog sig in på solokarriären. På sjuttiotalet var hans "Sailing" en landsplåga. Singeln Passion är från 1980. Och det är inte dåligt! Det är starkt av honom att han inte ger sig in i någon förnyelseprocess här. Man känner igen Rod på rösten. I Passion sjunger han balladaktigt om vårt behov av just det, passion. I Better Off Dead släpper han loss på riktigt, och det rockar riktigt sjuttiotals storbandsrock. Han har skrivit båda låtarna själv.

Alla kommer någonstans ifrån och alla fungerar i ett sammanhang. Det är inte som man nuförtiden verkar tro, att man är totalt isolerade satelliter som opererar i ett individuellt vakuum. De band som Marco Kosonen lyfter fram i sin bok "Bändilaboratorio - tarinoita Lepakkoluolasta" från 2022 har alla fått sin start på Lepakko. Lepakko var en övergiven måleribyggnad på Porkkalagatan 1 i stadsdelen Gräsviken i Helsingfors, som ockuperades av aktivister 1979 och gjordes om till ett allaktivitetshus för musiker, med många träningslokaler, kafé, bastu, konsertsal och så vidare, tills det revs 1999. Historierna som musikerna berättar om Lepakko är många och lustiga. Sammanhållningen, acceptensen, det inbördes utbytet av idéer var något som satte sin prägel på musiken och hade stor betydelse för musiken i Finland lång tid framåt. Lepakko var som ett andra hem för punkare, nya vågare, femtiotalsrockare, jazzdiggare och så vidare. Man träffades i huset, hängde där, eller spelade i något band som tränade i lokalerna. Det var en gratis inträdesbiljett till ett socialt sammanhang, som man inte annars kunde hitta i det konservativa och intoleranta Finland. De band som jag känner till i boken är Pelle Miljoona, Sielun Veljet, Smack, Melrose, Lama, 22 Pistepirkko och The Nights of Iguana.

Boken gav mig många pusselbitar till ett musik-Finland som jag inte visste mycket om på 80-talet. Hade jag bott i Helsingfors hade jag högst troligt själv sökt mig till Lepakko och blivit en av dem, en Lepakkolainen, Fladdermus. Nu har jag endast stått utanför huvudingången någon gång för 40 år sedan.

A-sida: Korabli/ Chernoe zoloto

B-sida: Utrenija gymnastika/ Choloda choloda

Skivbolaget Melodija var ett statsägt skivbolag i Sovjetunionen. De gav, ironiskt nog, också ut trubaduren Vladimir Vysotskij (1938-1980), som bannlystes från det Sovjetiska författarförbundet på grund av sina samhällskritiska visor. Den här singeln tror jag är från 1974, men den kan möjligen ha getts ut efter Vysotskijs död. I sången Korabli (Skepp) sjunger Vysotskij att de bästa skeppen aldrig kommer tillbaka, liksom inte heller de bästa vännerna eller kvinnorna gör det, men att han nog tänker fortsätta att sjunga så länge han lever. Nu blev han bara 42 år gammal. I slutet av sitt liv levde han inte heller så hälsosamt med en överkonsumtion av alkohol och morfin. Det var synd att han inte fick fortsatta leva. Han skulle ha behövts för att ingjuta mod i befolkningen i dagens Ryssland.

Förra sommaren gick allt låtskrivande till spillo, då jag opererade min axel i mitten av juli, men den här sommaren har jag varit kreativ. Jag hade också en hel hög med texter som jag samlat på mig, och som bara låg och väntade på att få sin melodi. Under en tvåveckorsperiod gick jag varje morgon till studion ute i puben och kom tillbaka med en låt varje dag. Resultatet blev tolv vildvuxna trollungar till låtar, som jag kommer att lägga ut på hemsidan senare under Augustis sånger. Det tog ett tag innan jag kom underfund med FL Studio inspelningsprogrammet på datorn och mitt Focusrite Scarlett ljudkort igen, men sedan upptäckte jag också mixerfunktionen, som jag prövade på någon låt. Mest har jag använt analoga instrument, men ibland har en färdig trumloop på synten fått lägga rytmen. Roligt har det ändå varit och tiden har som vanligt gått fort. Bättre terapi och avkoppling har jag svårt att tänka mig.