Fröet till det som skulle komma att bli punkexplosionen i London 1977 såddes redan tidigare, i början på 70-talet, på den nordamerikanska kontinenten. Det fanns ett antal band som i sin energi, i sitt råa och oslipade uttryck, kom att inspirera 77-punken i England. Jag tänker närmast här på Velvet Underground, Mc5 (Kick Out The Jams - 1969), Steppenwolf (Born To Be Wild - 1968), New York Dolls (Personality Crisis - 1973), Iggy & the Stooges (Raw Power - 1973) samt i England T Rex med glitterrockaren Marc Bolan. Senare kom Ramones och tog med sig punken till London, men även på de brittiska öarna fanns ju energin redan, t.ex. i form av band som The Who (som ju var med redan på Woodstock -69) samt även i Kinks, som ju inspirerade t.ex. The Jam och modsrörelsen. Kommer ni läsare på andra band som kan räknas in bland de betydande proto-punkarna får ni gärna meddela mig om det i gästboken.

Om Påtalåten (1973) var låten med stort L för Ola Magnell och om Nya Perspektiv (1975) var Albumet, så kan man väl säga att Höstkänning (1977) redan innebar ett slags vemodigt farväl till rampljuset (om det någonsin funnits). Ola Magnell har alltid enligt mig varit den mest ljusskygge, minst framgångshungrige, av de musiker i Sverige som gick i Dylans svallvatten. Och han har alltid stått mitt hjärta närmast, kanske just för denna självvalda ensamvargposition. Han är den som kan gå in på Café Opera iklädd regnrock och stövlar, ta en öl, en tobak, och gå ut i natten igen - med bevarad självrespekt. Med detta sagt är det väl rätt så klart att albumet Europaväg 66 från 1981 andas anspråkslöshet och vemod i ett slags allt-är-förlorat-och-förbi-anda. Men det är ett vemod jag gillar. Jag minns nästan alla dessa låtar, som jag inkorporerat i min inre låtskatt, men kanske ändå att Åren går, flöjlarna slår, I min fantasi, Dimman igen och Produktiv lättja är de som väcker mest gensvar nu när jag lyssnar på skivan igen. Andra låtar som sticker ut är Tomma tunnor och Dylancovern Ta det kallt, det är allt. Det är ju främst i texterna som ordvirtuosen Magnell är stark. Han är fruktansvärt trovärdig i allt han gör. Och som med Dylan så bjuder hans stämningar på tuggmotstånd, så som det ska vara med en stor rockpoet.

Varje vinylskiva har en viss historia. Det jag minns av Cosmics Overdoses 4668, som jag ägde just det året som den kom ut, dvs 1981, är att jag hade med den till Ålands Lyceum för att byta bort den mot något som jag inte minns vad det var (kanske något med Kraftwerk) med en klasskompis, som hört Köttbulleboys, och som därför gillade bandet. Kassen som skivan var i kom på villospår i skolan och jag blev via högtalaren inkallad till rektorskansliet, där den på den tiden auktoritära skolstofilen Rosenlöv kom med påsen i handen och sade något lustigt om underlig musiksmak. Inte att undra på om 4668 låg i kassen! För kan man sammanfatta dessa göteborgsrockares musik på annat sätt än med deras egen låttitel Dada-Koko? Vad gäller texterna är "obegripligt" bara förnamnet. Eller vad sägs om sådana rader som: "Nina Fontanell/ bodde på hotell/ bjöd på karamell/ hon var väldigt snäll" eller "Du är konkret/ för du är så het". Det var tillräckligt för att snedvrida en sextonårings farligt formbara hjärna, i en riktning som pekade åt ett annat håll än hundraprocentig andlig närvaro på lektionerna i skolan. Kanske lika bra att jag bytte bort skivan, för något mera syntigt än den har jag aldrig ägt. Men jag hörde den kosmiska överdosen på radion också - då var det mera svett och närhet (med en publik som skrek sig hes efter just Köttbulleboys) än denna kyligt kontrollerade syntrock, som finns på 4668.

De båda reggae-dub-herrarna King Tubby och Lee "Scratch" Perry (the Upsetter) har här slagit sina påsar ihop någonstans i Kingston Jamaika och åstadkommit denna läckra dub-skiva från 1981. Båda dessa har förnyat dub-soundet inom reggaen. Hur vet jag inte, men svaret torde finnas på denna skiva. Båda hade väl sina studios och sina sound-systems, fast kanske det var skillnad på studio och sound-system, då jag har förstått att sound-systems är ungefär som ett mixerbord på hjul som man kan dra runt med på gatorna i Kingston, eller var helst man ville ordna en dancehall-blues-dance-night. Skönt, smekande, sound på den här skivan, med en basgång som liksom ligger i bakgrunden hela tiden, och sedan kommer olika effekter in, t.ex. blås med eko, rytmeffekter med eko, ibland sång på något spår, men för det mesta utan och vågade digitala pipanden (så man tror att det är något fel på ens dator). King Tubby var igång ända sedan 60-talet med sin dub-musik och lär väl med detta ha varit en av de första inom genren. Scratch kom in på 70-talet, och har bland annat samarbetat med Bob Marley, och är fortfarande aktiv. Spåren på den här skivan är föredömligt korta (trots att de är dub) och alla heter de något som slutar på dub. Man kan le gott åt och njuta av den här skivan. En riktig temposänkare för alla som inte tänkt sig att blödande magsår är vad som gäller!

