Någon gång i mitten av 80-talet hörde jag en elektrodiscolåt på radion. Det var Spike Jones med den franska trion Telex. Jag fick veta att det var den typen av musik som man dansade till i de kontinentala diskoteken i Bryssel och Paris. Låten hade en hård basgång på synten som upprepades mekaniskt och i bakgrunden spelade en flöjt ett tema. Texten som dunkades in i huvudet på oss gick: spike jones spike jones spike jones... Den forne avantgardmusikern lär väl ha vänt sig i sin grav i Kalifornien om han hört. Men jag förstod förstås att den nya dansmusiken var här. Vi var inne i 80-talets glatt pastellfärgade era, när man ville dansa och vara bekymmersfri - och till det behövdes hjärndöd nihilistisk musik. Visst hade elektrodiscon redan i början av årtiondet kommit på bred front med band som t.ex. Landscape och DAF, men nu var den här för gott för att söva oss med sin opiumdoftande sirensång. Det var bara det att jag inte var så intresserad. Det var först på nittiotalet när man kunde höra musik som lät som om man öppnat dörren till en metallslöjdsal - och som kallades techno - som jag tyckte att kanske dansmusikvågen gått lite för långt. Men vi fick väl europopen och ett nytt sound, som om sången ska låta som om astrosmurf sjunger genom en plåttratt, på köpet - ja, utvecklingen måste ju gå åt något håll. Men för att citera Thåström (1983): "Kom ihåg ditt namn/ Kom ihåg ditt liv/ Lev det som du vill/ Lev det en gång till/ Ge det till en vän/ När ni dansar twist/ Vrid dig i extas/ Extra mycket hat/ Gör dig bara glad/ Stanna inte kvar/ Var var är vi på väg/ Vad vad gör vi här/ Kolla lyssna känn../ Den nya dansmusiken.."
Graham Parker har beskrivits av många som "den lilla mannen med den stora rösten" eller som en grottvarelse med svarta solglasögon. Själv associerar jag honom mest med någon svettig marathonkonsert på TV i slutet av sjuttiotalet där han i slutet höjer sitt finger och mässar: "Hey Lord, don`t ask me questions." Jag lånade hem en hel bunt Graham Parker-LP:s av min kusin och bandade utvalda sånger då 1980, samt köpte hans bästa (?) album The Up Escalator på loppis senare. När jag nu lyssnar igenom skivan Squeezing Out Sparks från 1979, så är det alltså inte så många låtar som jag känner igen. Jag minns däremot omslaget på skivan. Men den är antagligen en typisk Parker-skiva. Intensiteten och rösten finns där. Han är definitivt en rockare, en svettigare version av Elvis Costello, som han olyckligt nog hamnade lite i skuggan av. Graham Parker kom även han fram i samband med punken i England, men höll sig mera åt pub-rock-hållet. Kanske var han lite för gammal för att sympatisera helt med punkarna? Han verkar också vara en sådan som bara gör sin grej, och sedan struntar i vad andra gör. Graham Parker har definitivt något att säga, undrar bara vad? Någon form av personligt uppror är det säkert frågan om. De två låtar som jag bandade från den här skivan är Local Girls samt den sköna rockballaden You can`t be too strong, som jag ibland spelat på min gitarr. Den handlar om en misslyckad kärleksaffär antar jag - känns som poeten Parker har en förmåga att rådda till det på det personliga planet. Kanske en rockens Woody Allen? Ja, det är svårt att säga var man har Parker - han är ett litet mysterium. Här på skivan är han tillsammans med sitt band The Rumour, som alltid.
