A-sida: Julhälsning

B-sida: Ta de lugnt med min kompis/ Blue Christmas

1980 gav det gamla dansbandet Thorleifs ut denna pedagogiska julhälsning. Det är nästan så man vill minnas högstadiets Peter och vargen av Tjajkovskij, när man skulle lära sig hur symfoniorkesterns instrument lät. På sidan A går nämligen bandmedlemmarna i Thorleifs igenom hur man bandar in en låt. Först lägger man grundkompet, sedan synt och sång och allt naturligtvis med en massa eko på bästa dansbandsmanér. Slutresultatet får vi på sidan B i låten Ta de lugnt med min kompis. Förvånande är hur humoristiska grabbarna är. Man vill nästan omfamna dem alla i en stor sentimental dansbandskram. Orsaken till att jag blir så känslomässigt berörd är väl för att jag jobbar i en skola som till kanske 85 procent är dansbandstillvänd. Och nu har jag fått jullov, och nu är det julafton. Och det jag ska göra resten av jullovet är just det som killarna i Thorleifs gör på singeln, nämligen banda in låtar. Allt slutar med något som lika bra kunde varit Elvis, nämligen Blue Christmas. Så God Jul nu! önskar Musaploki alla och envar. 

Nu kan jag lägga ut resultatet av omröstningen om när den bästa populärmusiken gjordes. Tack för era 287 röster! Den bästa musiken gjordes, enligt rösterna, inte under sextio- eller sjuttiotalet, utan under någon annan tid. Kan det vara någon gång på 2000-talet eller kanske på femtiotalet? Jag skulle gissa att det är mestandels yngre som röstat. För mig var sjuttiotalet ett ganska självklart val. Dels för att punken kom då och dels för att det var då roots-reggaen var som genuinast. Åttiotalet däremot rankar jag lägst internationellt sett, men högst ur ett nordiskt perspektiv. Det gjordes väldigt bra rockmusik i Sverige i början av detta decennium. Och det var då jag botaniserade som livligast i den nya musiken. Sjuttiotalet fick jag en släng av, men fick ta igen det på åttiotalet. Efter 1987 slutade jag lyssna aktivt. Så jag kan ingenting säga om nittiotalet eller senare. Alla är barn av sin tid verkar det, och jag är ett barn av det tidiga åttiotalet. Den svenska populärmusik som gjordes då är den jag känner bäst till. Nästa omröstning gäller var i Sverige den bästa punken gjordes. Gå gärna in och rösta!

A-sida: Something On The Side

B-sida: Don`t Call Me

Winston Groovy från Jamaika gav mest ut rock steady-singlar på Trojan mellan 1960 och 1980. Den här singeln är från 1981 och pressad i Västtyskland. Trots sitt sena datum låter det rock steady om det. Winston spelar en sann kvinnotjusare på den här skivan. Han sjunger om att ha en sidoaffär och om att kvinnan inte ska ringa honom på det nummer han gav henne, eftersom han kommer att ringa istället. Frågan är om man kan ta det här så seriöst. Det är väl den jamaikanska humorn som släpps lös här i all dess påfågelaktiga prakt och manschauvinistiska prål. För trots att reggae är skön musik, så har den alltid varit mycket manscentrerad. Åtminstone på Jamaika.

Jag minns på sjuttiotalet, när svarta artister var ungefär lika ovanligt i Sverige som Omin Hambe i Slättköping. Då fanns Sveriges svar på Mahalia Jackson, nämligen Cyndee Peters, som regelbundet uppträdde med sin gospel i SVT, och som dessutom ständigt skrev egna låtar. Jag minns att hon svarade i en intervju på frågan vad en bra dag var för något. Hon svarade att en bra dag är när hon bandat in en ny låt på morgonen. Det här är något som jag själv fullständigt kan hålla med om. Det finns inga bättre dagar än dem där man varit ute i studion och lyckats skapa en ny låt. Förhoppningsvis får jag tid till det igen på jullovet, som snart är här. Nu har det blivit tyst omkring Cyndee Peters, och hon är absolut inte ensam om att vara svart artist i Sverige mera. Men så gott som jag kan minnas, så var hon den första, och den enda, i det helmedelsvenssonska sjuttiotalet.

A-sida: Homely Girl

B-sida: Version

Derrick Harriott är en jamaikansk reggaekonkare som bl.a. spelat med bandet The Crystalites. Han var också tidig med att utveckla en egen typ av dub-reggae. På den här singeln från 1983, utgiven på det egna skivbolaget Crystal records, sjunger han smäktande om en familjeflicka som alla tyckte var ful, men som han själv avgudar. Historien berättar om hur han sitter bredvid henne i skolan, hur han bär hennes skolböcker, dyrkar henne och kallar henne en vacker kvinna. Ändå gillar jag versionen på s B bättre. Det är hela grejen med att ge ut en låt i version. Först fastnar man i texten och musiken på huvudspåret, sedan får man allt rekapitulerat och mixat i den skönaste, lekfullaste scrub-a-dub-style, med en bas som ibland spelar solo, med en keyboard som klingar ut i ett långt eko och någon textrad som upprepar sig. Tror att den moderna rappen hade mycket att lära av den jamaikanska reggaen.

