A-sida: TV Hop

B-sida: Do That Boppin`Jive

Med Shanana och Hurriganes på sjuttiotalsstereon, Gänget och jag på TV samt Grease på filmduken, så kom The Boppers konsert på Idrottsgården i Mariehamn (någon gång runt 1979) som en förlösande upplevelse. Den här singeln från 1980 väcker bara goda minnen och känslor, som ett hopp tillbaka i tiden. Oskuldsfull 50-talsrock (så oskuldsfull som den nu kan vara) värmer i höstmörkret. Man skulle inte ha något emot att dansa sig varm och svettig på en intim konsert av det här gänget som de lät då runt 79-80. 

Jag trodde aldrig att någon av den brittiska sångerskan Kate Bushs låtar skulle fastna. Man hade en bild av henne kattlikt uppkrupen i någon läderfåtölj, sjungande med en eterisk röst, som ett sagoväsen. Men faktiskt känner jag igen låten Wuthering Heights från 1978. Texten berättar väl om Kathy, huvudpersonen i en roman av Emily Bronte. Det låter sjuttiotalstryckardisco långa vägar om det här. Detsamma kan knappast sägas om protopowerpopparna Cheap Trick, vars låt Dream Police jag minns att jag bandade från radion tidigt 80-tal. Singeln släpptes 1979. Låten har ett tidstypiskt sound, lite Sparks, lite glam - och rätt så galet kul.

A-sida: Skuggor i skymningen

B-sida: I hemlighet

Ibland gav Dan Hylander ut musik under sitt namn och ibland tillsammans med Raj Montana Band. Den här singeln från 1984 hänför sig till den senare kategorin. A-sidan har jag på LP:n Om Änglar och Sjakaler från 1984, B-sidan är det första gången jag hör. Det som finns att sägas om I hemlighet är väl att det är en typisk Dan Hylander-låt. Det där lugna Dylan-stuket och den känsliga sången är vad jag förknippar med honom. Och här fanns det få artister i Sverige som kom upp i samma klass. Synd bara att jag inte fullt ut kan tolka vad det handlar om. Två älskande som möts, och det som sker i hemlighet dem emellan, kanske. Det är inte budskapet som är det stora, utan harmonierna i låten. Så minns jag att en kompis sade till mig då han köpte en Dan Hylander-skiva på Zeipels i Mariehamn tidigt 80-tal, efter att ha frågat mig om råd.

De flesta sjuttiotalslåtar har jag ju hört efter 1980 och därför var det aktuell för mig just då. När jag hör eller minns dem idag, så associerar jag till den tiden när jag lyssnade aktivt på nutidsmusik. Två sådana här låtar på svenska är Blommans singel Veckotidningsboogie från 1977 samt Nationalteaterns dito Kolla kolla från 1978. Tidsstämpeln är klar socialrealistisk, vilket var gångbart då låtarna gavs ut. Blomman gör cover på J.J. Cale, då han sjunger om allt man kan läsa i veckotidningen. Det är minsann skandalösa saker det. Omkvädet låter lite Cornelis: "Jag säger det, jag säger det, jag säger det igen. Allting finns att läsa i veckotidningen." Nationalteatern låter sig själv och göteborgskt. Kolla kolla handlar väl om det svängrum en vanlig medborgare har innan bylingen tar den. Kanske moralen inte var lika för alla här. Det var väl det som var poängen. Jag saknar sådana som kan göra liknande musik idag.

A-sida: Never again

B-sida: Just for the fun

Ingen överraskning att den här singeln är utgiven på Stikkan Anderssons skivbolag Polar. Tomas Ledin är väl gift med hans dotter. Och Abbas bolag var det ju också. Never again har man ju hört förut i något melodifestivalsammanhang. En kramgo kärlekslåt med sentimentala undertoner. Så kan man väl tänka om kärleken som flytt sin kos: Aldrig mera ska jag få hålla dig i mina armar. B-sidan funkpopsoul är av ett snitt som var pop då på 80-talet, men som jag alltid haft svårt för. Glassigt och glammigt allt.

A-sida: Kärlekens nöjen

B-sida: Man med paraply

Jag har länge medvetet undvikit att skriva om Lustans Lakejer från Stockholm. Johan Kindes syntrockposörer var ett fenomen som jag tog avstånd från då när denna singel kom 1980. Det var typ vida byxor, stetsonhatt och trenchcoat, och så tittade man under syntluggen och sjöng om hur världsvan och levnadstrött man var. Här handlar det om att man vet var kärlekens nöjen finns. Lite som Magnus Ugglas nattliv som man måste kvalificera sig till, men mera konstgjort. I Man med paraply kanske man försöker berätta var man fick sin världsfrånvända attityd ifrån. Om man inte orkar med att leva i elden mera så blir man en man med paraply. Kanske det fanns en beställning på romantiska nattvandringar i dimman i Stockholm också vid den här tiden. Fortfarande inget för mig!

