LP:n Ripp rapp var tidsmässigt Ulf Lundells femte. Den kom ut 1979 mellan skivorna Nådens år (1978) med klassikern Snön faller och vi med den och dubbelalbumet Längre inåt landet (1980) med kända låtar s.s. Stackars Jack och Posörerna. Ulf Lundell i slutet av sjuttiotalet var fortfarande den argsinte rebellen med den skitiga rösten och de ångestladdade rockballaderna, som han gjorde sig känd för i.o.m. debuten Vargmåne (1975). Det var före han hann bli alltför folkhemsaktig med den publikfriande Kär och galen från 1982. Då många svenskar förknippar Ulf Lundell närmast med den Evert Taube-klingande Öppna landskap från den skivan, förknippar jag honom med låtarna från de tidiga skivorna: de där han skildrar det nakna hjärtat i ett ensamt Stockholm efter att tunnebanan stängt, typ Bente från Vargmåne. Jag bandade Ripp rapp av någon kompis och lånade Ulf Lundells sångbok på bibban, skrev av sångerna och spelade dem på min nyinskaffade gitarr. Det var de stillsammare spåren på skivan jag lärde mig: Stjärnorna, Hav utan hamnar, Håll mig...oh, ingenting, Ute på tippen och Rom i regnet. Man läste väl även Lundells romaner, och diskuterade vad han var bättre på - musiken eller författandet. Jag höll på musiken. Ulf Lundell har alltid varit skygg, alltid haft något viktigt att säga om livet - obotlig romantiker och ensamvarg som han är. En TV-intervju med Lundell var något speciellt, att jämföras med en Dylan-intervju på radio. Två gånger har jag också sett Uffe live - båda i Helsingfors på 90-talet. Ripp rapp har ett ordinärt rockstuk på de låtar som är i lite snabbare tempo - något han fick skit för av trendnissarna i rockpressen. Men på scenen fungerar det åtminstone till hundra procent. Och med sångrader som Ooh-la-la jag vill ha dig så är ju framgången given. Han kan vara så glad och problemfri i röjarlåtarna. Men det är ändå det melankoliska draget i de lugnare låtarna som jag gillar bäst på skivan. De där han ställer sökarljuset mot varats olidliga lätthet - valet mellan "packad i parken med de andra och ensam är stark". Det är den flugan-mot-fönstret-attityd jag gillar bäst hos Lundell, och få svenska rockpoeter har kunnat skildra den så bra som han.

Sweet Home Alabama är en låt av bandet Lynyrd Skynyrd från år 1974. I texten reagerar man på Neil Youngs låt Southern Man från 1970. Man anser att Young skrivit illa om sydstaterna i.o.m. att den canadensiske musikern beskrev den orättvisa han då fortfarande tyckte sig kunna se därnere: "I saw cotton/ and I saw black/ Tall white mansions/ and little shacks./ Southern man/ when will you/ pay them back?" (Young) Till detta replikerade alltså Lynyrd Skynyrd: "Well I heard mister Young sing about her/ Well, I heard ol`Neil put her down/ Well I hope Neil Young will remember/ A Southern man don`t need him around, anyhow." Det var tydligen ett känsligt ämne hur de forna slavarna behandlades nere i sydstaterna, och vad jag förstår så är det inte riktigt jämlikt där ännu, och med den nuvarande president Trump vid makten kan man väl inte hoppas på någon bättring. Det hindrar inte, och har inte hindrat, många s.k. rockabillyband att genom åren skylta stolt med sydstaternas inoffiella flagga, och spydiskt hävda att "South`s gonna rise again, halleluja." I Finland blev ju rockabillyn i slutet av sjuttiotalet en del av ungdomskulturen med inhemska band så som Teddy and The Tigers. Teddyboysen på östra sidan Bottenhavet lyssnade på den här tiden flitigt på t.ex. de brittiska banden Matchbox och Crazy Cavan. Också på Åland hörde ju sydstatsflaggan till standardutrustningen i raggarbilarna, då man ville visa vem man var. Synd bara att man kanske inte riktigt tagit reda på att ursprunget till flaggviftandet har sina rötter i den djupa sydstatsmyllan med rasistiska klaner som Klu Klux och vapenskramlande, konservativa, rednecks. Det var först efter det amerikanska inbördeskriget 1865, där de nordamerikanska trupperna besegrade sydstaternas Robert E. Lee, som slaveriet avskaffades enligt lag. Så man kan ju alltid glädjas lite när den demokratiske senatorn vann valet nere i Alabama för någon dag sedan. 