1981 då den här LP kom ut var Babatunde Tony Ellis som en främmande satellit på drift till vår kalla nord i Sverige, där han hittade likasinnade reggaemusiker och gav ut skivor, samt fick spelningar i TV. Minns tydligt hur han drog Punky Reggae i en lång version, iklädd läderjacka och med punkig approach. Född och uppvuxen med reggae i Jamaika, via England kom han till Sverige, ett decennium innan Dr. Alban. Han förde roots-rock-reggaen och rastafaritron med sig. För det här är äkta vara, även om den rätta tätheten, som Bob Marley, som han annars låter som, saknas. Han fick Sveriges bästa reggaetrummis, Bosse Skoglund, med sig, samt en damkör som låter I-Threes. Soundet är modernt spaceaktigt, lite åt för mycket studiomix a la Uprising, men musikerna kan definitivt sin sak. Texterna tjänar i mycket som en presentation av Babatunde Tony Ellis själv: var han kommer ifrån, var han står politiskt, om hans livssituation. Jag kapitulerar för Change Will Come idag, då jag mera kan se den i sitt sammanhang och inte jämför den med den samtida reggaen på Jamaika och i England. Som pionjär för reggaemusiken i Sverige i början på 80-talet gjorde Babatunde Tony Ellis en kulturgärning av en betydelse som många idag säkert har svårt att förstå och som är värd all vår respekt.

Renodlad afromusik med ett svenskt band så tidigt som 1979 då denna skiva kom ut kan väl nog sägas höra till sällsyntheterna. På 70-talet var det fortfarande så ovanligt med färgade människor i de mindre svenska småstäderna att ungdomsromanen Omin Hambe i Slättköping av Max Lundgren (1966) som gick som TV-serie väckte uppmärksamhet. Det var vad jag känner till endast Archimedes badkar som spelade afro i Sverige. På skivan Bado Kidogo har de hjälp av de afrikanska musikerna Afro 70, och det är väl därför som det svänger så väldigt att man i det närmaste kommer att tänka på den nigerianske musikern Fela Kalakuti och hans multiband. Vet inte vilken afrikansk tradition titlarna på skivan hänför sig till, men det kanske också är mindre viktigt, då de flesta spåren består av långa rytmimprovisationer, med tillhörande brassektion. Jag är säker på att jag lyssnade på någon skiva med badkaret då i början av 80-talet, och det kunde för all del vara just den här.

Att använda humor har alltid varit ett avväpnande sätt att säga sin mening eller alternativt inte säga något alls. Humor fungerar över alla gränser och förenar människor av alla åldrar och typer, förutsatt att de gillar humorn som uttrycks förstås. Man kan se humorn som ett slag av protest, som ett slag underifrån, mot etablissemanget, mot det alltför pretentiösa och gravallvarliga, mot vuxenvärlden med sina normer och konventioner. På åttiotalet i takt med att den samhällstillvända musiken spelat ut sin roll växte olika slag av humoruttryck upp som svampar ur jorden. Det var den nihilistiskt färgade, dadaisitiskt intetsägande sidan med låtar som Hubba Hubba Zoot-Zoot av den svenska gruppen Caramba (1980), tyskarna Trio med danshitten Da Da Da (1982), Balla Balla - Ballongdansen (1982), där nakna män kunde dansa för publiken i skydd av två ballonger eller Bad Manners singel från 1980 Ne-Ne-Na-Na-Na-Na-Nu-Nu. Att hoppa tillbaka till barnens värld har också varit ett sätt att uttrycka sig på som ger en frihet man inte har när man spelar enligt vuxenreglerna. Electric Banana Band med en av Sveriges bästa gitarrister, Janne "Zebran" Schaffer, grundades 1980 och fick direkt hittar som även äldre unga kunde gilla och sjunga med i, s.s. Banankontakt och Zvampen ("Jag vill bo i en svamp/ annars får jag kramp"). Bandets texter handlade i första hand om bananer. På gränsen till barnmusik stod också elektropoplandsplågan Den makalösa manicken om professorn och evighetsmaskinen av Michael B.Tretow (1982), Köppöbävisan med Bengt Pegefelt (1980), Snabbköpskassörskan med gotlänningarna Di sma undar jordi (1985) samt den smått rasistiska låten Kebab med Rune Wallebom från 1983. Även trenden att parodiera andra låtar blev mera synlig från början av 80-talet, för att nämna Bruce Springsteen-parodin Born in the East LA med Cheech & Chong från 1985 och Byfånarnas vink till meteorologen Åsa Bodén (Village Peoples YMCA) från 1980 som bra exempel. Om det är ett behov hos vuxna att söka sig till barnens värld när alla gamla värderingar och förhoppningar rasat ned i gruset, så finns ju alltid Fragglarna och Smurfarna och väntar utanför din dörr. Det är bara att öppna dörren när de ringer på med hallonsaft och rädisor om du vill ha dem med på din fest.

