Igår uppträdde jag med fyra låtar på Nordiska läsveckans Kura skymning på Kulturarvsstugan i Geta. Jag kan inte säga att jag lider av scenskräck, däremot kan jag nog vara väldigt självkritisk av mig, beroende på hur uppträdandet går. Jag såg fram emot uppträdandet och var tacksam för alla dem som kom dit för att lyssna på hela tillställningen. Jag hörde att nyligen bortgångne Lasse Berghagen ofta spydde i samband med att han ställde sig på scen. En annan musiker som hade detta som vana var Vesa-Matti Loiri. Om han spydde ett antal gånger innan konserten trodde han att det skulle bli en bra konsert. Den enda låt jag hört om scenskräck finns på albumet Stage Fright (1970) av The Band. Det är oklart om vem låten handlar. Det har även spekulerats om att det skulle vara Dylan. Texten fångar ändå något väsentligt gällande scenskräcken: "See the man with the stage fright/ Just standin`up there to give it all he might/ And he got caught in the Spotlight/ But when we get to the end/ He wants to start all over again/ I`ve got fire right on my breath/ And the doctor warned me I might catch a death/ Said you can make it in your disguise/ Just never show the fear that`s in your eyes." Någon fler som lider av scenskräck?

A-sida: OOh La La

B-sida: Magazines

Den forna Velvet Underground-medlemmens och -altviolinistens singel från 1984 låter precis så tidtypisk som man kunde frukta. Som en David Byrne som fått glädjefnatt och struntat i vad han ger ut. Det andas både den flirt med världsmusik som låg i luften och den funkiga hip hop-stil som alla trodde att de måste visa att de kände till. Det är väl det absolut gladaste och mest textspäckade jag hört med John Cale. Miltals ifrån de tunga basstämmor han lade ut på Venus Of Furs och liknande låtar. Vad är det han försöker uttrycka? Det blir jag inte klok på. Och innan jag hinner fundera tar singeln slut. Den lämnar mig oberörd.

Ibland hittar man det man söker på baksidan av en gammal kassett man bandat in någon gång långt före CD-skivornas tid och sedan bandat över. Det var nämligen det roliga med kassettbanden, att man kunde banda över dem, om man inte gillade det man hade där. Nu visste jag att jag bandat in två singlar från 70-talet någonstans: nämligen Wings Junior`s  Farm/ Sally G från 1974 och JJ Cales Friday/ Don`t Cry Sister från 1979. När jag lyssnar på låtarna på internet, minns jag inte ett dyft av dem. Inte heller minns jag vem jag lånade singlarna av. Men skam den som ger sig. Bland mina kassettravar hittar jag kassetten, dold av ett dasspapper som jag skrivit ned två album med Gunder Hägg och Blå Tåget på. Av låtmaterialet som omger singlarna kan jag gissa mig till att inbandningen gjorts sådär runt 1980. Springsteens Hungry Heart spelades ju flitigt i radion då.

A-sida: The Hurricane

B-sida: The Hurricane (Version)

Georgie Fame blev mig ganska kär via LP:n 20 Beat Classics, som jag lyssnade mycket på bland annat den våren jag bodde och jobbade i Stockholm. Jag sålde tyvärr LP:n till en oförstående ägare för Digelius Music i Helsingfors under akut penningbrist, och skulle gärna köpa tillbaka den igen om jag hittade den. Till dess får jag hålla till godo med denna singel från samma år, nämligen -82. På den presenterar Fame en egen låt, som möjligen handlar om samma boxare som Dylan gjorde en låt om, nämligen Rubin Carter, som satt oskyldigt inburad i nitton år för tre mord. Eller så är det en känd gambler det handlar om. Som vanligt spelar Georgie Fame både med stil och finess.

När jag lyssnade som mest aktivt på ny musik i början av 80-talet var begreppet New Wave redan etablerat. Det stod för i stort sett all musik som kom efter punken 1977 och som inte var direkt punk, men nog inspirerad av den. Visserligen fanns det då också musikgenrer som hade en bättre benämning, såsom reggae, ska eller rockabilly, men all övrig pop eller tillochmed rock, som inte lät traditionell blues, progg eller femtiotal, kunde definieras som New Wave eller nya vågen. Gemensamt för dessa band var väl att de sökte sitt eget personliga uttryck, istället för att falla direkt tillbaka på rötterna. Det märktes såväl i musiken som i uttrycket i övrigt. I Sverige fanns det en hel drös nya vågen-band, och jag kände väl till de flesta. Det var Commando M Pigg, Ståålfågel, Cosmic Overdose, Elegi, Brända Barn, Diestict, Lolita Pop och så vidare. I England var det bland andra Echo and The Bunnymen, Cure, Theatre Of Hate, Magazine, Adam and The Ants. I USA kanske Blondie och Talking Heads. Det är oklart om man kan benämna alla syntband som kom fram vid den här tiden New Wave. De hittade sin egen definition i New Romantics. Så skulle jag kalla t.ex. Lustans lakejer i Sverige mera för nyromantiker eller syntpopare än New Wave. Men definitionerna är suddiga, och suddades ut alltmer allteftersom 80-talet gick mot sitt slut.

