"Rockjournalister är misslyckade rockmusiker", ska Ulf Lundell ha sagt. Jag är benägen att hålla med. Varför ska man överhuvudtaget skriva om rockmusik, och värdera den? Jag förstår attityden hos sådana journalistdödare som Lou Reed och Bob Dylan. "Something is happening here but you don`t know what it is, do you, Mr. Brown?" kunde gälla för Dylans attityd till alla journalister som vill skriva om hans musik. Eller "Rockjournalists are the lowest form of life", Lou Reed. På 80-talet kritiserade många musiker den engelska rockpressen (t.ex. NME, Melody Maker) för att vara i det närmaste fascistoida. Jag gillade det. Det som gäller för rockmusik är musiken och texterna, och om man som publik gillar det eller inte, det får man själv bestämma. Basslagen känns i hjärtat, trummorna i benen, texterna flyter som nektar eller ambrosium genom ett trött huvud. Artisten ger dig energi att orka vidare, offrar sig helhjärtat för det han tror på. Och så kommer musikjournalisten som ska få ihop sin text till tidningen. Han igen sätter in musiken i något slag av rockhistoriskt kanon som inte har någon betuydelse för någon, utom för hans egen fokusering på sin egen förträfflighet. Rockjournalisten tar ett steg längre, tror han, för det hela in i högre dimensioner, tvärtom, han drar ned det fina i smutsen. Ger oss en gammal sur uppstötning dagen efter gårdagens berusning. Minns att någon rockjournalist sågade vårt band Ultimatum också för att gitarristen rev sönder strängarna sista låten. "Gammal rockklyscha" benämnde han det ifrågasättande, och förvandlade elden till aska. I förrgår var jag på konsert med Per Gessle på Skansen, idag får jag läsa om konserten. I förrgår dansade jag till beatet, till pulsen, till texterna, idag får jag höra det beskrivet i ord. Popunderhållning kan inte bli bättre en sommarkväll på Skansen, ungefär, Gessles publik kräver inte något svårare, i samma division som Tomas Ledin - Gessle ger oss samma gamla trista visa som sommarpratare om och om igen i radion (och du rockjournalist ger oss samma gamla trams om musik som du tror att kan vara till värde för någon endaste en människa som inte var där på konserten). Du vet inte vad en endaste sådan rad som: "Här kommer kung av sand, här kommer kungen av ingenting alls" betyder, för du tror att du betyder så mycket. Så, jo, Lou Reed: Rockjournalistik är (ibland) den lägsta form av liv som man kan tänka sig.

Live-skivan In Concert-256 med det nordirländska rockbandet The Undertones kom 1981 och jag lånade den från bibban och bandade de flesta låtar på B-sidan till en femmarks Philips-kassett. Nu lyssnar jag mig igenom låtarna igen på kassetten. The Undertones för mig betydde en massa energi, lössläppt pojkaktig galen energi. Minns att jag såg en konsert på TV med Undertones med sångaren Feargal Sharkey som med bar överkropp hoppade, krälade och dansade över scenen i ett fullständigt ursinnigt tempo. The Undertones var också bandet som skrev låtar om hur det var att vara tonåring, om flickor för det mesta, om att få tonårskickar. Den här livespelningen som bandades av BBC på Heampstead Pavilion strax sydost om London i maj 1981 är inget undantag. Undertones ger järnet, trivs utav bara tusan och visar att bandet är allra bäst live. Att Undertones inte blev riktigt accepterade som ett av de ursprungliga punkbanden är synd. Säkert var texterna alltför familjära och attityden alltför snäll. Men faktum är att Undertones har mycket mer av pre-punkarna Ramones och Iggy & Stooges än t.ex. Clash och Pistols hade. Och bandet började spela så tidigt som 1975. Säkert var väl också att ursprunget i nordirländska Derry (att det inte är Londonderry tar jag som att pojkarna i Undertones är katoliker) låg dem i fatet. Men det leksamt våldsamma, opolerade, irländska är en stor del av charmen med Undertones. På skivan In Concert-256 ryms många av bandets hits: I Gotta Getta, Teenage Kicks, Get Over You, You`ve Got My Number och den oemotståndliga My Perfect Cousin, där textförfattaren angriper sin perfekte kusin med all den frustration och ironi som bara en tonåring förmår: "His mother bought him a synthesizer/ Got the Human League in to advise her/ Now he´s making lot of noise/ Playing along with the art school boys/ Girls try to attract his attention/ But what a shame it`s in vain total rejection/ He will never be left on the shelf/ ´cause Kevin he`s in love with himself." Som extranummer spelar bandet More Songs About Chocolate And Girls, som nästan kan ses som en programförklaring för hela bandet. Men den energi, självironi och utstrålning som bandet har live kan man bara inte motstå.