På TV visas Tuntematon sotilas i Mollbergs svartvita femtiotalsversion som sig bör på Finlands självständighetsdag, när vi alla är lediga från våra jobb. Inledningen med Sibelius Finlandia framkallar minnen från svunna dagar. Det var någon gång på åttiotalet när jag tror att det var på ungdomsgården Furulund här i Geta, eller liknande dito ungdomsgård, som ett finländskt band spelade rock. Minns inte så mycket av musiken i sig, som säkert var hårdrocksbetonad. Men jag minns att som avslutning så spelade de Finlandia-hymnen, just de ödesmättade Beethoven-takterna i början av symfonin. Som musikintresserad ungdom kanske man höjde lite på ögonbrynen åt detta nationalistiska drag. Men med mera erfarenhet kan jag se på det hela i ett annat ljus. Det finns ett stort behov i Finland att spela uppklädd kostymorienterad rock i hela munderingen med slips, vit skjorta och lackskor. Tänker bl.a. på Ismo Alankos fulla transformation från svettig undergrounds- rockare till festlig publikmagnet på Finlandiahuset med symfoniband och allt. Något liknande var väl Eppus Ratinakeikka också. Jag säger inte att jag har något emot det. Killarna har distans och integritet nog att inse att de inte behöver framstå som rock`n roll-suicides i hela sitt liv. Men det nationella lever likväl ihärdigt kvar i den finska rockbranschen. Minns då vi, några killar från Geta, skulle bandas på skiva på Kustrock records skivbolag. Den första fråga som mötte oss från arrangörerna på Helsingfors-Vanda flygfält var om vi gjort militär- tjänstgöringen. Med den obligatoriska följdfrågan: Då är ni väl inga män då? Det var en märklig erfarenhet för en som vuxit upp med Ebba Gröns Totalvägra. 

Men visst har jag sett svenska rockband slänga sig nationalistiska också, genom att t.ex. spela Bellmans Fjäril vingad på Pub Bastun. Men jag tror ändå att det starkt finländska draget i rockmusiken är någonting väldigt typiskt för Finland, och ett drag som de finska musikerna har väldigt svårt att släppa. Därav har det väl myntats sådana uttryck som Kekkonenjazz och kostymrock. Och i sin största prydnad får vi se det ikväll igen när presidentbalen tar sig mera lösa former uppe i övre våningen. För vi får inte glömma att den största delen av alla gamla riksdagsledamöter i sitt tidigare liv varit hippies.

A-sida: Nothing At All

B-sida: Breakdown

Dennis Bovell med sitt band Matumbi har alltid kunnat mixa olika reggaestilar. Dub, pop-reggae, lovers rock med tyngre roots reggae. Alltid har musiken varit levande och angelägen. Dessutom har den gode "Blackbeard" alltid haft ett finger med i spelet i den reggae som producerats på de brittiska öarna. På den här singeln från 1980 känns soundet igen från LP:n Point Of View, som kom året innan. Budskapet på de båda spåren är laid back. På Nothing At All menar man att det kanske inte är så allvarligt det du tror och förväntar dig alltid, om du bara tar dig tid och tittar en gång extra bakom knuten. I Breakdown är det uppenbarelsen av en åtrådd flicka som orsakar härdsmältan. Och vad kan väl vara bättre än det? Som vanligt levererar Matumbi reggae av högsta klass.

Det kan vara intressant att diskutera vilken LP som var Sveriges första punkalbum. Många kanske säger att det var Ebba Gröns första som kom -79. Men Rude Kids LP Safe Society släpptes hösten -79, kanske innan ebbornas. Men bandet sjöng på engelska och skivbolaget var det etablerade Polydor. Så hur mycket punk är nu det, kanske man kan undra. Skribenterna i boken Vi lever - När rocken kom från Gävle hävdar att det var Gävlebandet PF Commando med sin skiva Manipulerade Mongon, som kom våren samma år, alltså -79, som var först. Ulf Lundell däremot skriver i sin första volym Vardagar att hans liveskiva Natten hade varit mild och öm från 1977 kan räknas som den första punkskivan. Sedan kan man ju resonera fram och tillbaka om Magnus Uggla med sin Varför ska man ta livet av sig-LP, alls kan räknas in i den här klassen. Mitt svar skulle bli nej. Uggla var en glamrockare, som försökte verka lite punk vid denna tid. Kanske någon läsare därute har mer information att lägga fram angående vilken LP det var. En sak är dock säker, och det är att Finlands första punk-LP kom redan -78. Det var Aknepop med Eppu Normaali.

A-sida: Rikki Don`t Lose That Number

B-sida: Cabin Boy

Tom Robinson anno 1984 ska man väl kanske inte vänta sig så mycket av. Annat lät det då han var en av de drivande krafterna bakom Rock Against Racism i slutet på sjuttiotalet i London med Tom Robinson Band. Det här är en särdeles avslagen anrättning. Discopoprock på sidan A och något slag av berättande svammel upphottat till fadd bakgrundsmusik på sida B. I texterna kan man kanske spåra Tom Robinsons engagemang i gay-rörelsen, då den första låten handlar om Rikki som inte ska tappa den viktiga lappen med telefonnumret. Kan det vara Rikki Sorsa som det är frågan om? I den andra låten vill Tom vara någons kabin-pojke. På vilket sätt då? kan man undra. Långt ifrån 2-4-6-8 Motorway åtminstone!

Den gamla myten berättar om Scheherazade som var tvungen att berätta tusen och en historie för en en ond kung som annars hotade att hugga huvudet av henne, precis som han gjort med många fruar innan dess. För att undkomma detta samlade hon ihop tillräckligt många historier för att hålla kungens tankar sysselsatta. Det roar mig att själv samla musikminnen av betydelse för mig och lägga ut här på bloggen. Trötta dagar växlar med piggare och musik spelas ständigt i huvudet som på en nonstop jukebox. Ibland träffar låten rätt på årtal och kategori och trillar in här. Och så har jag fortfarande kvar av singlar, så det räcker ett tag. Men ändlösa är idéerna ändå inte. Trots att jag fortfarande inte släpper in Kim Wilde, Meatloaf och Shaking Stevens som står utanför i kylan och knackar för att få komma in.