Musaploki önskar alla sina läsare en God Jul med två låtar från den aktuella tidsperioden 1980-1985:
www.youtube.com/watch?v=gxPMHu-XOnU
www.youtube.com/watch?v=23gu1Oxw6gA
Country har alltid för mig inneburit konservativ och ointressant musik för alldagliga amerikaner på landet. Det var den musik som min föräldrageneration tog till sig när jag var ung, istället för dansband och gammeldans. Minns pappa på sjuttiotalet och hans skivor med Johnny Cash och Jim Reeves, som strömmade ut från vardagsrummet då han lagt sig på soffan i mörkret för att stressa av efter en tung arbetsdag. Jag lyssnade inte alls på country i mitten av 80-talet, men två låtar som jag hörde i radion kunde jag ändå inte undgå att lägga märke till. Det var något med dem, med texterna som fick mig lite att höja på ögonbrynen och tänka: den här låten har ju ett roligt budskap. Låtarna var Mr Walker, it´s all over med Billie Jo Spears och Okie from Maskogee med Merle Haggard. Båda låtarna är från slutet av sextiotalet, men har säkert gjorts i ett antal versioner. Mr Walker handlar om en kvinna som flyttar från Garden City i Kansas till New York för att jobba som sekreterare åt någon riking på ett fint kontor. Men allt som hon upplever där, från sexuella trakasserier till dåligt boende, gör att hon säger upp sig med buller och bång och flyttar hem. Här var en kvinna som tog saken i egna händer långt innan #me too - ett föredöme för alla som upplever något liknande på jobbet idag. Okie from Maskogee handlar om kärleken till det lugna livet i Maskogee i Oklahoma, där man respekterar gamla traditioner, som att hissa flaggan och plugga på universitetet - och inte beter sig som de förfärliga hippierna i San Francisco. Låten har verkligen humor, och med ett sävligt bakgrundssound med allt vad det innebär av steel-gitarrer, får det en att dra på munnen. "And I´m pround to be an okie from Maskogee" lyder refrängen. Inte vet jag om det var de här låtarna som fick mig att inte ogilla country nu på senare år, eller om det är en naturlig utveckling för en som alltid gillat musik, och med åren söker alternativ till den hårdare rocken som gällde tidigare? Kanske ändå att countryn har en viss äkthet och ärlighet som t.ex. de två ovannämnda låtarna förmedlar.
LP:n Ripp rapp var tidsmässigt Ulf Lundells femte. Den kom ut 1979 mellan skivorna Nådens år (1978) med klassikern Snön faller och vi med den och dubbelalbumet Längre inåt landet (1980) med kända låtar s.s. Stackars Jack och Posörerna. Ulf Lundell i slutet av sjuttiotalet var fortfarande den argsinte rebellen med den skitiga rösten och de ångestladdade rockballaderna, som han gjorde sig känd för i.o.m. debuten Vargmåne (1975). Det var före han hann bli alltför folkhemsaktig med den publikfriande Kär och galen från 1982. Då många svenskar förknippar Ulf Lundell närmast med den Evert Taube-klingande Öppna landskap från den skivan, förknippar jag honom med låtarna från de tidiga skivorna: de där han skildrar det nakna hjärtat i ett ensamt Stockholm efter att tunnebanan stängt, typ Bente från Vargmåne. Jag bandade Ripp rapp av någon kompis och lånade Ulf Lundells sångbok på bibban, skrev av sångerna och spelade dem på min nyinskaffade gitarr. Det var de stillsammare spåren på skivan jag lärde mig: Stjärnorna, Hav utan hamnar, Håll mig...oh, ingenting, Ute på tippen och Rom i regnet. Man läste väl även Lundells romaner, och diskuterade vad han var bättre på - musiken eller författandet. Jag höll på musiken. Ulf Lundell har alltid varit skygg, alltid haft något viktigt att säga om livet - obotlig romantiker och ensamvarg som han är. En TV-intervju med Lundell var något speciellt, att jämföras med en Dylan-intervju på radio. Två gånger har jag också sett Uffe live - båda i Helsingfors på 90-talet. Ripp rapp har ett ordinärt rockstuk på de låtar som är i lite snabbare tempo - något han fick skit för av trendnissarna i rockpressen. Men på scenen fungerar det åtminstone till hundra procent. Och med sångrader som Ooh-la-la jag vill ha dig så är ju framgången given. Han kan vara så glad och problemfri i röjarlåtarna. Men det är ändå det melankoliska draget i de lugnare låtarna som jag gillar bäst på skivan. De där han ställer sökarljuset mot varats olidliga lätthet - valet mellan "packad i parken med de andra och ensam är stark". Det är den flugan-mot-fönstret-attityd jag gillar bäst hos Lundell, och få svenska rockpoeter har kunnat skildra den så bra som han.
