A-sida: Ta pengarna och stick

B-sida: Mer än en vän

Plötsligt bubblar Ta pengarna och stick samt bandet Strix Q upp i mitt trötta sinne. Tydligen så hade låten lagt sig där någon gång då i början på 80-talet. Det var bara den raden: Ta pengarna och stick! som upprepades. När jag nu kollar låten på Spotify, så märker jag att den handlar om prostituerade, ett slags allmänt accepterat fenomen i sjuttiotalets Stockholm. En flicka som bara är en leksak för den gråklädde businessmannen. Ta pengarna och stick är vad hon får höra när han har fått sitt. Kanske Strix Q var lite av nattfjärilar ändå, som grävde under ytan i storstadsnattens liv?

A-sida: Världen tillhör dom vackra

B-sida: Vi försöker glömma

Alltid när jag åker in till Stockholm med buss från Grisslehamn eller Kapellskär och passerar Mörby så tänker jag på Mörbyligan. Bandet som förenar krass social diskbänksrealism med tät boogierock. Men denna singel som spelades in en mörk och kall natt i mars 1979 lyckas inte lyfta. Man väntar på att det ska braka loss, men det händer inte. En balladaktig inledning med den sedvanliga ironiskt häcklande kvinnliga sångaren avlöses av stackatotrummor utan bas (som det låter) och så tillbaka till balladspåret igen. Det är historien om Sussies mamma (är det samma Ensamma Sussie, som Mörbyligan sjungit om förut) som präntar i Sussie att världen tillhör dom vackra och att Sussie måste anpassa sig. Det är ett angeläget budskap förstås, liksom låten på B-sidan, där man försöker glömma att man tvingas att  leva i ett skitsamhälle. Låter som samma sång som i södra förorterna vid den här tiden. Vet inte hur Mörby står sig i statistiken, men Mörby centrum är ju en del av Danderyds kommun, som av hävd tillhör Stockholms läns rikaste delar.

A-sida: Crash Slowly

B-sida: Yearning

Minns att jag såg syntbandet Strasse i TV med sin Crash Slowly. Det måste ha varit någon gång i samband med att den här singeln släpptes, 1981. Minns att jag tyckte att de var töntiga, vilket jag tyckte om alla syntband då. Det var en teatralisk show, med en sångare som stod liksom och körde en bil, som för att dirigera mot den slutliga undergången. Nu när jag lägger singeln på skivtallriken möts jag av rätt så distinkta syntar, som lägger ett inte helt oattraktivt beat. Texten däremot förstår jag inte: någonting destruktivt romantiskt om att köra in i dimman på många sätt, likt sjuklingen på Dardels målning Den döende dandyn, som tagits in på akuten efter för hårt festande på någon av Göteborgs trendigaste danshak. Det är en värld som inte säger mig något överhuvudtaget. Men det var väl så modet var just då. Att singeln är producerad av syntrambon Midge Ure har väl nog bidragit till den höga ljudkvalitén. B-sidans Yearning är inte bra.

A-sida: Babels torn

B-sida: Vargtimme

1985 kom singeln med ledmotivet till TV-serien Åshöjdens BK, Babels torn, ut. Minns att jag såg någon del av serien på TV, och jag har också läst någon av böckerna i serien skrivna av Max Lundgren om fotbollsklubben, som tar sig upp till högsta divisionen med hjälp av talkoanda och den fenomenale tränaren Bagarn. Det var väl i det närmaste det första en fotbollsspelande grabb på 70-talet kunde tänka sig att läsa, och även rekommendera till andra fotbollsspelande grabbar i samma ålder. Men när jag lyssnar till låten nu, så kan det vara att jag minns svagt några tongångar, men inte mera. Texten om Babels torn, som reser sig till himlen som en symbol för språkförbistringen, får jag inte grepp om. Men jag sluter mig till att det motsatta gällde i Åshöjdens BK, för där var det minsann gemenskap och förståelse så det räckte. Vad låten Vargtimme handlar om kan jag inte lista ut. Men beatet är typiskt Hylander när han är som bäst. Man längtar till tider när man kan/kunde uppleva vargtimmen.

A-sida: Cat People (Putting Out Fire)

B-sida: Paul`s Theme (Jogging Chase)

1982 kom filmen Cat People på bio. Jag minns att jag var och såg den på Bio Savoy i Mariehamn. Minns inte så mycket utav filmens handling annat än att den handlade om en kvinna som förvandlades till en svart panter. Och så minns jag att huvudrollsinnehavaren Natassja Kinski hade väldigt vackra, gröna ögon. Minns inte om David Bowie var med. Ändå är det David som komponerat filmens signaturmelodi, Cat People, som han också sjunger. B-sidan är musik av Giorgio Moroder. Jag gillar den dynamiska spänningen i Cat People, och David, som dramatiskt sjunger om någon som vill släcka elden med bensin. Kanske var det därför som jag själv för ett tag sedan försökte mig på att göra en cover av den med egen text på svenska. Resultatet ska jag komma ihåg att lägga ut på oktobers låtar här på Musaploki. 

