A-sida: Beachparty

1-sida: Det står skrivet i sanden

Som det alltid är med Robert Broberg så är humorn någonting som alltid finns med i bagaget. På den här pärlan från 1984 så är det stranden och strandliv som gäller. Till ett lättsamt skönt glädjesmittande elektrokomp låter han sina ordvrängningar studsa fram som mjuka pärlemorspärlor för oss vardagssvin. I Beachparty vill han bjuda alla sina vänner till ett härligt party vid stranden, det är bara att komma med. I Det står skrivet i sanden leker Robert med orden på samma sätt som havet fungerar som radergummi och bara delar av texten blir kvar att tyda och tolka. Det är då Robert Broberg blir som bäst, då han frågar: hur ha ha ha ha ha hamna vi här? Eller vi väntar på en buss, och det är Colum-buss... Minns när jag var och såg hans Lockrop på Cirkus i Stockholm år 1985. Det är den Robert Broberg som kommer fram här. Sorgligt att du inte finns med oss längre...

Jag äger ett antal rockantologier. Vet egentligen inte varför jag köpt dem, ibland har jag bara gillat urvalet. När man spelar gitarr kan det vara skoj att bläddra igenom en musikantologi och välja sång lite på måfå. Men det är bara det att de flesta av dem erbjuder samma låtar av en viss artist som du gillar. Och urvalet går alltid åt mainstreamhållet, aldrig tvärtom. Så är det standard att t.ex. Ulf Lundells alternativa nationalsång Öppna landskap får representera artisten, och inte t.ex. Bente från första LP:n Vargmåne, den som handlar om ångest och ensamhet i ett kallt Stockholm. Pratar du Neil Young, så heter låten Heart of Gold, och inte Cortez the Killer, som skildrar den vite imperialistens guldtörst. The Clash representeras följdriktigt av Should I Stay or Should I Go (om en mans kärleksvånda) och inte av What`s My Name (en missanpassad ungdom som driver omkring i London). Dylans låt blir Blowing In The Wind, den poetiska protestvisan han slog igenom med, och inte den bitska samhällskritiska Maggie`s Farm. Ebba Grön är trallvänliga 800 grader (om kärnkrafthotet) och inte antirockssingeln Ung & Sänkt, där man vrålar "det är inte så jävla konstigt att man drogar ner sig med drooooger, droooger, drooger..." Björn Afzelius har sin fina Sång till friheten och inte den giftiga Klassång, som kritiserar sönder skolsystemet och slutligen har vi Gyllene Tider med präktiga Sommartider och inte den mer avancerade Flickan i en Cole Porter-sång. Det är inte så att jag inte gillar (mina) rockantologier, det är bara det att jag skulle önska att någon någon gång gjorde en alternativ sådan.

Industristaden Sundsvall var ett ställe där det hände en del spännande inom nya vågen i början på 80-talet. Jag har lyssnat på tre singlar av tre rockband från den här tiden, nämligen: Moment 22, Brända barn och Diestinct. Först ut är Moment 22:s singel från 1981: Allt jag begär/ Moment 22/ Kom låt oss... Av dem tre är detta bandet det mest musikaliskt omogna. Allt jag begär tar fart, men lyckas inte riktigt hålla tempot uppe när den obligatoriska synten bryter in i ett allt för fritt solo. Sedan blir det lätt lite lek med industriangst och svarta färger, som ändå inte blir riktigt trovärdigt, då det goda spelhumöret gör att man blandar in för mycket progressiv rock i det hela. Diestinct fastnar i funk-stuket, som var så vanligt för nya vågen-band som ville vidga sitt musikaliska register - det låter lite sena Reeperbahn om A-sidans Flyktförsök. B-sidans Ögon gillar jag bättre, speciellt textmässigt - att fastna i någons ögon är trovärdigt. Att nämnas är att singelns omslag ger sig ut för att vara det första svenska 3D-skivomslaget (om ni minns TV-brillorna från slutet av 70-talet?). Mest mogna låter Brända barn. Singeln är från -82 och innehåller Män utan fruktan och Circus. Det är inte rak rock, långt ifrån, det är ganska avantgardistiskt. Men jag minns från TV-programmet jag såg då för länge sedan att sångaren Anders Brodin hade talanger för textskrivning. Så om inte annat så bjuder texterna tillräckligt tuggmotstånd för att jag genast skulle vilja höra singeln på nytt. Minns hans nattliga Sundsvallvandringar och blickar mot stjärnorna, som att han längtade dit...

