Gang of Four från Leeds var en gång ett ganska så hårt funk-punk-band. På sin fjärde LP Hard från 1983 så har det distinkta soundet ebbat ut. Det har liksom blivit snällare och grötigare. Visst puttrar det väl i funkgrytan på ett rätt så skickligt sätt, men fraseringarna och distinktionerna saknas, man överraskas inte, höjer inte på ögonbrynen. Jag måste ta till textbladet och läsa, för texterna saknar slagkraft och når mig inte, och när jag läser dem nu, så förstår jag dem inte, de säger mig inget. Känns som att de ansåg att man måste anpassa sig till det omliggande musikklimatet, svänga om kursen, kanske köpa sig nya kläder. De enda låtar som sticker ut efter första genomlyssningen är de sista på var sida: Woman Town och Independence, och då bara för att de har något lite som man kan börja gilla, en rad eller refräng som biter sig fast. Nej, det här ger mig inget. Bara stärker mig i uppfattningen om att de var bättre förr. Gang of Four spelar fortfarande.

På 80-talet såg jag en konsert med Bobby McFerrin på TV. Jag gillade honom så mycket så jag köpte hans album, The Voice. En av låtarna hette I`m my own walkman, där Bobby pratade till en egen beatbox, och allt skedde samtidigt. Det var så bra, så man nästan måste skratta. Nu har jag själv blivit min egen walkman. I helgen laddade jag ned iTunes på datorn, förde över mina 260 låtar dit, betalade för en version av appen Wondershare, och överförde mina låtar till min arbets-iPad. Det betyder att jag har skaffat mig en välbehövlig terapi mot januarimörkret därutanför. Bara att trycka på random, och gissa vilken den där låten nu var igen: Cause I´m My Own Walkman...

A-sida: Face The Face

B-sida: Hiding Out

I början av 80-talet måste alla betydande rockmusiker ha genomlidigt någon större kris, för alla verkar de vilja förnya sig. Pete Townshend, liksom Clash 1982, flörtar med hip hopen i Face The Face. Budskapet blir oklart för mig, men han uppmanar typ hela världen att Face The Race för att kunna Face The Face. Tempot går i hip hop funk, och det är väldigt uppstyltat allt. På sid B slänger han sig afrikansk, i likhet med Paul Simons Graceland från samma år, och det blir mera avslappnat svängigt. Kunde kanske börja kännas lite instängt inom den brittiska rocken under yuppieeran och då tittade man åt mera exotiska platser, liksom Rolling Stones eller Ian Dury och den jamaikanska reggaen. 80-talet var ju även tiden för de stora välgörenhetsgalorna för Afrika, så kanske därför att Afrika var på tapeten. Men man saknar väl det gamla röjet med gitarren. Utrustningen fick vara hel den här gången. Singeln kom -85.

Richard Goldsteins bok The Poetry of Rock, som jag hittade i ett antikvariat i Stockholm, var väl när den utgavs 1968 rätt unik i sin skildring av de då aktuella texterna inom rockmusiken. Jag kan verkligen uppskatta den möjlighet till jämförelse med idag som hoppet tillbaka i tiden erbjuder, till en situation då Dylan redan hunnit bli både Gud och guru för hur modern rocklyrik skrevs, men då man fortfarande hade Chuck Berry och den tidiga femtiotalsrocken i friskt medvetande.

Urvalet i boken är välgjort. Och analysen av texterna insiktsfull. I jämförelse med den litterära lyriken, som är linjär, är rockmusikens beroende av rytm, upprepning, musikalitet och medvetet bagatelliserande, utan att för den skull vara sämre än den gängse lyriken, skrivs det. Vi sysslar här med popkultur, inte att förglömma.

Det är intressant att läsa om hur Goldstein ser på texter av bl.a. Chuck Berry (Rock`n Roll Music), The Who (My Generation), The Mamas and the Papas (California Dreamin`), Dylan (Desolation Row) och The Doors (The End). Det är skoj att få vara med vid en tid då den kanadensiska poeten Leonard Cohen tog sina första steg mot populärmusiken eller då Beatles redan börjat blicka bakåt i texter som Penny Lane och In My Life.

Boken är illustrerad med 15 svartvita miniposters, som skulle platsa i vilken rockdiggares hem som helst.

