Jag vet inte om det var albumet Oxygene (1976), Equinoxe (1978) eller Les Chants Magnétiques (1981) som vi satt och lyssnade på i mörkret där i Östergeta någon gång när det begav sig under det tidiga 80-talet. Det kunde ha varit vilket som, faktum är att de väl nästan säkert låter lika också, men av skivomslaget att döma tror jag att det var den här. Finns väl knappast någon musik som påminner mera om en pandemi än den franska elekromusikern Jean-Michel Jarres. Och därför passar den väl bra att lägga på (på Spotify) nu i dessa tider när man fått påsklov. Egentligen ska man ju ha ett mörkt rum, någon god vän och häftiga elektriska ljus på sin megastereo om den här musiken ska få komma riktigt till sin rätt. Jag får nöja mig med säng och dator. Och så låtsas jag att jag är killarna i Kraftwerk. Jag programmerar musiken i datorn, kliver av scenen och låter allt sköta sig själv. Låtarna heter förresten något så fantasifullt som Equinoxe Pt1, Equinoxe Pt2 osv till Equinoxe Pt8.
I min studio, som också är min pub vid namn Övra Steget, som är en före detta båtbyggeriverkstad (därav namnet Övra Steget) på Haglundsväg 12 i Vestergeta, Geta, har jag bandat in alla mina senaste låtar, dvs från och med hösten 2016. Alltid när jag får ett längre lov från jobbet så drar jag mig undan hit, tänder den vedeldade järnkaminen, kollar på någon film i min IP-TV, medan jag väntar på att få tillräckligt varmt, tar kanske en öl från hyllan, och så börjar jag banda in. Jag har bandat på min gamla portastudio förr, men nu har jag skaffat nya grejer. Det är en DELL-laptop och ett Focusrite ljudkort. På datorn har jag installerat både FL Studio och Cakewalk. Jag har inte bestämt mig ännu vilket program jag ska börja använda. Grejerna ser ut så här:
Jag brukar också kommunicera med andra som gör egen musik, eller om det är något med tekniken som krånglar. Det gör jag på communityn Studio forum.se, där jag är medlem. Där får man mycket hjälp.
Jag vill helst göra analog musik och låta riktiga instrument bestämma hur soundet ska bli. Så jag har alla de instrument som behövs, såsom gitarr, bas, synt, saxofon, flöjt. Min senaste investering är ett stiligt trumset av märket Pearl, med Zidjian hi-hat och cymbaler. Det köpte jag förra sommaren i Hammarland. Det ser ut så här:
Så jag har faktiskt allt jag behöver i min studio, förutom tid att göra musik då. Jag skulle inte alls ha något emot, om det riktigt kniper, att sätta mig i självvald karantän där ett par veckor eller så.
A-sida: Ishockey & fotboll
B-sida: Telefon
Gunnar Danielsson har alltid kunnat skalat bort oväsentligheter så att bara det mest primära blir kvar. Man kan tycka att det är ett irriterande utslag av Göteborgsflegmatism, men saken är den att sångerna som han gör och gjort vinner på det. Minns att han i programmet Guldslipsen då på 80-talet skämtade om sina skrivarambitioner på det viset att han sade sig ha suttit och kämpat med skrivmaskinen så pass länge att det enda som fanns kvar var uttrycket "Ingen älskar en hund". Åtminstone jag tilltalas av denna skriande minimalism. Och då har vi singeln Ishockey & fotboll från 1983 som ett praktexempel på det här. Det handlar om ett par (kan vara två kompisar, kan vara pojken och flickvännen), den ena är Ishockey och den andra är Fotboll. Det handlar om att tillsammans hjälpas åt att tvätta fönster så att man kan se in till den som sitter där och ser ut, eller så kan det vara någon som ligger och drömmer på dagen om världens bästa fru, som på natten tonas bort. Det är två som så ofta i Gunnar Danielssons sånger. Har för mig att singeln låg på något slag av topplista då 1983. Tänk om man kunde få tillbaka den tid då en sådan här genial galenskap uppskattades så mycket.
A-sida: Last Call Fe Blackman
B-sida: Black Track
Lite musik har väl låtit så skön som roots-reggaen från Jamaika gjorde runt mitten av sjuttiotalet. 1974 släppte Sang Hugh singeln med Last Call Fe Blackman. Man misstänker att den är mixad som sig bör av Lee "Scratch" Perry i hans Black Ark. Hur som helst så sjunger Sang Hugh här med honungslen stämma om den svarta mannen som borde veta vem han är, eftersom Israel (det goda ursprungslandet) står med ryggen mot den babylonska fångenskapens vägg, och som om Marcus Garveys båt från rederiet Black Star Liner just lägger ut från hamnen i Kingston med riktning Afrika. Och du hinner med om du skyndar dig. Hörde låten och andra med Sang Hugh på en kassett som jag fick av en reggaediggare då på 80-talet. Och det som slog mig då, och som gör det idag, var det djupa suget i sången, samt det sprittande, enkla kompet och enkelheten, som gör den här musiken till små pärlor, framodlade av något av Trench Towns små sandkorn.
