A-sida: We Are The World

B-sida: Grace

1985 spelade ett stort antal av USA:s kändaste pop- och rockartister in låten We Are The World, skriven av Michael Jackson och Lionel Richie, som gavs ut på singel. Singeln toppade listorna i många länder och spelade in över 10 miljoner dollar till förmån för de svältande i Afrika. Inspirationen till projektet kom från det brittiska välgörenhetsprojektet Band Aid året innan. Också det till förmån för Afrika. Jag är minst sagt imponerad av en sådan här samling kring något betydelsefullt och humanitärt, som de båda projekten var. Att få musiker att sluta upp kring ett biståndsprojekt med den genomslagskraft de som musiker har och utövar på människor runt om i världen är verkligen beundransvärt. På låten som är ca sju minuter lång samsas sådana storheter som Stevie Wonder, Bruce Springsteen, Bob Dylan, Bob Geldoff, Paul Simon, Tina Turner, Ray Charles m.fl. Många har egna sångpartier, andra körar. I Sverige och Finland har cancergalan och insamlingar till tredje världen i Röda Korsets regi, där människor fått messa in bidrag, ordnats. Men att ge ut en singel som toppat listorna och vars intäkter går till tredje världen har inte gjorts sedan USA for Africa. Med detta vill jag önska alla läsare en god jul.

A-sida: Duppy Conqueror

B-sida: Justice

Singeln med Duppy Conqueror som producerades av Lee "Scratch" Perry blev den största framgången dittills för vokaltrion The Wailers, som bytt namn till Bob Marley and The Wailers. De första skivorna som jag bandade med Bob Marley var nog African Herbsman från 1973 och Catch a Fire från 1972, så man kan väl säga att jag började lyssna i rätt ända. Reggaen på de här skivorna är så väldigt lugn och meditativ, lägg därtill de sköna sångstämmorna till Marleys höga tenor. Texten är intressant då den behandlar de andeväsen som man trodde på på Jamaika. En duppy är ett slags trollväsen med märkliga krafter, som du kan söka upp och liera dig med, för att på detta sätt kunna stå emot det onda omkring dig. Bob Marley sjunger om att han nyligen sluppit ut på gatorna igen efter att ha suttit fängslad, och att om någon kommer och ofredar honom, så har han sin duppy med sig: "If you are a bullbaka (mobbare)/ I´m a Duppy Conqueror." På Jamaika fanns det medicinmän som man kunde söka upp om man behövde hjälp på olika sätt. Men som den högst spirituella människa Marley var kanske han hittat duppyn själv. Singeln kom 1970.

A-sida: Reggae Gone International

B-sida: Rockers Internationally

På en singel från 1980 finns låten Reggae Gone International med den jamaikanska toastaren Mikey Dread. Det var endast den här raden, Reggae Gone International eller Reggae Music Gone International, och sättet det sades på, som bet sig fast när jag återkallar låten i minnet. Texten är egentligen rätt simpel och lämplig att framföras som toast till dub-sound. Det handlar om hur reggaen sökt sig ut från ursprungslandet Jamaika och hur man nu kan finna den överallt, till och med på DVD. Själv gick Mikey också på export, till t.ex. The Clashs spår Bankrobber från 1980, som han var med och gjorde. Vet inte om det var Clash som sökte upp Mikey eller tvärtom, men antagligen det förra, då Clash var till Jamaika där runt 1978, innan de kom hem och skrev öppningsspåret Safe European Home på sin andra LP. 

A-sida: Africa Must Be Free

B-sida: Park Lane Special

Redan som 16-åring gjorde den jamaicanska reggaemusikern Hugh Mundell sin Africa Must Be Free (By The Year Of 1983). Låten, som är en skön rootsreggae-låt, producerades av Augusto Pablo. Det är med en äkta övertgelse som Hugh Mundell levererar sin önskan här: att Afrika snart måste vara fritt från det slaveri som den vita mannen införde, så att alla afrikaner kan återvända hem, och sitta under det heliga Mount Zion. Det är som taget ur Bibeln, då judarna tågade ut ur den babylonska fångenskapen, för att åter hitta hem. Jag minns inte var jag hörde den här låten först, men den bet sig fast. Den har, liksom all god reggae från den här tidsepoken, ett skönt suggestivt groove, och en enkel melodi, som rimmar väl med textens tydliga budskap.

Spiral Scratch var namnet på en maxisingel med det brittiska punkbandet Buzzcocks och utkom 1977. Från den här skivan minns jag låten Time`s Up som jag hörde i radion tidigt åttiotal. Det var främst raderna "I`ve been waiting in the waiting room/ I`ve been sitting in the sitting room" som jag minns från låten, som andades tristess på ett sätt som bara en energisk ung punkrockare kan uppleva det i en värld full av tråkiga konventioner. Tiden går och här sitter jag och väntar på dig medan du lägger ditt smink! Ungefär så! Låten ger en bra bild av hur den ursprungliga punken lät. Sången påminner om Johnny Rottens nasala mässande, och bas/trummor manar på tempot som de ska. Det är på inställningen det gäller, och det visste de fyra punkarna från Manchester. En av ursprungsmedlemmarna var förresten Howard Devoto som senare bildade sitt eget band Magazine.