I år i november har det gått 30 år sedan Berlinmuren föll. En händelse som var startskottet till Sovjetunionens sönderfall två år senare och upplösningen av järnridån och det kalla kriget mellan öst och väst. 1981 startade punkaren Joose Berglund skivbolaget Stupido Records, som började ge ut finsk punkrock. han varockså intresserad av utvecklingen i grannlandet Estland och då närmast i Tallinn. 1987 började han åka över dit och knyta kontakter med de upproriska musikaliska frön som grodde i glasnostens uppluckrade tjäle. Han hittade Villu i punkbandet J.M.K.E. och tog med honom över Finska viken. Det ordnades gemensamma konserter med finska punkband, s.s. Pelle Miljoona, som också spelade i Tallinn då. Men låten som, så att säga, kom att spräcka Sovjetunionen inifrån var Tere Perestroika som Villu skrev. Minns hur jag såg ett TV-program då i slutet av 80-talet om hur Billy Bragg tillsammans med bl.a. Villu och någon finsk punkare tog tåget till Moskva för att sprida glasnost och perestroika. Det var då jag hörde Tere Perestroika för första gången. Men inte visste jag då hur stor del Joose hade i både Berlinmurens och Sovjetunionens fall.

A-sida: Slå mej med din rytmenpinne (Med Aston Reymers Rivaler)

B-sida: Gamla stan (Med Aston Reymers Rivaler)

På mitten av sjuttiotalet fanns det väl bara en artist som kunde sjunga om fotsvett eller sexuella avvikelser och det var Frank Zappa. Med nya vågen kom den artisten att heta Ian Dury. Han skrev om drog- och sexberoenden, sin egen poliosjukdom som gjort honom spastisk och handikappad, och så 1978 om njutningen av att få smäll med en träpinne på bara skinkorna. Vår finska motsvarighet heter M.A. Numminen, som gjorde en egen översättning av Durys "Hit Me With Your Rhythmstick" till svenska. I Aston Reymers Rivalers tappning från 1983 blir M.A:s cover bättre än originalet. T.ex. raden "slå mig med din rytmenpinne/ slå mig både svensk och finne" är helt suverän. I Gamla stan släpper Tony Ellis loss riktigt ordentligt både textmässigt och musikaliskt. Skön musik för sena november!

A-sida: Donna, Donna

B-sida: Gimme Your Name, Gimme Your Number

Vet inte varifrån den dök upp, men en trött morgon i november så var den där: titeln Gimme your name, gimme your number. Var månne den kom ifrån undrade jag och googlade. Och, mycket riktigt: Laban, dansk grupp, b-sida på singel från 1985. Lyssnade och tyckte låten var helt ok. Det här är ju europop på gränsen till eurovisionschlager, men ändå: behagligt oförargligt och gräddigt för en grå novemberdag. Och inte så lite åttiotal! Kanske detta kunde användas som raggningsreplik för den kompanjonssökande singeln? Men då är det kanske en fördel att också se ut och bete sig som den manliga halvan, Ivan Pedersen, i bandet. 

