A-sida: Sweetest Tabu
B-sida: You`re Not The Man
Den brittiska sångerskan Sade Adu fick med sitt band Sade en hit med låten Smoothe Operator 1984. Det följdes upp med singeln Sweetest Tabu året därpå. Soundet var skön soul-pop, som jag inte hört så mycket av innan, och som kanske Sade var rätt unik om. Senare på 80-talet kom ju Tracy Chapman och gjorde låten Fast Car lite i samma stil. Jag gillade detta feelgood-sound direkt när jag hörde det. Tidigare hade ju kvinnliga artister varit mera inne på rockspåret. Kompet i Sweetest Tabu flyter väldigt bra ihop med Sades mjuka och fylliga röst. Och lite hemlighetsfullt är det också vad detta tabu är, som Sade sjunger sjunger att You give me...
A-sida: Tänder av guld
B-sida: Kaptenerna
Det är B-sidan av denna singel med det svenska ny våg-bandet Von Lyx som jag kommer ihåg. Såg en konsert med bandet på Pub Bastun ungefär samma år som singeln kom, dvs 1983, och brorsan gillade bandet så mycket att han köpte den här singeln. Eftersom singeln inte finns någonstans på nätet eller på Spotify så får jag skriva ur minnet. Minns att låten var ganska så mycket koncentrerad energi, ingen röjarlåt och inget röjarband, utan rätt så sofistikerad rock - med skarp udd. Minns hur rytmen gick och något ord här och där, resten har försvunnit ur minnet. Lite svårare rock, som manar till eftertanke och inte låter sig avkodas så lätt.
A-sida: I Live For The Weekend
B-sida: Lay It On The Line
Det var bara en tillfällighet att det var just det canadensiska hårdrocksbandet Triumph som stod bakom låten I Live For The Weekend, som på något vis sipprade in i någon ogarderad spricka och lade sig på minnet då i början av åttiotalet. Lägena var ju många att så skulle ske: i någon minibus hem från någon ungdomsdans till Geta, i bilstereon på väg till någon byalagsfotbollsmatch med någon hårdrocksdiggande lagkompis eller så bara via radion. Men varför just den här låten? Ja, inte var det åtminstone på grund av de långa ylande gitarrsolona eller någon av de ändlösa dekaler man kunde läsa på ryggen av någon långhårig åttiotalsjeansväst - utan det var igen texten, eller textraden, som upprepas hela tiden: " I live for the weekend". För den kunde man ju ändå sympatisera med, i den värld man levde i då, med långa mörka bussresor till skolan, blandad med någon hockeyträning på kvällen på Getarinken. Eller som Gang Of Four så träffande uttryckte det: "Please give me evenings and weekends." Dang yo Triumph!
A-sida: When Doves Cry
B-sida: 17 Days
Jag var ingen beundrare av stjärnskottet Prince, lika lite som jag brydde mig om Michael Jackson, när han drog in i rockmusikens glamour-glänsande finrum med sin sex appeal och danstillvända synt-disco-funk i början av åttiotalet. I likhet med Michael Jackson blev han ju snart en hit. Men textrader som "Maybe I`m just like my mother" och "Maybe I`m just like my pa" fick mig att notera honom. When Doves Cry kanske inte är Princes största hit genom tiderna (det kanske var "Kiss"), men den var möjligen hans första. Och ok, man får väl medge nu när man ser videon i efterhand att killen hade stil, självförtroende och utstrålning. Och var mycket råare än Michael Jackson. Singeln kom 1984.
A-sida: Norman Bates
B-sida: From The Tea-Rooms Of Mars... To The Hell Holes Of Uranus (Part 3 Tango)
Syntbandet Landscape gick lite utanför det vanliga dansbeatet när de producerade sådana låtar som Norman Bates. Historien om Alfred Hitchcocks kända psykopat som utförde knivmordet i duschen i hans Psycho 1-3 har väl inte gett så många fler uppslag till musikaliska utsvävningar än denna. Norman Bates hette han som bodde där uppe i det avlägsna hotellet på kullen, The Fool On The Hill. "My name is Norman Bates/ I`m just a normal guy" upprepas till lust och leda i olika tonlägen genom hela låten, som slutar med att en lugn mansröst ger ett slags sammanfattning av Bates sinnestillstånd. Om man vill dansa till det här måste man sannerligen vara lite vrickad. Ungefär lika vrickad som om man checkar in på det ökända Bates Motel. Singeln kom 1981.