Sweet Home Alabama är en låt av bandet Lynyrd Skynyrd från år 1974. I texten reagerar man på Neil Youngs låt Southern Man från 1970. Man anser att Young skrivit illa om sydstaterna i.o.m. att den canadensiske musikern beskrev den orättvisa han då fortfarande tyckte sig kunna se därnere: "I saw cotton/ and I saw black/ Tall white mansions/ and little shacks./ Southern man/ when will you/ pay them back?" (Young) Till detta replikerade alltså Lynyrd Skynyrd: "Well I heard mister Young sing about her/ Well, I heard ol`Neil put her down/ Well I hope Neil Young will remember/ A Southern man don`t need him around, anyhow." Det var tydligen ett känsligt ämne hur de forna slavarna behandlades nere i sydstaterna, och vad jag förstår så är det inte riktigt jämlikt där ännu, och med den nuvarande president Trump vid makten kan man väl inte hoppas på någon bättring. Det hindrar inte, och har inte hindrat, många s.k. rockabillyband att genom åren skylta stolt med sydstaternas inoffiella flagga, och spydiskt hävda att "South`s gonna rise again, halleluja." I Finland blev ju rockabillyn i slutet av sjuttiotalet en del av ungdomskulturen med inhemska band så som Teddy and The Tigers. Teddyboysen på östra sidan Bottenhavet lyssnade på den här tiden flitigt på t.ex. de brittiska banden Matchbox och Crazy Cavan. Också på Åland hörde ju sydstatsflaggan till standardutrustningen i raggarbilarna, då man ville visa vem man var. Synd bara att man kanske inte riktigt tagit reda på att ursprunget till flaggviftandet har sina rötter i den djupa sydstatsmyllan med rasistiska klaner som Klu Klux och vapenskramlande, konservativa, rednecks. Det var först efter det amerikanska inbördeskriget 1865, där de nordamerikanska trupperna besegrade sydstaternas Robert E. Lee, som slaveriet avskaffades enligt lag. Så man kan ju alltid glädjas lite när den demokratiske senatorn vann valet nere i Alabama för någon dag sedan.
Hösten 1984 studerade jag musik på Lollands höjskole i Danmark. Folkhögskoletraditionerna i Gruntvigs hemland var mycket förankrade i samkväm och då sjöng man ofta tillsammans. Innan man åt, efter att man ätit och ibland om kvällarna plockades den blåa sångboken fram, och de flesta verkade känna till sångerna. Förutom de ordinära sångantologiklassikerna av Dylan, Simon & Garfunkel, Cornelis och Beatles hittade man i den också en hel del danska sånger eller texter översatta till danska. De som främst stannat i mitt minne, mest för att de alltid önskades, var Joanna (Kim Larsen), El pueblo unido (Sergio Ortega), Du er ikke alene (Sebastian), Svante i stormagasinet (Benny Andersen) och Det haver så nyligen rejnet (Gruntvig), för att bara nämna några. Ibland lät vi boken gå runt och de som spelade gitarr kunde ta en sång ur boken, eller så fick man önska låt i tur och ordning. Vi gjorde absolut vårt bästa för att hålla en inspirerande sångskatt levande. Då jag var den enda icke-danskspråkiga på skolan fick boken en speciell betydelse för mig. Så stor betydelse att jag faktiskt stoppade ner boken i mitt resebagage när jag stack från skolan en tidig morgon i början av november. Efter det fick jag dåligt samvete många gånger och funderade på att posta boken tillbaka till skolan. Det blev aldrig av, utan en kompis lånade den istället av mig, och lämnade aldrig tillbaka den. Men så kom hans mamma en sommar till Geta och sålde boken på loppis. Då köpte jag tillbaka den, sedan dess har den varit i min ägo. Det är antagligen den bästa sångantologi jag äger - och den enda jag någonsin stulit.
