Ratata anno 1982 bestod av trion Mauro Scocco, Johan Kling och Anders Skog. Det var ett utpräglat syntband. Men ändå inte ett tråkigt, romantiskt sådant, som spelade sockersöt syntpop. Nej, här var det skarpa, distinkta rytmer, och texter som andades både hopp och svårmod. Mauro Scocco har väl sagt att de ville göra som ett Gyllene Tider för tänkande ungdomar. Och visst! Det låter Gyllene Tider! Tempot är sådant, melodierna också ibland. Det balanserar ibland på gränsen till det sentimentala, men det är alltid lekfullt, och kontrollerat. Tänker på låten Doktor Kärlek (Medicus Amor), som är dansband! Eller på Tex Willer, som kunde vara Walk Don`t Run på syntspråk. Jag blir positivt överraskad av den här skivan. För jag hade tänkt mig Ratata som lite pretto. Snarare skulle jag anse dem missförstådda eller före sin tid. Det här pekar nämligen framåt mot nästa steg i svensk popmusik. Här anas redan Mauro Scoccos melankoliska drag i många låtar, liksom de italienska rötterna. Han sjunger helt förträffligt, och behärskar såväl pop som soul. Min favorit är A-sidans Allt är bra, där dubbeltydigheten kommer fram i texten: "Allt är bra, allt är bra/ Men ingenting är som det ska." Jag börjar undra om Ratata även språkligt var banbrytande. För i låten Varenda minut, varenda sekund, så skippar de, i god Bo Kaspers-anda, ordet "att" i strofen "Jag kommer aldrig ångra mig." Skulle jag själv klara av att göra bra syntmusik, så skulle det kanske låta så här.

A-sida: (She`s) Sexy + 17

B-sida: Looking Better Every Beer

Bombnedslagen Stray Cats var en pigg rockabilly-injektion när de slog igenom med sitt debutalbum 1981. Trots att bandet kom från New York var det mest i England de rönte framgång. Två år senare på den här singeln låter ståbasen fortfarande rock-jazzigt Rock This Town. Texten handlar i bästa Chuck Berry-anda om unga brudar, och man kan inte klaga varken på Brian Setzers röst, eller sexiga gitarrsolo. B-sidans rockballad tonar in i något som för tankarna till Elvis` Blue Christmas. Det är en traditionellt konstruerad femtiotalsballad enligt alla konstens regler. Den enda avvikelsen är att "the girl by my side is looking better every beer". Överraskande roligt, på ett sätt som säkert inte dagens tjejer skulle gilla.

De gamla andliga sångerna tycks ha fått en renässans. Jag tänker bl.a. på skivan En salig samling från år 1999, där svenska rockartister, bl.a. Freddie Wadling, Stefan Sundström och Rolf Wikström, tolkar sånger av  Frälsningsarmén. Man undrar om djävulen blir religiös när han blir gammal. Snarare är det väl så att t.ex. gospel alltid legat nära rock, och att Frälsningsarmén religiösa budskap just riktat sig till de mest behövande. Jag kommer att tänka på den finske regissören Aki Kaurismäkis filmer, där Frälsningsarmén ofta förekommer. För mig var andliga sånger i slutet av sjuttiotalet detsamma som Viktor Klimenko. Han blev bland annat känd med "Jag har hört om en stad ovan molnen", som han sjöng på tre språk, svenska, finska och ryska. Melodin är ju rysk och sången finns insjungen med Röda Arméns kör. Annars kan t.ex. "Barnatro" närmast förknippas med sentimentaliteten hos äldre människor, som gärna lyssnar till rader som "där som sädesfälten böja sig för vinden". "Pärleporten" däremot passar bra att skråla för ett gäng utslagna på en parkbänk. Det finns något av kampsång över den. Spelet med Gud i rocksammanhang kan ibland verka konstigt. Ett exempel på detta är Thåström iklädd Frälsningsarméns keps på scenen med Imperiet, bara något år efter att han deklarerat "Häng Gud" med Ebba Grön. Outgrundliga äro sannerligen Herrens vägar.