A-sida: Morgonpasset

B-sida: Ryska posten

Totte Wallin var i början av 80-talet en ganska cool snubbe med eget TV-program och allt. Sedan försvann han spårlöst. Men den här singeln från 1980 är en sann klassiker. Jo, visst har jag hört Ryska posten innan. "Hamntag, famntag, klapp eller kyss - uppfanns utav en ryss" gick den käcka refrängen. Det handlar ju om alla de spännande lekarna man lekte när man var barn: Ryska posten och Sanning och kondis. Sådana begrepp som "tryckare" och "långtradare" vet jag inte om finns idag, men då kände ju alla till dem. Morgonpasset satt som hand i handske idag. Här iklär vår Totte sig rollen som morgoninstruktör. "Inte stressa" är budskapet, och som förslag på hur man kan spara tio minuter på morgonen föreslår han att man kan sova med kläderna på. Ska kanske prova någon gång.

Om man vill se vad som hände inom populärmusiken år -80-85 från en annan horisont, så kan man t.ex. anlita nyhetsmagasinet Horisont, som samlade åren i stiliga årsutgåvor, som ingen längre vill köpa. Horisont riktade främst in sig på nyheter och sport, ytterst sällan musik. Men de ämnen som kravlade över nyhetströskeln, förutom vem som vann den svenska melodifestivalen samt vem som vann Eurovisionen, var följande:

1980: John Lennon skjuts i New York. En hel del om Beatles musik.

1981: Döda: Bill Haley (55 år), Snoddas, Bob Marley och George Brassens. Tre ihjältrampade på Gyllene Tiders konsert 30 april - konserten genomfördes ändå.

1982: Döda: Anders Börje och Art Pepper. Ann-Margret "Djuret" Olsson-Smith framträder hemma i Sverige. Svenska musikerförbundet delades. Frälsningsarmén i Sverige fyller 100 år.

1983: Döda: trumpetisten Harry James. Carola Häggkvist och kungen med i artistkampanj mot narkotika 24 april. Carola slår publikrekord i Hede på midsommar. David Bowie slår publikrekord på Ullevi. Rod Stewart på Råsunda. Abba gör succé med musikalen Abbacadabra.

1984: Döda: Count Basie, riksspelmannen Eric Öst, Albert Hunter. Dylan på Ullevi. Musikalen Chess höjs till skyarna.

1985: Döda: Kal P Dal (35 år), Fred Åkersström, Yngve Stoor och Rick Nelson (i flygolycka). Elvis skulle ha fylllt 50 den 8 januari. Mikael Wiehe får Aftonbladets kulturpris. Springsteen och E Street Bands spelning på Ullevi går lugnt och städat till. En Rolls Royce som tillhört Beatles säljs för 19 miljoner kronor på auktion i New York. Live Aid på Wembley ger 400 miljoner kronor åt de svältande i Afrika. Svensk rock stöder ANC 29-30 november på Scandinavium.

A-sida: Gökungen

B-sida: Livet efter 30

Jag har alltid tyckt att LP:n Lindansaren från 1983 är Mikael Wiehes mest rockiga och experimentiella skiva. Den här singeln släpptes två år tidigare. Det var märkligt att en sådan hit som Gökungen kunde vänta så länge innan den kom ut på ett album. Gökungen har jag hört förr, men inte Livet efter 30. Jag uppskattar både humorn och den stilla protesten i den låten. "Vem säger att livet tar slut efter 30?" frågar sig Wiehe, och svarar: Är det inte då det verkligen börjar? Kanske låten behandlar motsättningen frihet - ansvar, uppror - foglighet. Dessa motsatspar behöver inte alltid vara varandras motsatser, utan kan istället berika varandra. Vet inte hur gammal Wiehe var när han gjorde denna låt. Idag borde ju närmast frågan vara om livet tar slut efter 50. Men jag tror väl att svaret blir det samma nu som då.

Läsåret 1983-84 gick jag årskurs 3 i Ålands folkhögskola. Skolan producerade varje år en egen tidning, Reflexer, som finanserades med annonser, trycktes på Ålands tidningstryckeri och såldes i stad och på landsbygd av eleverna till förmån för en gemensam klassresa. I detta läsårs nummer skrevs det mycket om musik. Igge Holmberg skrev om varför ungdomar inte gick till Pub Bastun i större mängd. Han försökte tvätta bort musikpubens dåliga rykte som vissa politiker och andra samhällspåverkare gett puben med ord som hasch, kommunister och öl. Igge menade att människor av alla kategorier går till och är välkomna på Pub Bastun. Jani Westerlund för sin del skrev om krisen som han för tillfället upplevde i det åländska rocklivet då många band så plötsligt hade slutat. Som för tillfället aktiva band nämnde han Madox, Fast Freddie and his SlowHandBand samt Blackheads. Dessutom trodde han sig veta att det fanns ett tjugotal källarband i Mariehamn, som han uppmanade att ge sig ut på landet och spela. Själv stod jag som ansvarig utgivare för tidningen.