A-sida: Herr Allansson Pickles

B-sida: Ictus

Janne Schaffer är en central gestalt när man talar om svensk populärmusik. Den här gitarristen från Stockholm är otvivelaktigt en av kandidaterna när Sveriges skickligaste elgitarrist ska utses. Ett annat namn som dyker upp i minnet är hårdrocksgitarristen Yngwie Malmsteen. Men där står väl Janne för ett bredare spektra, vad gäller musikalisk kompetens. Janne Schaffer har medverkat på ett otal musikers plattor, alltsedan tidiga sjuttiotalet. Tänker främst på samarbetet med Björn J:s Lindh och Robert Broberg. Den tungtuggande gitarristen blev väl du med hela svenska folket främst som zebran i Electric Banana Band på 80-talet. På Åland har han uppträtt bl.a. i Mariehamns kyrka. Den här singeln är en soloskiva med Janne Schaffer från 1980. Den låter som man förväntar sig av ett fullfjädrat studiomusikerproffs, lätt och luftigt, instrumental fusions-jazz-rock. Men det är positivt popsigt, och inte fy skam en lördagsmorgon i vintriga januari. Titlarna säger lika litet om budskapet i musiken, som det finns ett sådant. Det här Schaffers produktioner. Studiomixat är det, och lätt syntetiserat. Man vet inte vilka effekter som använts. Men som alltid så levererar Janne Schaffers röda gitarr, finslipad kvalitet, utan att det blir för mycket av det goda.

Anbud från Leeds

Fick ett anbud från Leeds en kväll

om att de skulle göra min blogg kommersiell

Jag skulle tjäna fyrk och heta stålar

om jag mina spalter till dem lånar

En reklam om strumpor och knäckebröd

mellan Ebba Grön och Docent Död

Hur skulle det va? undrade man från Leeds

reklam, istället för Nick Cave & The Bad Seeds?

Nej, jag svarade så stolt i hågen

Fastän läsarantalet dykt som korumpan i rågen

så kommer Musaploki rocka på ännu många år

Jag hoppas att ni det förstår

Och här jag nu står på årets första dar

Och aldrig blir jag någon bloggens superstar

Men hellre är jag fattig och stolt

utan reklam, men med min Bob Marley och min John Holt

A-sida: On The Road

B-sida: Desolation Avenue

Freddie Wadling hade många band efter varandra under 80-talet. Han var den ledande kultpersonligheten för allt vad som hette punk och underground i staden Göteborg, där han bodde. Tyvärr lämnade han oss 2016 efter en tid av sjukdom. Han är orsaken till att jag köpte den här singeln med The Leather Nun, som också ibland var Lädernunnan om jag minns rätt, från 1985. Man kan bara beundra Freddie för att han så kompromisslöst gick sin egen väg, alltifrån Perverts, till Leather Nun, till Blue For Two (som jag fortfarande misstänker jag hörde en låt på radion med, vilken jag ännu i denna dag jagar efter. Någon rad gick: "There`s no weather without rain/ There`s no senses without pain." Så om någon läsare känner till låten, var god meddela mig.), till Fläskkvartetten, som jag faktiskt hörde i Åbo i slutet av 80-talet. Låtarna på den här singeln är på engelska, ganska unikt för svensk punk/new wave, och i desperationen i Freddies röst, främst på On The Road, tycker jag mig höra ett eko av Magazine (The Light Pours Out Of Me). I Desolation Avenue kommer det fladdermusaktiga i Freddie fram. Han brukade ju vaka i sin håla och titta på diverse skräckfilmer har jag förstått. "I left my heart on Desolation Avenue", är väl nästan en programförklaring, kan man tycka. Hur som helst är singeln ett fascinerande dokument från en av Sveriges mest säregna musiker. Och med detta ett gott nytt år till er alla.

Den som har läst Mikael Niemis roman Populärmusik från Vittula känner till begreppet "knapsu". Ju högre upp i Sverige man kommer desto viktigare är det att inte vara "knapsu", dvs omanlig, feminin. Det kan gälla saker som att laga mat eller vattna blommor, helt vardagliga ting. Helst ska man köra omkring på en snöskoter, vara fåordig, kunna dricka och vara som alla andra. Många artister har uttalat lidit av denna enkelspårighet, och till och med blivit mobbade för sin ovilja att infoga sig i en strikt mansroll. 

Jag tänker i Sverige främst på Thomas DiLeva, som tidigt i tonåren tog till sig en udda roll, och började klä sig i färggranna narrkläder, som senare övergick i klänningar och rymdattribut. I sin utveckling hade han förmodligen mycket stöd i David Bowies androgyna rymd-alter ego Ziggy Stardust. Jag var själv och bevittnade DiLevas hyllning till Bowie här på Alandica för något år sedan, där DiLeva berättade hur hårt och kargt klimatet i hemstaden Gävle var för en rymdblomma som han. Mobbning var även en orsak till att DiLeva fick sluta gymnasiet i förtid, och helt satsa på sin rockkarriär.