Hösten 1984 studerade jag musik på Lollands höjskole i Danmark. Folkhögskoletraditionerna i Gruntvigs hemland var mycket förankrade i samkväm och då sjöng man ofta tillsammans. Innan man åt, efter att man ätit och ibland om kvällarna plockades den blåa sångboken fram, och de flesta verkade känna till sångerna. Förutom de ordinära sångantologiklassikerna av Dylan, Simon & Garfunkel, Cornelis och Beatles hittade man i den också en hel del danska sånger eller texter översatta till danska. De som främst stannat i mitt minne, mest för att de alltid önskades, var Joanna (Kim Larsen), El pueblo unido (Sergio Ortega), Du er ikke alene (Sebastian), Svante i stormagasinet (Benny Andersen) och Det haver så nyligen rejnet (Gruntvig), för att bara nämna några. Ibland lät vi boken gå runt och de som spelade gitarr kunde ta en sång ur boken, eller så fick man önska låt i tur och ordning. Vi gjorde absolut vårt bästa för att hålla en inspirerande sångskatt levande. Då jag var den enda icke-danskspråkiga på skolan fick boken en speciell betydelse för mig. Så stor betydelse att jag faktiskt stoppade ner boken i mitt resebagage när jag stack från skolan en tidig morgon i början av november. Efter det fick jag dåligt samvete många gånger och funderade på att posta boken tillbaka till skolan. Det blev aldrig av, utan en kompis lånade den istället av mig, och lämnade aldrig tillbaka den. Men så kom hans mamma en sommar till Geta och sålde boken på loppis. Då köpte jag tillbaka den, sedan dess har den varit i min ägo. Det är antagligen den bästa sångantologi jag äger - och den enda jag någonsin stulit.

Stockholmsbandet Elegi släppte 1981 en LP med samma namn som jag på den tiden lyssnade igenom väldigt många gånger på stadsbiblioteket. Jag läste först om bandet i Schlager, och jag minns att man frågade sångerskan varför hon sjöng/ skrek "stå inte där och glo" åt publiken. Det ansågs tydligen lite kränkande i en tid som ännu inte var bekant med kampanjer som #me too. Jag sympatiserade helt med bandets linje, som var att kvinnor måste ha rätt att uttrycka sig på scenen utan att betraktas som sexobjekt. Det var väl främst låten, "Torsk", som var den som fick människor att reagera. Jag kan tänka mig att den fungerade bra live: "Du ser på mig som du ser på TV - kom inte närmare!/ Du biter i mig som du biter i fläsk - kom inte närmare!" Det är ett budskap som uppmanar männnen att hålla sig på sin kant. Jag tyckte att det var tufft och frigörande att ett band, bestående av fyra kvinnor och en man, kunde hävda sig så här pass mycket på scenen. Musiken är rå, rätt så mörk, laddad, nervig och energisk - och har ett sug som gör Elegi unika. Det är mycket basen och trummorna, saxofonen samt sångerskan Marie Samuelssons maniska sång som ger bandet sitt speciella sound. Man kan inte undgå texterna på den här skivan. De är väldigt existentialistiska, uppmanar till kamp, tar ställning, vill ingjuta hopp och mod: "Lilla fågel/ kom ut kom ut/ jag ska locka dig/ att flyga." Eller: "Jag är galen/ och det gör mig stark." Som sagt är det här en väldigt frigjord och frigörande skiva, som borde rönt större uppmärksamhet än vad den gjorde.