A-sida: Tell The Youths The Truth
B-sida: Tell The Truth Version
Låten Tell The Youths The Truth med reggaeartisten Jimmy Riley från Kingston, Jamaika, hörde jag i något sammanhang jag inte minns då i början på 80-talet. Kanske lyssnade jag på hans LP Majority Rule For Africa eller så var han i TV. Det är ju lätt hänt att en låt som har ett så lyckat rim biter sig fast. Här sjunger Jimmy om att ungdomar från samma bakgrund somhan själv inte i första hans ska tro på historieböckerna som man läseri skolan, utan istället ta reda på sina rötter, som sträcker sig fyrahundra år tillbaka i tiden, då afrikaner skeppades ut som slavar till Amerika. Låten har ett starkt rastafari-budskap, med tron på Jah, som det centrala. Musikaliskt är det en snabb upptempo reggae, glad och hoppingivande - nästan mot Eddy Grants Gimme Hope Jo`anna från 1988.
A-sida: Release The Bats
B-sida: Blast Off
Jag hörde Release The Bats med den australiensiska gruppen Birthday Party i radion någon gång strax efter att singeln kommit ut 1981. Kan inte säga at jag blev direkt biten av denna låt, trots att de skriker "bite" och i allmänhet låter som om rummet var fullt med hemska fladdermöss. Genren får väl kallas "goth" eller skräckrock, vilket vid den här tiden måste ses som en utveckling från new wave. Tempot är uppiskat med hårda basgångar och maniska trummor, sångaren mässar, eller skriker ut, korta textfragment, som jag endast lyckas härleda till att det handlar om någon kvinna som är "sex vampire". Ganska smalt och underground känns det som - som hämtat direkt ur tortyrkammaren. Kanske var Birthday Party en föregångare till Nick Cave, som ju var från samma kontinent. Men dock av bättre kvalitet än det här.
A-sida: I Love Rock`n Roll
B-sida: You Don`t Know What You`ve Got
Singeln med Joan Jett & The Blackhearts kom 1981. Vid den tiden var det inte så vanligt med kvinnor som spelade hård rock på gränsen till heavy. Kommer bara att tänka på Girlschool, som nog i det närmaste var ett renodlat hårdrocksband. I Love Rock`n Roll är poppig hård rock, med ett beat som sitter så bra att låten kom att bli känd bland de andra slagdängorna i hockey-VM:s pausmusik. Texten kan inte heller den anklagas för alltför tillkrånglade turer. Tufft att Joan Jett vänt på könsrollerna i typ I saw here standing there. Nu är det killen som spanas in vid jukeboxen och som måste fås hem på stört, och tjejen som väljer bytet. Tufft så det förslår: I Love Rock`n Roll!
A-sida: Vår bäste vän
B-sida: Styrman Karlsson
Denna singel från 1982 innehåller en hel del minnen från mina första besök på Pub Bastun i Mariehamn. Herr Marmelad & Hans Skorpor spelade så ofta där att de närmast kunde räknas som husband, likt åländska Husmus nästan. Nåja, storbandet Marmeladarna var ju från Stockholm, och det var ryktena om dem, och deras Styrman Karlsson som hade "armsvett och fotsvett och pungsvett", som fick mig att besöka Bastun. Bandet var ju helt enkelt så häftigt, enligt mina klasskompisar på nian. Och visst. Det stämde bra. Vår bäste vän är ju Gud fader själv, och blasfemin gick bra hem hos den svettigt dansande Bastunpubliken, som ibland "hoppade kommunist" på borden tillochmed, eller var det bandet som gjorde så? Som ni förstår så går ju parafraseringen tillbaka på vår stackars styrman i Hasse Alfredssons klassiska barnvisa - fast nu var det ju inte pottan som var problemet. Smulorna av Herr Marmelad & Hans Skorpor gick sedan vidare i det klassiska live-bandet Mr. Soul and His Marshmallows, som också de lirade på Pub Bastun.
A-sida: Hear My A Train Comin`
B-sida: Rock Me Baby
I min kassettlåda hade jag en kassett med Jimi Hendrix bästa av något slag. Lyssnade inte mera på kassetten än att jag lade sånger som Purple Haze och Foxy Lady på minnet. Jag var aldrig någon diggare av Hendrix långa gitarrsolon. Men när jag såg en dokumentärfilm med samma namn som den här singeln från 1973 om denna världens bästa rockgitarrist på SVT någon gång på 80-talet, så mindes jag slutscenen, och Jimis sång Hear My A Train Comin`, i den akustiska versionen. Och då var det en rad som speciellt satte sig i minnet, och det var: "Gonna leave this town/ Gonna be big yeah". Svårare än så behövs det inte sägas. Kändes på något vis som ett bra avslut på dokumentären. För vad ville väl många artister inom rockbranschen mera än att få lite uppskattning för det de gjorde? Även om det kvarstår som en ouppnåelig dröm i en rocklyric-rad.