A-sida: Buffalo Gals

B-sida: Buffalo Gals (version)

Kläddesignern Malcolm McLaren som drev modeshopen Sex på Kings Road i London var mest känd som den som upptäckte Johnny Rotten och blev Sex Pistols manager. Att han gjorde musik också kom nog som en överraskning för många. Resultatet är därefter kan man tycka. Singeln Buffalo Gals från år 1982 spelades in under en tid då många tyckte att rapmusiken från New York var det hetaste på musikfronten. Och det var det säkert också, men inte i McLarens föga originella, tjatiga och irriterande tappning. Det hjälper inte mycket att han har bandet med det pompösa namnet The World`s Famous Supreme Team med sig på A-sidan. Han lyckas ändå inte piffa upp barnramsan och ringleken "Two buffalo girls went round the outside" tillräckligt mycket för att det ska bli spännande. Känns nästan som han är ute efter att tråka sönder lyssnaren. Trots alla attribut som på den här tiden kändes fräscha i hip hop: att gnugga vinylskivan med stiftet, breakdansa på huvudet eller klottra graffiti lyckas inte musikvideon lyfta låten - som mest känns som en skiva som hakat upp sig. Kan tänka mig att McLaren fick göra den här skivan endast för att han bildat världens mest kända punkband. Det var nog även därför som finlandssvenskarna Pale&Ville gjorde Duck Räpp fem år senare - för att de visste vem som gjort låten de lånat så friskt ifrån. Nej, Malcolm borde nog ha fortsatt med att sälja kläder på Kings Road istället.

1982 satt väl alla Stockholms kulturpersonligheter, hög som låg, och berusade sig på Berns salonger i Röda rummet? Intresset för punkupproret i förorterna hade ebbat ut, dränkt i cynism och syntmusik. Det var som att vakna upp efter en underbar festnatt med baksmälla och ågren, och sitta och fundera över vad det var som egentligen hände och vilken ens egen roll i det hela var. Kan tänka mig att Pink Champagne satt där också, samt allt folket som var med och gjorde Vackra pojke! år 1982: producenten Joakim Thåström, fotograferna Christer Strömholm och Joakim Strömholm och ETC-redaktören Johan Ehrenberg. 

Och vem är då Pink Champagne? Jo, ett av Stockholms allra första punkband bestående av kvinnor - Tant Strul var det andra betydande. Som namnet antyder är det ett tufft feministiskt ställningstagande som ligger bakom den musik som bandet gör. Det gillar jag verkligen. Man är på kollisionskurs med den rådande manliga samhällsnormen i låtar som Vackra pojke, där man vill krypa under huden på den coola mannen med alla de rättigheter han föddes till. Pink Champagnes vapen i striden är kärlek, ärlighet, mod och hopp. I sångerna Vågar du och Sträcker ut handen är det just den här ammunitionen som Pink Champagne använder. Vågar du vara dig själv, stanna upp för en minut och älska med mig? Det är mycket svårare än man kan tro. Det är också här som jag hittar kärnan i Pink Champagnes musik, tycker jag. 

Ärligheten i texterna för samtidigt med sig en självkritik som säkert gör ont, men som är nödvändig. I På scen, Siden och säckväv samt Ögon ser man klart - och det egna ställningstagandet blir lite komplicerat och luddigt. Även upproret satt på undantag skriver man om, främst i Svarta fanor, som var den låt på skivan jag kände till sedan tidigare. Den kunde vara skriven just för gänget på Berns: "Ni gjuter olja på vårt stormiga vatten/ Då tänder vi eld på era lugna hav." De svarta flaggorna associerar man både till syndikalisterna vid den här tiden samt till Strindbergs roman från 1907, som var en kritik mot det unga författargarde som vuxit sig fett och som resignerat - precis som punkrevolten som kom av sig. Musiken på skivan är inte rak rock, utan mera uppblandat med reggae och ny våg. Att man gör en tolkning av den franska surrealistpoeten Charles Baudelaires dikt Berusa er är även det ett tecken på hur långt man var beredd att gå för att töja på de musikaliska ramarna. På innerpåsen fastnar jag vid trummisen Stina Berges vackra porträtt - hon som gav sin ena njure till Stig Vig då han gick på dialys, och mitt hjärta mjuknar. En underbar handling som kanske mer än något annat beskriver Pink Champagnes attityd.