Det slirar ordentligt för den svenska avantgard-punkgruppen Dagens Ungdom på den här LP:n från 1982. Ungefär som en gammal bil som kör full fart på hal is, ibland får motorstopp och kommer igång igen. I bilen ett gäng packade grabbar från Östergötland som försöker berätta för chauffören hur han ska köra. Det är bara det att chaffisen är den svenska komikern Anders Johanssons bror på skämtarhumör. Någon i bilen har läst Franz Kafka och försöker styra upp det hela med titlar ur romanen Processen. Ja, så låter det på den här skivan. Eller som Frank Zappa i new wave-format. Man skrattade åt och förvånades över Pick-nick på bilparkering då på 80-talet när brorsan köpte den. Och nu är den så udda att man bara kan hitta en handfull av alla låtar på You Tube. Men dessa låtar är uppfriskande att lyssna på, som t.ex. I Det Tomma Sessionsrummet. Studenten. Kanslierna, med det medryckande gitarriffet, som manar till att kasta av sig ytterrocken och ge sig hän. Och det är just det här som är charmen med Dagens Ungdom. Om du kapitulerar för deras galna upptåg så kan du få hur roligt som helst. 

KSMB:s första LP Aktion från år 1980 skulle jag vilja utnämna till Sveriges bästa punkalbum, i hård konkurrens med Ebba Gröns första. Varför det? Ja, för att den är mer punk än ebbornas första helt enkelt. Man kan ju alltid diskutera vad som är punkens inre kärna förstås, men som jag ser det så är KSMB råare där Ebba Grön är mera kreativa. Det var KSMB som kunde skratta åt Ebba Grön och inte tvärtom. Killarna i Kurt Sunes var även vanligare än de i Ebba Grön. Ja, slut divlat om det nu. Kanske någon annan har en annan åsikt. Punkbanden i Sverige bevakade ju säkert varandra lika mycket som deras fränder i England gjorde, där det var lite strid på kniven om vem som "värst" eller hur man nu ska säga. Aktion hörde jag rätt så mycket på då den kom och brorsan köpte den. Man kunde låtarna. Spåren på skivan är korta energiska treackordslåtar med texter som sitter mitt i prick, förutom ett par tre ballader. Det här var innan bandet började spela den "vrålrock" som man slog igenom med i.o.m. Rika barn leka bäst 1981. Texterna är ofta politiska, alltid arga, eller förtvivlade - med sin udd riktad mot folkpartister och moderater och alla andra "smygfascister". De rensar liksom luften, som ett åskväder - efter en tid av tungt väder. Du behöver inte gå ut i skogen och sparka på träd och skrika efter en dålig dag på jobbet om du istället loggar in på Spotify och söker upp Aktion. Hörde att KSMB lagt av för gott nu, efter sin turné genom Sverige i somras. Bra punk ska ju inte gå till historien heter det väl, men det var visst någon alternativ teatergrupp som gav föreställningen "En slemmig torsk" i höstas, så lite lever väl KSMB:s minne ändå kvar.

Det här är en LP som utgavs i december år 1980 på skivbolaget Stiff Records. Det var under den forne vilda västern-filmskådisen Ronald Reagans presidentkampanj i USA. Han blev vald i början av följande år och satt två hela mandatperioder på tronen. Den konservative Reagan dikterade tonen i det kalla krig som höll västvärlden i ett järngrepp under hela 80-talet och kom med sådana politiska utspel att man var rädd att karln kunde trycka på knappen närsomhelst. I princip var hans linje att slå ned på alla anti-amerikanska rörelser varhelst de kunde blomma upp. För den här sakens skull kom han också att bli en tacksam måltavla för alla musikartister som sympatiserade med mänskliga rättigheter och en progressiv världsutveckling. Den roligaste skivan som gjordes om Reagan var nog den här LP:n, vars första sida heter The Wit of Ronald Reagan och andra The Wisdom of Ronald Reagan. Det komiska är att båda sidor är helt blanka. Hur fick jag då reda på den här skivan? Jo, jag hörde den på radion och bandade in den på kassett. Den finns även upplagd på You Tube, i kortversion. Det enda som hörs är det sköna knastret av en vinylskiva, så döm sedan själva om musiken på skivan håller vad titeln lovar. Åtminstone tycker jag det.