A-sida: Brusses dröm

B-sida: Det finns en kvinna

Jag har jagat Lasse Tennanders LP Konsten att hålla balansen i diverse skivaffärer, men inte hittat den. Jag ägde nämligen en gång albumet, men vet inte vad det blev av det. Den här singeln från 1982 är ett smakprov på vad LP:n kommer att ge, så i viss mån hittade jag väl skivan igen. En kärleksfull pastisch på Bruce Springsteen sägs det om Brusses dröm. Och ordet "heartbeats" kommer först upp i minnet när jag hör Lasse sjunga om "drömmar". Men sedan "Sanna". Ulf Lundell gjorde ju låten Sanna, och det var en cover på Springsteens Sandy. Så där har vi originalet. Nu kan jag ju inte säga att Tennanders låt är den samma, men pastisch absolut. "Det finns en kvinna i varje man" sjunger han på s. B. Så sant som det är sagt. Det manliga och kvinnliga går in i varandra. Och jag gillar det sätt Lasse Tennander tar upp det på, lättsamt och humoristiskt. I alla pojkar och män finns kvinnan där i dem. Om det så är i en röd fingernagel.

Allt mer hör man uttrycket "gammal punkare" användas av någon som ser tillbaka på sitt musikaliska förflutna. Jag hörde någon kändis i England säga om sin egen tonårstid att "everybody was a punk when they were young." Och det är absolut inget skämmigt med det, tvärtom. Själv var jag punkare när jag gick i åk 9 och var sexton år. Tiden varade inte så länge och sammanföll inte med den tiden när jag spelade i ett band. Jag var punkare till utseende och attityd. 

Mats Knutson är nu en känd och väldigt kunnig politisk reporter på SVT. Som ung var han punkare och sjöng i bandet "De anhöriga" från Karlshamn. Det är något som han gärna nämner i intervjuer och han har också sagt att han fortfarande gärna lyssnar på punk ibland.

Jag har hört gamla hippies skratta åt att de snart får lyssna på Jimi Hendrix eller låten San Francisco med Scott McKenzie på ålderdomshemmet. Sedan blir det proggfarbrors tur med "Livet är en fest". Men därefter kommer väggarna i den handikappanpassade lilla ettan att dåna av Sex Pistols Anarchy in the UK.

A-sida: Angels on Sunday

B-sida: City Women

De brittiska rockabillyrockarna Matchbox släpper inte riktigt loss alla hästkrafter på denna singel från 1981. "Angels on Sunday" är väl närmast vad man skulle säga till svärmor om hon frågade vad som hänt under helgen. Det är bara att man lämnar bort "Friday Riders" och "Saturday Fighters" som man var innan söndagen då. Ändå stiger killarna i Matchbox väl knappast upp så pass tidigt att man hinner en sväng i kyrkan, trots att religionen nog spelade en viss betydelse där nere i de renrasiga sydstaterna där Rockabilly rules uppkom. Smått kul ändå med denna laydbackiga söndagslåt. På sida B-skruvas tempot upp till riktigt rockstuk då det sjungs om hur opålitliga stadstjejerna är. Så det är nog säkert bäst att ragga i de egna hemmaknutarna för Matchbox-rockarna.

Det finns något som kallas Suomirokki eller Suomi-rock. Kanske uppstod Suomirock i slutet av sjuttiotalet någonstans omkring Tammerfors. Kanske den också kan kallas Manse-rock, just därför. I låten Suomirokkia från år 1998 tittar bandet Aknestik tillbaka på uppkomsten av Suomirock och sjunger: "Jag minns den soliga dagen/ Sommarens och ljusets känsla/ Gräset luktade, träden doftade, fåglarna sjöng på/ Och en Lada åkte på byvägen/ Ladan körde och stereon spelade." www.youtube.com/watch?v=K8uI5eeZv30

När jag någon gång i början av 80-talet råkade lyssna på den musik som spelades österöver, så slog det mig hur mycket blues det var. Rautalanka-musik, eller Shadows-inspirerad instrumentalmusik, var även i ropet. Det fanns även en tendens inom den finska rocken att inte komplicera saker för mycket. Musiken skulle färdas framåt, "kulkee", i en bestämd växel hela tiden. Det specifikt finska fanns väl också med redan då (t.ex. manifesterat i Juice Leskinens finlandsformade gitarr).

Att Suomirokki uppstått runt Tammerfors, med band som Popeda och Eppu Normaali som främsta företrädare, motsägs väl lite av Leevi & The Leevings låt Onnelliset www.youtube.com/watch?v=PyItf5YCu1M från år 1981. Den är definitivt Suomirock. Även föregångarna Sleepy Sleepers spelade väl i den genren.