Raj Montana Band var en förening av musikerna Dan Hylander och Py Bäckman. Dan Hylander från Malmö är väl närmast en institution i genren melodisk balladrock i Sverige. Skivan Döende oskuld kom 1979 och nu när jag lyssnar på den igen så kan jag konstatera att jag känner igen låtarna från hälften av skivan och framåt. Det är känslig musik som framförs med det patos som bara Dan Hylander kan frambringa. Det är budskap från en känslig iakttagare om sårbara och sårade människor, till likasinnade. De känsligaste människosjälarna är de som löper största risken att gå under - kan vara i alkohol och droger. Därav titeln Döende oskuld kanske? Känslorna som kommer fram när jag lyssnar på skivan härstammar från våren 1984 när jag gick på Ålands Folkhögskola i Pålsböle Finström. Det var ett par skånska tjejer som hade med sig låtarna från skivan inspelade på kassett. Toppen på skivan är Dylancovern Min älskade stod inför rätten idag (Percy`s song) med svensk text av Mikael Wiehe. Men även Från en till en annan, Höst och Hymn till en snubblad vandrare (även på samlingsskivan ANC-galan från år 1985) minns jag med sentimentalitet. Soundet omspänner småfunkigt till ballad. Det är tätt och proffsigt, med Py som första stämman i änglakören. De låtar jag gillar bäst påminner om Dan Hylanders bästa låt enligt mig: Farväl till Katalonien.

Sova räv är en svensk musikfilm från 1982 skriven av Ragnar Strömberg och i regi av Gun Jönsson. För filmningen står den danska regissören Bille August. Jag minns att jag såg filmen då den kom på TV, men mindes bara enstaka scener nu när jag såg den igen i på Youtube i en amatörmässig återgivning. I huvudrollen är den skånska musikern Niels Jensen (Johan i filmen) som senare gjorde sig rätt så känd, som rockmusiker och omslagspojke i diverse ungdomstidningar. Med i gänget är också Fredrik, Micke och Katarina. Gemensamt för de här ungdomarna, som alla torde vara runt 15 år, är att de är missförstådda och inte hörda av föräldragenerationen, som hellre bryr sig om sina karriärer (Johans advokatpar, Katarinas journalistpappa) eller sina egna projekt (Fredriks världsförbättrarpappa från 69-generationen och Mickes jazzbeatnikpappa). Det här för förstås med sig att ungdomarna spårar ur i sina egna galna spår. Johan blir kylig och mordiskt självdestruktiv, Fredrik adrogynt provocerande osv. Tillsammans köper de folköl och sticker ut på nöjesfält. Johan och Fredrik är rivaler om Katarina och utkämpar hemska strider om henne, med kniv och krossade glasflaskor. Micke är nördig och de andra retas med honom. Men det är Micke som tillverkar bomben, den bomb som de spränger på ett politiskt massmöte inför TV-kamerorna, som Katarinas pappa manövrerar. Mötet slutar i kaos och Katarina dör i sprängattentatet. I slutscenen på det dekadenta diskot där det snortas hej vilt bakom kulisserna och dansas dött till Kraftwerk dör Fredrik i ett knivslagsmål med Johan, som blir fast av polisen.

Vad som kan sägas om filmen är att den skildrar Stockholm 1982 ganska bra med gängmotsättningar mellan raggare och syntpunkare, kyliga diskotek med futuristisk elektrodisko och smörig ungdomspop. Det är en film som är mer direkt på än många andra liknande filmer idag. Men det hela blir trots allt alltför klibbigt och Vecko Revyn-aktigt för att vara trovärdigt. Till det konstlade uttrycket bidrar det ojämna soundtracket med låtar som bl.a. Eggs On My Plate (Iggy Pop), Du lever bara en gång (Noice), Vill ha dej och Fantasi (FreeStyle), Ooa hela natten (Attack) och Runaway Boys (Stray Cats). Föräldragenerationens musik representeras t.ex. av visan Nu börjar det sluta regna. Som titellåt för filmen passar Ett bedårande barn av sin tid med Noice (från 1980) bäst.

Jag har aldrig prövat på att vara gatumusiker, trots att jag aldrig varit främmande för tanken. Jag uppskattar alltid dem, som vågar och vill spela fritt på gator och torg, och brukar ge varje aspirant en skälig chans att visa vad den går för. Det har också ofta hänt att jag tyckt så mycket om någon gatumusiker att jag skänkt den en slant och ett leende, som oftast nog också har besvarats. Det är det minsta de kan få för att de delar med sig av sina eller andras sånger på en annars ofta öde plats i staden. När jag vintern 1985 bodde i Stockholm förstod jag att det var ganska så kärvt för den fria musiken på gatan. Det var inte längre tillåtet att spela fritt, man skulle ha tillstånd och polisen var hård och brysk i sina kontroller. Då var det väl nästan endast den gamla tanten från frälsningsarmén som hade sin plats med orgeln säkrad på Sergels torg. Och bra var väl det! Men man kunde önska att flera tänkte som i Jan Hammarlunds låt De som håller musiken vid liv från år 1981, och såg det positiva i gatumusikanterna. Här skildrar han just hur hårt det kan vara för den fria gatumusiken, med en oförstående ordningsmakt som kom och krävde leg. Minns attt jag hörde låten i radion, och att jag lade texten på minnet. Sedan hade jag väldiga svårigheter att spåra den. Tills jag lyckades. Och Jan Hammarlund är definitivt en musiker jag kommer att spana in närmare.