I medlet av 80-talet uppstod något som kom att kallas garagerock i Sverige. Det var en typ av slamrig rock som gick tillbaka till den proto-punk som spelades i alla möjliga uthus och skjul innan punkrörelsen blommade ut i England i slutet av 70-talet. Jag tänker här närmast på bandet The Nomads och även Pushtwangers. Jag var själv ingen större anhängare av banden och kände inte till deras musik. Men jag noterade fenomenet och att det sedan växte ut och på nittiotalet gav upphov till mera etablerade artister så som Backyard Babies och The Hellacopters. Garagerocken var en sund reaktion på den nya våg som höll på att föra ursprungsrocken bort från sina rötter mot ett alltmer konstnärligt och syntetiskt uttryck. Även om rörelsen senare kom att likna glam-rocken var rötterna tydligt förankrade i den sydstatsmylla den en gång uppstått från. Intressant att notera är att sångare och gitarrist i båda senast nämnda uppsättningarna är Dregen, som även lär ha haft (har?) en flickvän från Åland. Kanske man kan benämna honom Sveriges Mr. Garagerock, eller så "Monsterrockaren". För jag hörde farsan berätta att Hellacopters spelade på hans arbetsplats, Viking Lines Rosellas, temavecka Monsters of Boat, då på nittiotalet, och att killarna lär ha varit riktigt trevliga att ha att göras med. Och även här på Åland hade vi vårt garagerockband på nittiotalet, nämligen Willycranes från Lemland - så det så.

Ta ett gäng misslyckade litteraturvetare och historiestuderande som lyssnat in sig på Stravinskys Våroffer och be dem försöka göra något nyskapande i nya vågens-kölvatten så har vi Dom Dummaste från Stockholm. Så låter det åtminstone när jag första gången lyssnar igenom höstens platta Sympati för Djävulen. Åttamannabandet låter ibland som ett överdimensionerat proggband som försöker hitta nya uttrycksmedel i åttiotalets kyliga klimat, ibland som en överstor Fläskkvartetten som improviserar på i fyllan tillsammans med en poet som kläcker lustig tillfällighetspoesi. Det är klart anarkistiskt, mycket död och krig, och misslyckad kärlek i Dom Dummastes texter. Och ofta framträdet det dumma draget i sättet de lägger samman en låtsas allvarlig text med t.ex. ett vackert psalmkomp. Det är i de disparata elementen som Dom Dummaste blir dumma. Låten Kulor är t.ex. inspirerad av Leonard Cohens dikt Bullets - men såren på de döda krigsoffrens halsar blir här vackra smycken. Våroffer uttrycker också den postmodernistiska negativism som kommer sig av att Gud är död och andra världskriget nyligen avslutat: "Våroffer/ Sluta att kämpa, du är/ redan död." Sedan för man ju in rockhistorien i albumet för att liksom uttrycka i vilket läger man står i låten Sympati för Djävulen, som i mitt tycke är albumets starkaste. Låten har liksom Stones ursprungsversion ett maniskt beat som går igen likt ett transcendentalt mantra till en text som rör sig i Velvet Undergrounds mörka vatten (tänk Venus in Furs). Det är den låten och Hymn för oktober (som talar om tidens gång i metaforen av en cirkuskarusell) som jag gillar bäst på det här albumet som släpptes 1982. 

A-sida: Living In The Western World

B-sida: Nowhere

Ekenäs stolthet Paul Oxley`s Unit var enligt mångas åsikt svenskfinlands bästa rockband på 80-talet. Visserligen fanns det inte så många att andra välja bland, men när jag nu igen lyssnar på singeln med hitlåten Living In The Western World från år 1981, så hör jag ett ordinärt rockband - internationellt sett. Det är välspelat, proffsigt och texterna sitter väl som de ska. Men det är ju inget speciellt. Minns att jag såg dem på Pub Bastun året efter att jag slutat högstadiet - och spelningen naglade sig inte direkt fast i minnet som en av de mest minnesvärda jag varit på. Minns att jag ändå gillade Western World, som tar upp hur det var att leva på den "rätta" sidan av järnridån. Och om man sökte bekräftelse på att man var lyckligt lottad som kunde resa fritt i världen och ansåg att svenskfinland behövde ett rockband som talade om det för oss, så kanske man kommit rätt om man hittat Paul Oxley`s Unit, där någon medlem visst var från de brittiska öarna. Positivt är ändå att bandet i låten tar upp baksidan med att leva i vårt västerländska samhälle. B-sidan låter mycket Blondie ocfh handlar om tomheten sedan kärleken flytt.