Stockholmsbandet Elegi släppte 1981 en LP med samma namn som jag på den tiden lyssnade igenom väldigt många gånger på stadsbiblioteket. Jag läste först om bandet i Schlager, och jag minns att man frågade sångerskan varför hon sjöng/ skrek "stå inte där och glo" åt publiken. Det ansågs tydligen lite kränkande i en tid som ännu inte var bekant med kampanjer som #me too. Jag sympatiserade helt med bandets linje, som var att kvinnor måste ha rätt att uttrycka sig på scenen utan att betraktas som sexobjekt. Det var väl främst låten, "Torsk", som var den som fick människor att reagera. Jag kan tänka mig att den fungerade bra live: "Du ser på mig som du ser på TV - kom inte närmare!/ Du biter i mig som du biter i fläsk - kom inte närmare!" Det är ett budskap som uppmanar männnen att hålla sig på sin kant. Jag tyckte att det var tufft och frigörande att ett band, bestående av fyra kvinnor och en man, kunde hävda sig så här pass mycket på scenen. Musiken är rå, rätt så mörk, laddad, nervig och energisk - och har ett sug som gör Elegi unika. Det är mycket basen och trummorna, saxofonen samt sångerskan Marie Samuelssons maniska sång som ger bandet sitt speciella sound. Man kan inte undgå texterna på den här skivan. De är väldigt existentialistiska, uppmanar till kamp, tar ställning, vill ingjuta hopp och mod: "Lilla fågel/ kom ut kom ut/ jag ska locka dig/ att flyga." Eller: "Jag är galen/ och det gör mig stark." Som sagt är det här en väldigt frigjord och frigörande skiva, som borde rönt större uppmärksamhet än vad den gjorde.
Det slirar ordentligt för den svenska avantgard-punkgruppen Dagens Ungdom på den här LP:n från 1982. Ungefär som en gammal bil som kör full fart på hal is, ibland får motorstopp och kommer igång igen. I bilen ett gäng packade grabbar från Östergötland som försöker berätta för chauffören hur han ska köra. Det är bara det att chaffisen är den svenska komikern Anders Johanssons bror på skämtarhumör. Någon i bilen har läst Franz Kafka och försöker styra upp det hela med titlar ur romanen Processen. Ja, så låter det på den här skivan. Eller som Frank Zappa i new wave-format. Man skrattade åt och förvånades över Pick-nick på bilparkering då på 80-talet när brorsan köpte den. Och nu är den så udda att man bara kan hitta en handfull av alla låtar på You Tube. Men dessa låtar är uppfriskande att lyssna på, som t.ex. I Det Tomma Sessionsrummet. Studenten. Kanslierna, med det medryckande gitarriffet, som manar till att kasta av sig ytterrocken och ge sig hän. Och det är just det här som är charmen med Dagens Ungdom. Om du kapitulerar för deras galna upptåg så kan du få hur roligt som helst.
KSMB:s första LP Aktion från år 1980 skulle jag vilja utnämna till Sveriges bästa punkalbum, i hård konkurrens med Ebba Gröns första. Varför det? Ja, för att den är mer punk än ebbornas första helt enkelt. Man kan ju alltid diskutera vad som är punkens inre kärna förstås, men som jag ser det så är KSMB råare där Ebba Grön är mera kreativa. Det var KSMB som kunde skratta åt Ebba Grön och inte tvärtom. Killarna i Kurt Sunes var även vanligare än de i Ebba Grön. Ja, slut divlat om det nu. Kanske någon annan har en annan åsikt. Punkbanden i Sverige bevakade ju säkert varandra lika mycket som deras fränder i England gjorde, där det var lite strid på kniven om vem som "värst" eller hur man nu ska säga. Aktion hörde jag rätt så mycket på då den kom och brorsan köpte den. Man kunde låtarna. Spåren på skivan är korta energiska treackordslåtar med texter som sitter mitt i prick, förutom ett par tre ballader. Det här var innan bandet började spela den "vrålrock" som man slog igenom med i.o.m. Rika barn leka bäst 1981. Texterna är ofta politiska, alltid arga, eller förtvivlade - med sin udd riktad mot folkpartister och moderater och alla andra "smygfascister". De rensar liksom luften, som ett åskväder - efter en tid av tungt väder. Du behöver inte gå ut i skogen och sparka på träd och skrika efter en dålig dag på jobbet om du istället loggar in på Spotify och söker upp Aktion. Hörde att KSMB lagt av för gott nu, efter sin turné genom Sverige i somras. Bra punk ska ju inte gå till historien heter det väl, men det var visst någon alternativ teatergrupp som gav föreställningen "En slemmig torsk" i höstas, så lite lever väl KSMB:s minne ändå kvar.