Proggbandet Nationalteatern från Göteborg blev på sin tid kanske mest kända genom LP:n Livet är en fest från år 1974. Skivan Luffarrock från år 1981 är en radioteater som berättar om två barn, Honken och Linda, som förirrar sig till ett gammalt hus på slätten, där det bor en massa luffare. De är rädda för att gå in i huset, men tar mod till sig. Det visar sig att luffarna är trevliga typer med ett rätt så oslipat sätt, men med drömmar och förhoppningar som alla andra. Låtarna på skivan sjungs av någon av personerna i dramat, mest av luffarna, däremellan är det partier med tal. Man kan väl säga att Honken och Linda går igenom ett slags utveckling när de får med luffarna att göra. De kan inte låta bli att jämföras med dem. I det parti som jag kände till sedan förut så har barnen just kommit in i huset och träffat på luffarna, varefter låten Ra-di-tä sjungs, där luffarna berättar om vilken slags musik de gillar. Allting utmynnar i att luffarna bestämmer sig för att gå och söka jobb. Men på arbetsförmedlingen får de bara höra att det inte finns folk som dem. Så de går hem igen och fortsätter att leva sitt eget liv och spela sin egen musik.

Som vanligt när det gäller Nationalteatern så finns det samhällskritiska perspektivet med. Det blandas dock upp med en massa humor och livsglädje. Som lyssnare skrattar glatt åt de olika replikerna på olika folkmål s.s. söderslang, norrländska, dalmål och göteborgska som bryter av varandra på ett dråpligt sätt. Man visar på hur bra luffarna lever och det ställs i kontrast mot livet utanför. Luffarrock är inte den enda dramatiskt framställda rockskiva som Nationalteatern gjort. Innan den kom bl.a. Livet är en fest, Kåldolmar & Kalsipper (1976), Vi kommmer att leva igen (1977) och Rockormen (1979). Greppet att göra rockopera var dock inget nytt. The Whos Tommy kom t.ex. redan 1969. 

I början av 80-talet spelades det endel svensk punk i radion, främst i det beryktade radioprogrammet Ny Våg, som sändes i korta snuttar tre gånger i veckan. Jag lyssnade på programmet ibland, och hade då, någon gång kassetten beredd i radion, och bandade in. De här kassetterna har ju försvunnit, men det märkliga är att många låtar har blivit kvar i huvudet. Ibland gavs det också en hel konsert med något punk- eller nya vågen-band. Eller så var det något reportage på TV, som man minns. Det kan vara svårt att spåra upp alla dessa låtar så här i efterhand. Jag har försökt lite på något musikforum på nätet, men det verkar som folk är ovilliga eller ointresserade av att plöja något djupare i det här. Så jag får ge er listan själv på de band och låtar, där mina efterspaningar har burit resultat, och där låten inte alltså förekommit på någon singel. Listan är alltså: Missbrukarna - Krig i Hudik, Jag skiter väl i dig; 22 för många - Den tröstlösa amputationen, Anti-Apati; Attentat - Glad, Non smoking generation; Unos kanoner -Sätt benet i halsen på dom borgarjävlarna; Snutslakt - Varför rösta på svinen. Inte så lång lista alltså, men naggande god kanske. Jag har många andra lösa spår och trådar i huvudet, men har inte lyckats hitta något band som är ansvarig för dem. Gå gärna in på nätet och lyssna på låtarna, om du vill ha en föreställning om vad som chockade det svenska folket anno 1980-82.