Liksom i alla konstgenrer så har väl också populärmusiken gått i vågor, med vågtoppar, då något nytt och spännande händer, och dalar, som är trista som nödår. Denna sanning om att havets sjunde våg skulle vara större än de mellanliggande vågorna är idag avfärdad som myt, men sanningen äger sin riktighet inom konsten och musiken. Men då konst och litteratur är som en stor ocean, med strömningar vart hundrade år, typ upplysning, romantik, realism och modernism, så är rockmusikens hav mindre, men vresigare. Om vi startar med Elvis och Jailhouse rock, så får vi år 1957. Vi låter vågorna gå och finner lugnet innan The summer of love och tusentals hippies i San Fransisco 1967. Det här året släpptes Scott McKenzies låt San Fransisco, som kom att bli ledmotivet för denna vallfärd mot peace and love. Allt kulminerar i Woodstock -69, och så är det lugnt igen. Vi kommer upp ur vågdalen 1977 med punken i London. Ett riktmärke för punkrörelsen är Sex Pistols-LP:n Never Mind The Bollocks. Man får väl nog hålla med om att åttiotalet är en tråkig tid för ny musik. Punken planar ut i nya vågen, som inte orkar hålla stången mot tradig pop och syntrock. Det skvalpar till lite med hip hop i New York, men det noteras inte på richterskalan, samt 80-talets roots reggae, som dör med Bob Marley. Vi hoppar fram tio år till och söker nästa våg. Först 1991 kommer den. Och jag utnämner Nirvanas grunge från Seattle, och Curt Cobains låt Feels Like Teen Spirit till dess topp. I grungens efterdyningar har ok rock-band så som Oasis, Pearl Jam och Red Hot Chilli Pepper levt vidare så gott de kunnat. Nu skriver vi 2020 och havet ligger lugnt, som jag kan se det. Ingenting har upprört det på tre decenniers tid. Ingen konstform kan förnya sig i evighet - men vi har ju alltid de gamla artisterna att luta oss tillbaka mot, och en massa små fina vågor som kluckar mysigt mot strandstenarna. Och kanske kan man sitta där med sin kaffe och sin kaka och säga som Reeperbahn från -81: "Jag väntar på den sjunde vågen/ I skuggan av den sjunde vågen/ Jag målar tavlor i svart och vitt/ Dom ser ut som allting runtomkring/ Jag kisar för dom är inte vackra/ Alla hjärnor utan energi."
Hej. Har installerat en chatfunktion på min hemsida nu, när det är meningen att vi ska sitta hemma och undvika sociala kontakter för att platta till kurvan, så att vårt samhälle inte överbelastas och därmed klarar av att hantera convid 19. Sitter själv hemma och jobbar på distans varje vardag, och kommer då att ha chatten öppen här på musaploki.se. Jag chattar gärna om musik och om annat också. Chatten finns på första sidan på musaploki. Så tveka inte att ta kontakt, och vara chatty chatty, som Toots and the Maytals uttryckte det på albumet Just Like That från 1980.
Hello. Have installed a chat function on my website now, when we have to take the message to avoid social contacts serious, to flatten the curve, so that we not overload the health system and can cope with the virus convid 19. I`m working over the net from my home every day, so the chat is going to be open on musaploki.se then. I do like to chat about music, and other things as well. The chat is on the front page on musaploki.se. So don`t hesitate to get into contact, and to be chatty chatty, as Toots and The Maytals put it on the album Just Like That from the year 1980.
Terve. Olen lataannut chatti täällä kotisivullani nyt, kun on tärkeää jäädä kotiin ja välttää muita ihmisiä, niin että tartuntokaari pysyy matalaksi ja hoitosysteemimme kestää. Teen itse etätyötä täällä kotona joka päivä, ja pidän sitten chatti auki musaplokilla. Chattan mielelläni musiikista, tai mistä vaan. Chatti on plokin etusivulla. Niin sinne rohkeasti chattamaan vaan, olla chatty chatty, niin kuin Toots and The Maytals lauloi levyllä Just Like Thatilla 1980.
