A-sida: Dag och natt

B-sida: Grönt ljus

Attack var väl bandet med en hit, för denna uppföljningssingel till 1981 års framgång Ooa hela natten går tyvärr in genom ena örat och ut genom det andra. Dag och natt håller ett tilltalande beat, men faller på texten. Grönt ljus är försök till hårdrock och enbart tröttsamt. Vet inte vilket slags grönt ljus eller tillstånd det ropas efter här. Nej hellre så ooar jag då både hela dagen och natten lång, så det hörs hela vägen bort till Lolland.

PQR var en åländsk kulturtidskrift som startades av Tom Johans. Den behandlade mest åländsk litteratur, men ibland kom det något annat som kunde lysa upp någons tillvaro. På något vis kom jag över det första eller andra numret år 1980 och där fanns en intervju med gitarristen Anders Korpi gjord av Tom Eckerman. Eftersom jag själv nyligen hittat till punken var intevjun av ganska stor betydelse för mig, tror jag. Anders var steget före och kände till punken, ska och reggae, innan jag gjorde det. Han använde också ett roligt språk. Kanske det var därför uttryck som "musik är farligt" , att "man kan bränna sig på den" osv fastnade. Också att "också" stavades "åxå" var speciellt. Jag minns att vi av någon anledning diskuterade artikeln på hotellrummet på Övernäs klassresa till Köpenhamn i maj 1980, samtidigt som jag råkade spy ner heltäckningsmattan. Jag sökte, hittade och läste artikeln igen. Och det var precis som igår.

A-sida: Downhere In Babylon

B-sida: If The Caps Fits

Brent Dowe från Kingston Jamaika var mannen som skrev Rivers Of Babylon utan att få sina credits för det. På Jamaika gick det så till att en man med en låt fick gå in i en studio och banda in, samtidigt som studiokillen köpte rättigheterna till din låt, och du fick bara en viss summa i fickan för ditt bidrag. Det var ett sätt att överleva från dag till dag för en fattig musiker i Kingston på den tiden, att gå och sälja en låt. Det är möjligen också om detta som Downhere in Babylon från 1982 handlar om. Det hårda livet, att man kan bli skjuten, att man har svårt att hitta mat. Jag har för mig att låten blev en hit på sin tid. Och för det ska åtminstone Brent Dowe ha cred. Ändå gillar jag nästan bättre The Upsetters avskalade dub-version av låten på sida B.

Det är vanskligt att beställa reggaesinglar på nätet från reggae.fever i Schweitz. När jag beställde vissa utvalda artister som producerat en singel under första hälften av 80-talet, så fick jag en blandning av något som inte alls motsvarar det jag beställde. Artisten kan vara rätt, men singeln fel, eller så är både singeln och artisten fel. Känns som att de packar sitt material med en bekymmerslös inställning och med Bobby McFerrins gamla klassiker Don`t Worry, Be Happy spelandes i bakgrunden. Ganska charmigt kan man tycka om man är lagd åt den mera fatalistiska sidan, annars inte. Listan på reggaesinglar som jag inte beställde är följande: Stargate Family & Myki Tuff - Stop The War (år okänt), Anton Ellis & The Heptones - The Children Are Crying (2018), Augustus Pablo - Sukie Yakie (1986), Blue Bells - Love Time (2014). Är det någon som vill ha dessa singlar, så ta kontakt så postar jag. 

A-sida: The Whisper

B-sida: Train To Skaville

Första hela veckan på jobb efter semestern, regn varje dag, hösten är här. Då kanske en singel från 1980 med engelska The Selecter kan pigga upp? På egenkomponerade The Whisper kommer Pauline Blacks röst verkligen till sin rätt i en snärtig komposition, med smattrande trummor och bubblande orgelrytmer. Den gamla ska-klassikern Train To Skaville görs snabbare och mera avskalat än originalet med lite toasting på slutet. Slutintrycket klart positivt. Jag hade definitivt gått ned och dansat moonstomp till det här på min lokala pub om bara tiden och platsen varit den rätta.

Den senaste högen skivor jag köpt tillbaka har jag köpt på den finska auktionssiten huutonet.fi. Jag rekommenderar verkligen alla ålänningar som vill hitta bra musik till rimliga priser, och med ett trevligt och säkert leveranssätt att regga sig på den sidan. De här LP:na är Live Stiffs, Joy Division - Unknown Pleasures, Sex Pistols - Never Mind The Bollocks, Beatles - Rock N`Roll Music, Juice Leskinen - Parhaat, Best Of The Rolling Stones, Ebba Grön - Ebba Grön, Eppu Normaali - Valkoinen kupla, Imperiumin vastaisku samt Peter Tosh - Legalize It.