1981 när jag började lyssna på reggae, främst Bob Marley, var skivan Uprising med Bob Marley & The Wailers, som kommit ut året innan högst aktuell. Det var den skivan man lyssnade på om man gillade Bob Marley, de låtarna man hörde på radion. Uprising var även den sista skivan som Bob Marley, som dog året efter, spelade in. I juni 1980 stod han på scenen på Gröna Lund i Stockholm med sitt band och slog alla tiders publikrekord: 32 000 trängdes, klättrade på allt för att se reggaelegenden då. Och det var en bra konsert läste jag i Schlager efteråt. Bob hade en otrolig kontakt med sin publik. Men till skivan nu då. Vad tycker jag om den? Jag tycker att den är mainstream, soundet är funkigt, uppoppat för att ev. passa den amerikanska marknad som Bob Marley under största delen av sitt liv envetet försökt slå sig in på. Texterna är inte lika kompromisslöst rebelliska och soundet inte lika mjukt roots-rockigt som under de stora skivorna från början och mitten av sjuttiotalet. Verkar lite som om det var en trött och desillusionerad Bob Marley som skrev raderna att: "Ain´t no use, nobody can stop dem now" (Real Situation) om dem som förstör mänskligheten och vår jord eller "Have no fear for atomic energy, cause none of dem can stop the time" (Redemption Song). Genomgående är det en introspektiv skiva av en man som helst av allt vad det verkar ville vara i fred med sin ganja och sin rastafari-tro, en man som möjligen kände att krafterna var vikande. Ändå finns det ju guldkorn på skivan, s.s. Work, den poppiga Could You Be Loved samt framför alla den akustiska avslutnings- balladklassikern Redemption Song, ett värdigt testamente av den reggaemusiker som påverkade världen med sin musik mer än någon annan i den genren någonsin lyckades göra det.

The Housemartins var ett brittiskt band från Hull som var aktiva på 80-talet. Jag minns att jag såg musikvideon till låten Caravan Of Love, som var en a capella-coverversion på en gammal sextiotalslåt, där hela bandet knäböjde i kyrkan för att sedan ställa sig upp i bänkarna och sjunga. Jag minns att jag reagerade inför deras udda frisyrer, snagg med ett kors inklippt i håret. A capella och gospel fanns inmixat i bandets repertoar redan från början, blandat med bandets övriga sound, snabb, lättsmält, glad "jangle pop". Det som var speciellt med The Housemartins var den snälla och lite kyrkliga stilen mixat med mera upprorisk new wave. Det fanns ett världsförbättrarnit hos bandet som märktes i texterna: "Every woman, every man, join the caravan of love, stand up, stand up, stand up" och "Stop for a minute, think for a minute". De förenade det kristna med det marxistiska på något underligt sätt, vilket märks i några maxismer som finns skrivna på deras första LP: "For too long the ruling class have enjoyed an extended New Years Eve Party, whilst we can only watch, faces pressed up against the glass" och "Don`t try gate crashing a party full of bankers. Burn the house down! TAKE JESUS - TAKE MARX - TAKE HOPE." Singeln Flag day som kom 1985 hade en text som pekade direkt på orättvisorna i samhället. Att föra nya vågen i den här riktningen var att ta den ett steg mot ökad trevlighet och sköna pubbesök i behagliga kamelhårsulsters, samtidigt som man ville ta ställning socialt. Låten Happy Hour på debutalbumet pekar på behovet av att själv må bra, samtidigt som man inte vänder sig bort från dem i samhället som verkligen behöver din hjälp. Kanske jag själv var en riktig Housemartin när jag började studera vid Åbo Akademi hösten 1986. Den snälla cardigan-stilen passade mig då. London 0 Hull 4 kom så sent som 1986, men kyrkoupproret började säkert några år innan det.

The Revolutionaries var ett jamaikanskt reggaeband som förnyade soundet inom den s.k. dub-musiken (mestandels instrumental reggae med inslag av diverse effekter s.s. eko och förhöjda bas och trummor). Det sound som skapades kom att kallas "rockers" inom reggaemusiken och var ett sound som kommande reggaeartister på 80-talet byggde vidare på. Hjärnorna bakom The Revolutionaries är inga mindre än Jamaikas främsta reggaerytmmusiker: Sly&Robbie, bröderna Barrett o.s.v. Så inte att undra på att slutprodukten av denna klassiska dubskiva, som producerades av Linval Thompson, är ett väldigt njutbart album, en skiva att varva ned med när tiderna känns stressiga. Alla låtar heter något med dub på slutet och är ungefär tre minuter långa, så uttråkad blir man absolut inte. Det är bara att dyka ned i denna bubblade soppa av heta reggaerytmer, som är kokad på ett recept av det ursprungligaste inom roots-reggae-musiken, snöra på sig skorna och rocka till bas- och trumslagen eller lägga sig ned på soffan, sluta ögonen och föras iväg till ett exotiskt land långt långt borta. Skivan kom 1979.