A-sida: Jag ger mig inte

B-sida: Just rubbish

En tidig singel med Eva Dahlgren från 1980 med två låtar jag inte tidigare hört. Intressant, tänker jag. Eller vänta! Visst såg jag väl på Melodifestivalen 1980, där "Jag ger mig inte" var med? Jo, men jag minns varken låten eller Eva Dahlgrens uppträdande. Allt fokuserades väl då på Kentas t-shirt kanske? Men jag känner igen känslan från Eva Dahlgrens modiga låtar på svenska från LP:n "För väntan" ett år senare. Långsamt tempo, sensuell röst, mod och övertygelse. Jag ger mig inte är en bra låt. En låt som kan hjälpa människor. En angelägen låt med en text som tål många genomlyssningar. Som ofta var fallet gjorde ju Eva Dahlgren även låtar på engelska, och de är ofta rockigare än de svenska. Här är det kärleken som tagit så mycket eld, så att brandkåren är tvungen att komma att släcka. Men vad som var "bara skräp" fick jag inte riktigt klart för mig.

Min enda kontakt med Freddie Wadlings musik under första hälften av 80-talet var när låten Ronka med göteborgspunkarna Perverts, där Freddie gjorde ett inhopp, spelades i radion. Runt 1990 såg jag även Fläskkvartetten, där Wadling sjöng sittandes, på Kåren i Åbo, en konsert jag inte minns mycket av.

Det är med stort intresse jag nu läser boken om Freddie Wadling, som måste betraktas som en av Sveriges största punkikoner vid sidan av Joakim Thåström. Boken är skriven av frilansjournalisten Robert Lagerström och utgiven år 2005.

Freddie Wadling var ett ensamt och överbeskyddat barn, som redan i 13-årsåldern tyckte att livet lika gärna kunde ta slut. Då var det tidigt sextiotal i stadsdelen Fräntorp i östra Göteborg. Freddie Wadling har bara fragmentariska minnen av sin barndom, men redan tidigt började han gilla de amerikanska multirockarna Captain Beefheart.

Men det var punken som gav hans musikaliska karriär den behövliga kicken. Freddie var med i ett flertal bandkonstellationer i hemstaden Göteborg. Samtidigt som hans hemadress i stadsdelen Haga under några år i mitten av 80-talet fungerade som ett veritabelt andningshål för alla som ville lära känna honom. Han blev nämligen sjukpensionär redan som 18-åring, och levde därefter som han lärde. Hans kändaste band på 80-talet efter punkbandet Liket lever hette Cortex och Blue For Two. Under den senare delen av sitt liv blev Wadling mer folkligt tillvänd och uppträdde till och med i Melodifestivalen.

Det är svårt att sammanfatta Wadlings musikaliska väsen. Han improviserade helst när han sjöng, var beroende av olika stimulantia, och följde alltid, likt den sanna konstnären, sin inre övertygelse om hur musiken skulle låta. Han har av många ansetts som Sveriges bästa rockröst.

Som person var Freddie Wadling en vänlig själ som helst satt hemma bland de mängder av saker och katter som utgjorde hans hem. Han var extremt bevandrad i musik, litteratur, film, konst samt tidigt fångad av det ockulta. Han hade alltid musik i huvudet, tecknade allt som oftast, och levde efter devisen "feed the head", som hasselmusen i Alice i Underlandet upprepar under den tokiga tebjudningen. En bok som låg Freddie nära om hjärtat.

Freddie Wadling dog år 2016.

A-sida: Trouble Boys

B-sida: Memory Pain

1981 gav Thin Lizzy ut den här singeln med den rockiga Trouble Boys av Rockpile-gitarristen Dave Edmunds på sid A. Thin Lizzy och deras karismatiske sångare och basist Phil Lynott höll alltid rock-flaggan högt trots att bandet i grunden definierades som ett hårdrocksband. Det är det sparsmakade, nedbantade, rock-baserade jag gillar med bandet. I Trouble Boys är det verkligen inte svårt att höra the king call, från soloskivan som Lynott gav ut året innan. Ändå gillar jag den elektriska bluesen Memory Pain bättre. Här kommer Lynotts känsliga röst till sin rätt och det är väldigt avskalat, när han sjunger om den kvinna han skilts ifrån och saknar. Det var säkert ingen lätt promenad nedför minnenas boulevard Phil gjorde här, och man kan tänka att det krävdes en hel del whiskey för att döva den smärtan.