A-sida: Hot In The City

B-sida: White Wedding

Billy Idol inledde sin solokarriär genast efter att hans ursprungsband Generation X splittrades 1979. Singeln med White Wedding kom 1982. Minns att jag läste om Billy Idol i Veckorevyn, att han startat ett nytt klädmode med prickiga kläder, som han trodde att alla snart skulle börja kopiera. Så var det med Billy Idol, som hade utseendet på sin sida, att han kom att bli en punkens mjukvara, en omslagspojke. Det var väl ingen av dem som följde punkrörelsen, som tog honom riktigt på allvar. Den enda låt förutom White Wedding som jag vet med Idol, är Dancing With Myself, som var med Generation X 1980. Ändå kan jag gilla White Wedding. Den är monoton som någon sen Iggy Pop-platta, och Idols sång är återhållsamt desperat. "It`s a nice day to start again/ It`s a nice day for a white wedding." Det bästa Billy Idol gjort kanske?

A-sida: Some Girls

B-sida: Fighting Chance

När jag kör bil till jobbet kommer ibland melodier och texter från förr upp i huvudet. Så skedde med Some Girls av de engelska glam-popparna Racey, som jag inte förr eller senare hört talas om. Tydligen är det för att refrängen upprepas så många gånger som låten bitit sig fast, nästan som någon gammal eurovisionsschlager. "Some girls will, some girls won`t, some girls need a lot of loving and some girls don`t" skulle säkert inte hålla för dagens jämställdhetsgranskning, men då för tiden halkade det ned i törstiga mäns diskostrupar som en rum and cola med is. Singeln kom 1979. Ja, det var a mans world inom rock och pop-musiken då, mycket mer än det är nu. Nu är det tjejernas tur att ta för sig, och det gör de.

A-sida: Say You, Say Me

B-sida: Can´t Slow Down

Den soul/funk-inspirerade hitten Say You, Say Me av Lionel Richie är en låt som biter sig fast, likt den gamla rockstandardballaden Stand By Me. Även om jag aldrig varit inne på mjuksoulspåret, typ Marvin Gayes What´s Going On, som det liksom hör till att varje seriös musikdiggare säger att de upptäckt i något stadium av sin utveckling, eller Tom Jones stöniga Sex Bomb, så måste jag kapitulera för sådan renodlad pärla som amerikanen Richie här levererar. Det är en kärlekslåt av bästa dignitet, med en nostalgiskt tidlös känsla, som att den aldrig kan dö eller åldras. Ändå andas den mycket åttiotal också tycker jag. Lite föregångare till Scorpions Wind Of Changes. Enklare kan man väl inte uttrycka vänskap/kärlek än med raderna: "Say you, Say me/ Say it for always/ That`s the way it should be/ Say you, say me/ Say it together/ Naturally." Singeln kom 1985.

In Zaire var en EP av den stockholmska elektrogruppen Ubangi, som gavs ut 1983. På EP:n som består av fyra låtar är det en som fastnat i mitt minne från den här tiden, och det är Where have all the good sperms gone? Låten är skriven av Orup, trots att han inte själv var med i bandet. Sångerska och frontfigur i Ubangi var Cia Berg, som även hade musikprogrammet Bagen i SVT i början av 80-talet. Minns att jag ibland tittade på programmet men att jag tyckte att Cia var lite väl glassigt påklistrad. Where have all the good sperms gone? är också som namnet antyder något av galen nonsens-musik. På sätt och vis tidstypiskt att man vågade så släppa loss på gränsen mot buskis, något man aktar sig för i vår till perfektionism slipade tidsålder inom populärmusiken. Kanske jag ska se efter ändå om det finns något gammalt program av Bagen på nätet. Kanske det väcker något roligt minne till liv.

Jag såg ett dokumentärprogram nu i höst som handlade om rockmusikens betydelse för medborgarna i det forna Sovetunionen. För intresserade finns programmet fortfarande tillgängligt på Yle Arenan: https://arenan.yle.fi/1-3997597. I det frostiga Sovjetunionen under president Leonid Bresnjevs regim paraderade Röda armén stolt vid Kreml varje första maj och trodde man på proletariatets diktatur. Men det fanns underjordiska krafter som ville annorlunda. Man kunde pejla in rockmusik via förbjudna radiovågor från väst och man grundade undergroundklubbar med västerländskt inspirerad musik i Leningrad. Vladimir Vysotsky hade redan spelat några år, och fått massorna entusiasmerade med sina samhällskritiska texter. För att möta massornas längtan efter friheten i väst och den rockmusik som var dess signatur, så var det politiska etablissemanget smart. Man gav vissa musiker betalt för att kopiera musiken, men med kommunistiska texter som hyllade det fina med att bo i Sovjetunionen. Den första artisten från väst som spelade sin musik i Sovjet var Elton John 1979. Den första presidenten som visste att det inte gick att hejda rockmusiken var Michail Gorbatjov. Han inledde sin glasnost (upptiningspolitik) och sin perestrojka då han blev president 1985. Så år 1989 var landet redo för en ocensurerad konsert med Bon Jovi, följt av Moscow Peace Concert på sommaren samma år. Det var då som Scorpions skrev den kända låten Wind Of Changes, som kom att bli ett soundtrack för slutet på hela det kalla kriget och nedrivningen av järnridån. Keep on rocking in the free world!