A-sida: Under alla broar

B-sida: Kan de va` fel på systemet?

Kenta, känd från filmerna Dom kallar oss mods och Ett anständigt liv, av Stefan Jarl, och legedarisk Hammarbysupporter, var en av dem som åkte jumbojet i Cornelis sång Sist jag åkte jumbojet. Och det var som i Tio små negerdockor, till slut var det inte så många kvar i livet. Här är han i alla fall med en singel från 1981. Under alla broar andas en frihet man inte har tillgång till när man knegar på i ekorrhjulet. Kenta har en bädd av grus under alla broar. Samma är det med baksidans låt: "Då går vi åt samma håll/ Vi har inte en annan roll/ Arbete och fritid hör ihop." Det är så långt det bara går att komma från det arbete jag själv har. Kanske därför det känns så tungt ibland. Kan det vara något fel på systemet?

För alla som brukar se på Solsidan i TV är seriens skapare Felix Herngren (alias Alex i serien) bekant. Inte så många vet eller minns kanske att Felix brorsa Måns Herngren hade ett TV-program med mycket musik och spex 1985 i TV. Programmet hette Tutti Frutti. Jag minns tyvärr ingenting av musiken som spelades där. Det lär mest ha varit aktuella musikvideor, men jag minns Måns frisyr, samt hans robotdans som han alltid inledde programmet med. Så minns jag också, av någon outgrundlig anledning, att han försökte förklara bokstaven H. Jag tyckte att Tutti Frutti var ett kul program, mycket roligare än Cia Bergs (från popgruppen Ubangi) Baggen, som jag inte heller minns någon musik ifrån. Den som vill spana in den fyrtio år gamla TV-underhållningen kan kolla några klipp som ligger på Youtube. Synd att det inte finns utrymme för sådana här program i dagens TV.

A-sida: The Nej tack-jump

B-sida: Terrafirmafesten

The Nej tack-jump är Povel Ramels personliga bidrag till och inlägg i den omröstning om utbyggnaden av kärnkraften som ordnades i Sverige i mars 1980. I och med att man köpte singeln, så stödde man linje 3, dvs den sida som röstade för ett totalstopp mot utbyggnaden av kärnkraft. Jag har aldrig hört Povel Ramel så politisk förut, trots att han behåller sin galet roliga stil. I The Nej tack-jump räknar han upp en otalig mängd av -kraft och kärn- och publiken skriker ja eller nej, beroende på om de gillar det eller ej. Det är bara vid kombinationen kärnkraft, alternativt atomkraft, som svaret blir nej. Jag minns det där gula märket med den röda solen som folk som var kärnkraftsmotståndare bar då i början av åttiotalet. Bakom oviljan mot kärnkraft låg Harrisburgolyckan 1979 i färskt minne. Jag minns att jag själv var inne på samma linje som Povel Ramel.

Danska nätter är ett dubbelalbum från 1982 som spelats in live på olika ställen i Danmark. När jag studerade musik en höst på Lollands höjskole fick jag höra att Afzelius är mera känd än Wiehe i Danmark Och Björn Afzelius verkar gilla Danmark. I början av albumet saknar jag pärlor. Men sen kommer den: Flickan från landet i norr, en underbar version av Dylans Spanish Boots Of Spanish Leather. En kungens man är också en stark låt, där Afzelius`sociala patos kommer till sin rätt. Mamita är en låt till Chile, och påminner starkt om Juanita, som kommer på sista skivan. Tyngden på Danska nätter ligger sex åttondelar in. Här kommer den skolkritiska Klasslåt följd av den gamla Hoola bandoola-klassikern LTO-tango. På den sistnämnda låter Björn som Dylan. Överraskande på slutet var soullåten Stand By Me, som görs övertygande, så man vill sjunga med. Til syvende og sidst så kunde jag i de danska nätterna känna fläktarna av en tid då man tyckte att solidaritet var viktigt. Kanske de fläktarna påverkade hur jag röstade i dagens åländska lagtingsval?

A-sida: Spådd i handen

B-sida: Kroppens puls

Stockholmsbandet The Rude Kids var det första svenska punkbandet att släppa en platta på ett etablerat skivbolag. Det strider ju förstås emot punkens grundidé, men det är svårt att tro att detta band ligger bakom klassikern "Raggare is a bunch of motherfuckers", som jag minns man hörde talas om då det begav sig. I och för sig har jag väl knappast hört bandet förut heller. Men när jag spelar denna singel från 1982, så blir jag förstås besviken. Musikaliskt ligger den någonstans mellan Noice och Gyllene tider, men textmässigt betydligt sämre ändå. Och synten följer varje ackord som en haj fartyget. Om det är punk, så är det närmare Stranglers än Pistols. Man kan absolut inte ta detta på allvar. "Bomschickaboom kroppens puls", är musik för fjortonåringar. Men jag minns att det fanns de där punkarna som alltid hängde i Gallerian. Kanske var The Rude Kids någon av dem?