A-sida: Fantomer

B-sida: En bomb

Jag har sett stockholmsbandet Spion 13 ett par gånger på Pub Bastun. Det kan vara att de spelat flera gånger där. Ändå minns jag bara en låt med dem, och den hette Spion City, tror jag. Minns inte heller riktigt hur de såg ut. Kanske min dunkla minnesbild beror på att Spion 13 alltid var förband till något annat band, s.s. KSMB. När jag nu hittade den här singeln från 1983 i skivbörsarna i Stockholm, så var det ju klart att jag skulle köpa den. Jag spelar den, men inte heller nu får jag någon flashback. Snabbt tenderar det att gå åtminstone, på B-sidans En bomb så hastigt att jag undrar om jag spelar singeln på rätt varv. Att Spionerna dessutom har en kvinnlig sångare bidrar väl också till min villfarelse. Lyckats inte luska ut hur texten till En bomb går, men jag misstänker att det är "det vanliga bombhotet", som upplevdes så starkt under det kalla krigets slutskede. I Fantomer så ges en behövlig självförtroendehöjare åt alla dem som gav staden färg och fantasi genom att våga vara just dem de var, och säga just det som behövdes sägas. Dem som det råder sådan brist på idag överallt.

1987 sjöng Morrissey i The Smiths orden "It tells nothing to me about my life" om den musik som då spelades runtomkring på alla diskotek i England. Samma kan jag känna nuförtiden om den själlösa elektroniska musik, som låter på samma sätt oberoende av artist. Det var inte förrän Patrik Dahlblom på Nya Åland skrev en kolumn om hur svårt han hade, under en resa med bilstereon på, att lyssna på dagens musik, som jag förstod att jag inte var ensam - han gav också ett namn på det sätt på vilket många artister idag förställer rösten. Det berättade något om mitt liv också. Ännu närmare kom han i en rolig kolumn för ett par månader sedan, då han under rubriken "Med Boomtown Rats till lagtinget" skrev om hur han pga av en diskussion om Boomtown Rats musik med någon kollega höll på att glömma tiden han bokat in för ett reportage om lagtingsvalet på självstyrelsegården. Det kom också nära mig. Minns hur jag checkade råttornas LP på dåvarande Zeipels, och funderade på om det var punk eller inte, någon gång runt 1980, då man hade koll på skivaffärerna i stan. Ännu närmare kom Nya Åland både själsligt och geografiskt när den unga sportreportern Ivar Jansson berättade om sin barndoms kärlek till Bob Marleys LP Survival. Familjen brukade spela den kassetten då de åkte och handlade till Getaboden. Han önskade att någon av läsarna kunde ge honom den förlorade kassetten i present. Sagt och gjort: nästa dag låg det en inbandad kassett med Marleys Survival i Nya Ålands postlåda på Esplanadgatan i Mariehamn! 

A-sida: Vackra livet

B-sida: Marrakesh (Remix)

1983 kom singeln Vackra livet med två låtar som ingick på albumet Peep Show. Känns som att det tydliga rockstuket från LP:n Venuspassagen två år tidigare har fått lämna utrymme åt något mera dekadent syntrockigt, i Marrakesh med inslag av exotiska kryddor, kameler och sand från det fjärran östern. Kanske en oundviklig utveckling för nya vågen-rockband en bit in på 80-talet, men ändå lite synd. Den stora frågan vid den här tiden var väl om man skulle ta med syntar eller inte. Några band gjorde det med lyckat resultat, som Imperiet. Andra gjorde väl det av brist på inspiration eller för att de kände att de måste. Kanske är det det som avses med det vackra livet som man sjunger om i första låten. Låtarna på singeln andas mera Nurnberg 47 i filmen G från 1982 än  Reeperbahn anno 1981.

A-sida: Pengar

B-sida: Traktor

Såg i TV någon gång då det begav sig en som sjöng om traktor, traktor. Påminde kanske lite om Elvis Costello vad jag kan minnas. Och det måste ju ha varit Traste och hans superstarar som var i farten. För denna låt börjar och slutar precis som en traditionell femtiotalsballad, men där i mitten av låten, så ökar tempot. Det var nog det jag minns: traktor, traktor. Singeln kom redan 1979.