A-sida: Love For Everyone

B-sida: Why Are You Treating Me So Bad?/ I Was Sad

De svenska garagerockarna Pushtwangers gav 1985 ut en promote-singel för sitt album Here We Go Again, som kom nästföljande år. På "pojksidan" var den riviga låten Love For Everyone. Här ställs inga frågor, utan det är mera öppna spjäll, medan den mera sentimentala "flicksidan" frågar och bekänner. Jag gillar de två låtarna på B-sidan bättre! Det är lite mera av Beatles och stämsång över Why Are You Treating Me So Bad (tänk The Night Before) och I Was Sad har en släng av mera modern brittpop, typ Suede.

A-sida: Blod eller Guld

B-sida: Vild

Malmörockarna Wilmer X har alltid haft sina rötter i bluesrocken. Fastän tempot skruvats ned betydligt så är det samma rötter idag som tidigare. 1983 var det fullt ös som gällde för det mesta. Minns att jag såg dem på Kåren i Åbo -86, och då var det en av de bästa spelningarna där, som jag varit på. Till bluesrockrötterna passar den breda skånskan och elmunspelet som hand i handske. 1983 var det svenska texter som gällde - och det är lite gottagetaway över A-sidan: en man som har möjlighet att fly mot blod eller guld, ensam med ett gevär. I Vild är det kärleken som orsakar de vilda känslorna. Det är rakt på sak: "Jag är vild i dig!" Kanske inte världens bästa raggningsreplik i baren, men ack så sant, när man lägger undan alla choser. Wilmer X anno 1983 är musik att dansa till!

A-sida: Like Yesterdays

B-sida: I Love You Love Me Love

Attentat var ett av de klassiska punkbanden från Göteborg. Men 1985 hade medlemsuppsättningen ändrat så drastiskt att ingen av originalmedlemmarna var kvar. Minns att jag hörde en konsert i radion med killarna i början av 80-talet och att det var en glad, frisk punkrock som levererades då, med låtar som Non Smoking Generation, Glad, och var det också en cover på Cornelis cover Jag hade en gång en båt? 1985, då denna singel släpptes, var det inte mycket kvar av öset. Förutom att skivan hackar och kostade 20 kronor, så känns låtarna lite som avslagen pilsner. Det är dessutom på engelska, och jag tror inte att budskapet i dem är så väl genomtänkt, speciellt inte i sista, "I love you love me..."

När jag gick i skolan i Mariehamn på 80-talet var Mariehamns stadsbibliotek, som då var inhyst i södra längan av Arkipelag, ett ställe man kunde vara på efter skolan då man väntade på bussen till Geta. Den ljusblå gruppen av sköna vilofåtöljer var placerade två och två i en ring runt bordet där man satt och lyssnade på musik. Sammanlagt var det åtta fåtöljer där. Musikfåtöljerna var som ett andra hem och sällan satt man ensam och lyssnade här. Man kunde lyssna parvis på samma musik. Det var ibland intressant att se vad de andra lyssnade på, för man kunde ta skivomslaget med sig från utlåningsdisken. En gång lyssnade en klasskompis och jag på någon av Hasse och Tages Lindemanskivor. Det var den med djurskötare Lindeman, tror jag, då man pratar om örnar som äter örngott. Då skrattade vi så att tårarna rann. För sådan humor hade vi då. 

Mamma och pappa gillade mera Magnus och Brasse, och Martin Ljung förstås. En av farsans favoriter var Verkmästare i magen med Brasse. Jag gillade också Magnus och Brasse, samtidigt. Men jag minns att det gick liksom en osynlig gräns upp till Hasse och Tage, som enligt dem, kanske var för politiska eller akademiska. Det föstod inte jag. Att Hasse och Tage också gjorde bra musik lärde jag mig senare. 

Mycket har jag lärt och tagit till mig av Hasse och Tages revytexter. Att var och en får ha sin egen musiksmak, till exempel. Eller att du min vän är mindre viktig än du tror. Det fanns en varm mänsklig omtanke i allt som Hasse och Tage gjorde. Sedan på 90-talet då humorn blev mera kall och förnedrande, så hängde jag, ärligt sett, inte riktigt med. Jag saknade Tages varma röst och Hasses bubblande skratt. Först senare har jag lärt mig uppskatta Radio Hassan eller Parlamentet på TV. Fast egentligen så önskar jag att alla bara kunde stanna kvar, stanna under Dubbelgöken...

A-sida: Cover Me

B-sida: Jersey Girl

1984 gav Bruce Springsteen ut singeln med sin låt Cover Me på första sidan. B-sidan är en liveversion på Tom Waits Jersey Girl. Texten till Cover Me är fin. Den är en bön att älskaren ska komma och ge skydd från den tuffa världen utanför. Kärlek som skydd, Shelter from the Storm (som Dylan sagt det) - det är vad varje människa borde få. Men lyftet på skivan kommer egentligen på stället där Bruce sjunger: "Tonight I´m gonna take that ride/ across the river to the Jersey side". Här är den lokalpatriotiska publiken genast med på noterna och jublet stiger mot skyn. Det är viktigt med sådana låtar, som handlar om var du har dina rötter. Kanske hela LP:n som Bruce gav ut det året, Born In The USA, var viktig för hela den amerikanska identiteten. Den som han så fint beskriver, så typiskt, i så många av sina sånger och som handlar om att kunna lämna vardagen bakom sig, efter jobbet, och ta bilen och köra ut på highwayen - kanske någon gång för att aldrig mera komma tillbaka.