Det brittiska bluesrock/ pubrock-bandet Dr. Feelgood var en bidragande influens till att punkrörelsen fick så stort genomslag i England i slutet av 70-talet. LP:n Be Seeing You kom ut samma år som punkrevolutionen i London, nämligen 1977. Samma år slutade en av ursprungsmedlemmarna och grundarna, gitarristen Wilko Johnson, i bandet. Så på den här skivan är han inte med. Jag lyssnade knappast så mycket på Dr. Feelgood, men den här skivan lyckades jag banda av min kusin. Och visst kan jag förstå att de inspirerade punken - soundet är tätt och rått - basgången är typiskt bluesig - och det är den jag gillar. Den ligger i bakgrunden på de flesta av låtarna, s.s. That´s It, I Quit, My Buddy Buddy Friends och Looking Back. Att Nick Lowe producerat skivan bidrar säkert också till det täta soundet. Texterna är typiskt pub-rökiga - säkert handlar de mycket om kärlek och relationer (utgående från ett manligt perspektiv) - i bästa rhythm blues-stil. Det jag saknar på skivan är munspelet - hade för mig att det var Feelgoodarna som nästan introducerade det i pubrocken. Kanske skivan inte är en av bandets bästa, även med tanke på att Johnson inte var med, men den är säkert ett gott smakprov på hur det kunde låta i pubarna i Essex med omnejd i slutet av 70-talet.

Hösten 1984 studerade jag två och en halv månad på en musiklinje på Lollands höjskole på Lolland i Danmark. Jag hade en flöjt och en altsaxofon med mig och vi studerade egentligen samspel, eller improvisation kring noter i grupp. Vi var ungefär sju i gruppen och vår ledare Jörgen Messell, jazzmusiker med eget band. Det var mest gitarrister i vårt band och några minns jag namnet på: Peter, Morten och Leif. Trummisen var Peter och basisten Lars. Vår repertoar var mest Stevie Wonder (I Wish, Lately, Sir Duke, Master Blaster, Don`t You Worry But A Thing) och James Taylor (Anywhere Like Heaven, Country Road). Någon afrikansk låt hade vi med och så jazz- och blueslåtar förstås (Autumn Leaves, Old Joe`s Barroom, This Little Light Of Mine, All My Sins Are Taken Away). Så spelade vi endel ordinära rocklåtar (Sultans Of Swing, Hotel California, Lyin` Eyes, California Dreaming, Wonderful Tonight, Heart Of Gold). När vi någon gång hade konsert på skolan så kunde vi släppa loss i mera fri rock (Sweet Jane och I Only Wanna Be With You). Jörgen arrangerade även egna låtar och en hette t.ex. Lollands Blues. Våra övningar gick för det mesta ut på att vi satt i en ring och spelade en låt varefter vi hade en runda med improvisationer. Vi avslutade alltid våra lektioner med att spela Nu er klokken mange og nu sluter vi/ Vi har spillet, vi har synget lenge. Jörgen försökte även ha musikteori med oss och gav mig lite råd om hur man skulle spela flöjt. Eftersom vi var ett rätt så brokigt gäng förekom det även endel klagomål på repertoaren. Någon av oss ville spela mera rock, men Jörgen försvarade sig med att en jazzmusiker kan spela skjortan av vem som helst och att man ska ha krävande låtar att öva sig på. Han hade även en period då han inte verkade orka med oss särskilt bra, vilket yttrade sig i att han kastade alla förtöjningar överbord och började vrålspela på någonting helt solo. När jag åkte från skolan så var Jörgen snäll att kopiera upp många av de låtar som vi spelade där, och det är jag honom tacksam för.

October (1981) var U2:s andra studioalbum efter Boy (1980). Efter den prisade debuten kom så den svåra andra LP:n. Och mycket är sig likt från Boy: Bonos extatiska sång, The Edges gitarrmattor, det experimentiella soundet. Men då Boy tog sin utgångspunkt i en liten pojkes medvetande, så har perspektivet på October vidgats till hela världen. U2:s kristna budskap märks tydligare på October. Man vill liksom ta hela världen i famn, frälsa, förlösa, i sånger som Gloria och Rejoice, vilka också är de låtar man minns bäst från skivan. U2:s styrka är just det att de kan kombinera det intima med det storskaliga, utgå från hur människan i allmänhet är konstruerad och ge det ett universiellt uttryck. På den här skivan finns många sånger som ställer frågan personligen till dig: vad har du för val när du konfronteras med din egen spegelbild (I Threw A Brick Through A Window), när du vaknar och din älskade har flytt (Tomorrow), när du känner att ditt liv är ämnat till något större (I Fall Down) och (Fire). Det introspektiva draget märks alltså tydligt på skivan, både textmässigt och musikaliskt. U2 kan dra ned på tempot och få trummor, bas och gitarr att liksom vila - och överallt detta då Bonos sång. Jag gillade direkt titeln på skivan när den kom. October ger associationer till höstens lugna och klara dagar, till eftertänksamhet och mognande, precis det som skiljer den här skivan från Boy. Att så skivomslaget framröstades till årets vackraste stör inte helhetsintrycket. Lyssna till titellåten October, så får du en bild av vad jag menar.