A-sida: I Got You Babe

B-sida: Theme From Labour Of Love

I singelversion är inte reggaebandet UB 40 från Birmingham lika bra som i LP-dito. Det var med de två första albumen: Signing Off (1980) och Present Arms (1981) som de gjorde smått succé och slog igenom, som en experimentiell mix av svart och vit musik i en stad som kantats av svarta ghetton och raskravaller. UB 40 gick från hårt till mjukare till mjukast. Och det mjukaste kom just med singlarna efter år 1983. I Got You Babe är en kärleksduett från mitten av sextiotalet, som är tacksam att göra versioner på. I UB 40:s tolkning är det Chrissie Hynde från The Pretenders som är ena parten i turturduvkuttret. Men jag förstår att singeln blev en framgång. Det finns något väldigt förföriskt i det mjuka soundet från Duncan Campbells sång och Norman Hassans trombon. B-sidan är temamelodin till filmen Labour Of Love (1983) med UB 40 i huvudrollen.

Min andra omgång skivor som jag köpt tillbaka i år kommer från min favoritförsäljare på nätet, recordsale.de i Tyskland. Skivorna är: Bob Marley and The Wailers - Live, Bob Marley and The Wailers - Featuring Peter Tosh, Lou Reed - Rock N Roll Animal, Lou Reed - Lou Reed, The Doors - Alive, She Cried, James Taylor - Sweet Baby James, Dexys Midnight Runners - Searching For The Young Soul Rebels, Stray Cats - Stray Cats, David Bowie - The Best Of Bowie samt Blondie - Eat To The Beat.

A-sida: Mad Eyed Screamer/ So Unreal

B-sida: But Not Them

A-sida: Wild Thing

B-sida: Thumb

På denna The Creatures första (dubbel)singel från 1981 kan fortfarande höras ekon från albumet Juju som Siouxie and The Banshees släppte samma år, och som var full av mystik och trolldom som en säck bortbytingar från någon gammal nordisk folksaga. The Creatures skapades detta år som ett sidoprojekt till Banshees av Siouxie och trummisen Budgie. Och nog är skivan full med dunkla trummor och ekande skrik, samt texter som man inte greppar i första taget. Den enda låten jag förstår är väl Jimi Hendrix Wild Thing. Minns att jag fick höra hur hemska Siouxie and The Banshees var då jag berättade för en engelsman på Ålands folkhögskola att jag gillade dem. Ändå var ju häxjakterna särskilt intensiva i hjärtlandet av Finström då på 1600-talet, något som Carina Karlssons aktuella opera om den åländska häxan Lisbeta tar upp. Sådan upplysning behövs än i denna dag, för att göra upp med folks vidskepelser och rädsla. Sanningen är nog ändå den, som någon klok rockskribent skrev om Juju: bäst kommer sångerna (även på denna singel) till sin rätt om de spelas en mörk åskkväll i ett ensamt hus.

Ska man hitta fram till den goda musiken får man kämpa lite och samtidigt ha en gnutta tur. Det hände under Kökarsveckan 30.7 - 7.8 att jag ville spana in duon Båthusbandet när jag ändå var på ön. Duon skulle uppträda vid Sylvias båthus med sin rootsmusik, så det borde väl inte vara så svårt att hitta, kan man tycka. Rootsmusik kan väl definieras som folkmusik med rötterna långt bak i tiden. Det lät lovande - så jag åkte på vinst och förlust till Hellsö gästhamn och frågade mig fram. Men ingen tycktes veta. Men så hade jag turen att träffa på ett par kökarsbor på restaurangen Havspaviljongen. De pekade ut över viken. Där, där på andra sidan har du båthuset. Du svänger ned bakom dagiset och kör på en gropig väg.

Och efter ett par kilometer traktorväg kom jag fram. Kände mig som en upptäcktsresande som änligen hittat Nilens källor. Vid sjöboden satt den fåtaliga publiken och slog med stenar i takt till musiken. Jag tog av gratis kaffe och kaka och joinade in. Och så spelade Eero Laitinen (Kuopio)  och Esa Karjula (Nagu) Dirty Old Town av Ewan McColl från 1968. Jag sade att det finns en fotbollsversion av The Pogues version av låten, som vi sjunger på IFK Mariehamns matcher. De ville höra den. Jag sjöng och de spelade. Publiken klappade takten. 

Så höll konserten på i ett par timmar medan musiker joinade och publiken kom och gick. Sylvia Sundström berättade att huset byggts av en amerikaåtervändare 1927, på den tiden då man måste ro över viken. Vägen jag kört på har nyss byggts och ska förbättras. Hon hoppades att flera kökarbor ska hitta fram nästa år - till rootsmusiken på den gropiga kulturvägen.