Går vi ungefär lika långt norrut i grannlandet Finland och några år bakåt i tiden, så hittar vi en annan udda existens, Kauko Röyhkä i Uleåborg. Även han stakade tidigt ut sin väg, bland penningtörstande guldgrävare, fanatiska ishockeyspelare och fundamentalistiska kristna, och hittade proto-punkaren Lou Reed som sin husgud. "When you`re growing up in a small town/ Bad skin, bad eyes - gay and fatty/ People look at you funny/ When you`re in a small town", kan väl beskriva den känsla det är frågan om. Kauko flyttade tidigt till Åbo, började spela rock och skriva böcker, blev en udda personlighet med egen smak och utan lust att resa bort från Finland. Han blev en överlevare.

Det här är två exempel på hur rockmusiken kan hjälpa en individ att hitta sin identitet, även i en tid och i ett klimat, som kanske inte var lika accepterande som det vi har idag.

"Oi, Sir, where´re you going?" var de första ord jag fick höra på en London-dubbeldäckare, när jag som ung interrailare skulle ta mig från Paddington station till Piccadilly. Konduktören var en trevlig ung engelsk bulldogg i kostym och med kassaväska och jag skulle köpa biljett av honom... För någon dag sedan var jag och köpte en bunt av de singlar som min vän Igge Holmberg skänkte till Ålands skivbörs just innan han dog i somras. Jag visste att de fanns där under etiketten punk, för ingen annan på Åland hade så mycket sådana skivor som du. Men jag ville ha Oi för att få fart lite på julen. Jag börjar med The Adverts första singel från -77, Safety in Numbers. Inget speciellt, förutom stackatokompet på basen. Sedan över till Chron Gen och då pratar vi Oi. Singeln Outlaw är från -81 och A-sidan är riktigt övertygande: "I feel like I`m not wanted here/ And I wonder what I`m living for." Jag kan gilla det! Stiff Rock-singeln producerad av Nick Lowe på Snuff Record -77 höjer intensiteten ytterligare. Vet inte banden, men soundet är riktigt äkta rått, som Pistols i någon källare. Ett plus till reggaen Snuffin`in a Babylon på B-sidan. Sedan mera Oi på de två sista skivorna. Amerikanska Channel 3 håller inte tillbaka på singeln I`ve Got A Gun. Det var egentligen i USA som punken tog fart igen efter 78-79 med band som Blag Flag och Bad Brains. Så tillbaka till Old England. Angelic Upstarts Never ´Ad Nothing... från 1979. Här känns det verkligen som den tomma generationen får komma till tals. När stora män tar stora farväl går han som sången handlar om upp i en rökpuff. "I ain`t never had nothing/ I wanna go out in a puff of smoke." Jag kommer att tänka på dig Igge, och dina dikter som hette typ: "20 dikter att hoppa över." Du talade om att du aldrig skulle komma att bli så gammal, då när vi gick på Folkhögskolan tillsammans. Men jag ville väl aldrig riktigt tro på dig då. I de sista intervjuer som du gav i radion lät du likadant. Du var nöjd, hade levt ditt liv. Det var liksom inte något mer. Med dessa ord vill jag säga God Jul till alla bloggens läsare och till alla änglar i himlen och överallt annanstans.

Minns att det var tal om att brorsan köpt ett par bootlegs av Dylan när han var på klassresa till Leningrad på 80-talet (brorsan alltså, inte Dylan). Någonstans i trakten av Vaalimaa gränsövergång ska köpet av de billiga Dylanskivorna ha ägt rum. Här får jag passa på att definiera begreppet "bootleg". Bootleg är alltså en olaglig utgivning av något bandat material av en artist, inte en inbandning och utgivning av dennes officiella skivor, utan av artisten själv. Två skivor av Bob Dylan från tidigt sextiotal utgör nästan startskottet på bootleg-skivorna. Vad jag minns av brorsans skivor, så var de båda försedda med epitetet A Rare Batch Of Little White Wonder... Kanske var det nummer 1 och 3 i denna serie. Och de var utgivna på det italienska märket Joker. Jag har alltid hört att de här två skivorna skulle vara bootlegs, men jag har varit tveksam. För mig låter bootlegs närmast som dyra rariteter. Dylan har ju själv senare gett ut sina bootlegs i något stort samlingsalbum. Nu när jag kollar upp skivorna på nätet, så verkar nog ryktet om bootlegs, "boots", stämma. Skivorna bestod av en fint urval av gamla Dylan-klassisker, dock inte av de största. Och jag har för mig att jag bandade friskt från dem.