Här två låtar med okänd artist att lyssna på under tiden som coronakrisen varar:
Here two songs by unknown artist to take with you during this corona crisis:
Täällä pari biisiä eväkseen, jotta voit kestää tätä kriisiä:
A-sida: Två av oss
B-sida: Slut
Efva Attling på sång och med Lasse Lindbom som producent - det låter ju som de rätta förutsättningarna för kvalitet. Men det kan inte hjälpas att jag dömer X-Models singel från 1981 med samma öron som jag hade då på den tiden, och placerar dem obönhörligt i samma kategori som Ooa hela natten med Attack och Vill ha dig med Freestyle, som också kom samma år. Två av oss blev ju genast en landsplåga, och texten var lätt att ta åt sig: "Det finns bara en av mig och det är jag/ Det finns bara en av dig och det är du/ Det finns bara två av oss och det är vi." Men stämningen är lite slipprig pubertetsromanslyrik, och det var väl det som jag värjde mig mot. Kanske man borde ha dansat mer tryckare på dansgolven? Men traumat från att ha suttit under bordet på roliga timmen i skolan medan de större killarna tog för sig satt väl i. Känns som att det här är musik för vinnare. Och i början av 80-talet fick man ju höra att trenden hette Satsa på dig sjäv! Så då kunde man väl hellre parafrasera: "Det finns bara en av oss och det är jag". För övrigt gillar jag låten Slut, som handlar om att göra slut, bättre.
A-sida: Hva`Ska`Vaek
B-sida: Plutonium
1980 när den danska rockgruppen Jomfru Ane band släppte denna singel så rasade kärnkraftsdebatten som allra hetast. Minns att många gick med det gula märket "Atomkraft - nej tack!" på sig och i Sverige lovade Torbjörn Fälldin att avveckla alla kärnkraftverk. Vad jag vet så har man inte haft kärnkraft i Danmark, men Ringhals och Barsebäck ligger ju nära Köpenhamn, så hatobjektet är befogat. Man kommer att tänka på Ernst-Hugo Järegårs karaktär i von Triers absurda TV-serie Riket, som när han hatade danskarna som allra mest gick upp på taket till sitt sjukhus för att titta på det närmast belägna svenska kärnkraftverket. I Plutonium, som jag hörde för allra första gången på Ålands folkhögskola, där vi hade en dansk elev, sjunger man med övertygelse: "I öster stiger solen upp/ det skiter vi väl på/ den ger ju ingen bra profit/ det kan man ju förstå". Texten är riktad till alla makthavare både i Sverige och i Danmark som planerar hur de ska få ut så mycket som möjligt energi av sitt plutonium.
Det fanns en tid just innan 80-talet, ganska långt innan faktiskt, då jag inte hade någon musiksmak. Det var förstås 50-talsrocken från de få skivor mamma hade hemma, och sådant som jag nämnt tidigare på den här bloggen. Svensktopp och dansband kunde även räknas till det jag gillade. Vi hade också en kassett med Ted Gärdestad, Upptåg, som jag lyssnade sönder. Men så kröp vissa band ofrånkomligt lite närmare, t.ex. Sweet. Ballroom Blitz, Blockbuster och Action var favoritlåtarna som ibland spelades hemma. Sweet var lite häftiga och inte alls som de andra artisterna. Jag skulle nog kunna rekapitulera en del låtar från den här tiden, men jag måste sätta på ett visst censurfilter, och då blir följande kvar som soundtracket från mitten av sjuttiotalet: Mamy Blue (1971) av den franske låtskrivaren Hubert Giraud, The Night Chicago Died (1974) med Paperlove och Baker Street (1978) av Gerry Rafferty. Ett tecken på den spirande musiksmaken kan vara att jag idag anser den sistnämnda vara den jag är mest stolt över.
Vid stora jubilumsfestskrifter brukar man lista utbildningar. För mig är det hellre musik. Jag kan nämligen lyssna mig fram till var jag en gång stod i livet. Jag kom in i åttiotalet och gick ett år i lusse. Där var Bob Marley och Theatre of Hate. Gang of For, reggae och UK Subs samtidigt på min jacka.
Jag bytte skiva, ursäkta skola, och jacka. Ålands folkhögskola. Afrikansk musik, både från Sydafrika och norra Afrika. Jag bodde med en man som kom från Eritrea. Ola Magnell. Ett år till. Amerikanska industriballader, Bob Dylan, Ultimatum har replokal i källaren på nya delen. Leonard Cohen kommer på besök och sover en natt hos mig. Dan Hylander. Du tar med dig skriet från vildmarken, Oi! , som jag inte förstår. Min premiär inför publik med egna låtar och munspel. Ensamma hjärtan lever i nya paviljongen. Die Moorsoldaten bor på vinden i gamla. Plutonium dansar en kväll bakom fördragen vägg i samlingsaulan.
Sedan Danmark och jag spelade musik på en höjskole på Lolland. Sönderslagna saxofoner och Stockholm en kall vinter och vår. Waits, Doors, Beatles, Thunders, David Bowie, Georgie Fame, Van Morrisons Astral Weeks, Smack, Lou Reed, Stockholms negrer, Mr.Soul and his Marshmallows, Imperiets Blå himlen blues, Robert Broberg...
Allt kulminerar med Roskilde rock 1986. Sedan studier i Åbo Akademi och musiken tystnar. When the music`s over where will I be...