Jag minns att jag såg Staffan Hildebrands film Fjortonårslandet då den kom på TV2 i januari 1979. Jag fyllde själv 14 bara några veckor efter det. Nu ser jag den igen 38 år senare på You Tube. Jag minns en del scener tydligt, t.ex. den med Mickes punkarkompisar som kommer in och saboterar hans flipperspelande samt ritar sina A:n överallt. Det som jag mindes innan jag började titta var repliken: "Öh...är det du som är Apan" till skateboardåkaren (interjektionen Öhh... innan man sade något till någon, ingick i det coola ungdomsspråket i Stockholm på den här tiden), fast egentligen var det inte Apan, utan Grassman, samt då förstås bandet Transmission och deras låt "Land of Fourteen" som avslutar hela filmen. 

Filmen i sig är en dokumentär om hur det är att vara fjorton år i Stockholm år 1979 eller litet tidigare, och vår ciceron genom detta land är Micke. Micke låter oss träffa sina skateboardkompisar (skateboarden hade nyligen landat i Sverige från USA då det begav sig), flickorna i Pink Ladies som gör en humanare version av den då så populära 50-talsmusikalen Grease, där Sandy får vara sig själv och inte behöver styla om sig för att den tuffa Danny ska acceptera henne, gänget på Ungdomsgården, killarna i rockbandet Transmission, som skriver egna sånger på engelska och som får samtala med självaste Boomtown Rats, samt punkarna som uttalar sig om varför de ser ut som de gör och är punkrockare. 

Vad kan jag då säga om den här tidsdokumentären? Jo, att den är underbart charmig, och fint gjord. De här barnen uttrycker tankar som jag inte vet om dagens fjortonåringar är mogna att uttrycka. De står upp för sådana värden som att det är tufft att vara sig själv och att om man vill få något gjort så väntar man inte på att andra ska fixa det åt dig, utan du bygger det själv (som barnen som byggde Stockholms högsta skateboardramp i Bredängen). Och Micke och de andra är så mjuka och mysiga av sig, som man var på den här tiden. Nu talar man på ett annat sätt, mycket hårdare och snabbare, och man är inte heller lika självgående, utan styrd av vad andra, inte minst marknadskrafterna, tycker och tänker. Det har säkert blivit svårare att vara fjorton idag. Sist och slutligen måste jag bara berömma bandet Transmission, som låter så stort och som är så avväpnande mogna, trots sin charm. Sebastian Håkansson blev ju sedan sångare i nyvågbandet Alien Beat, samt även filmkaraktären Abbe i Madicken med hela svenska folket.

Oi for England är en film av Trevor Griffiths från år 1982, som handlar om ett skinheadband från the Moss Side i Manchester, som repar i en källare. Jag minns att filmen gick i svenska TV:n någon gång på vintern 1982 och att den blev lite omtalad här bland dem som tyckte sig förstå sig på den typ av punk, eller Oi, som då var på modet i England. I stort går filmen ut på att en man som organiserar en stor rasistisk manifestation i Manchester kommer till källaren där fem killar i bandet Ammunition, eller White Ammunition som mannen vill kalla dem, tränar. Han erbjuder bandet en spelning med fyra låtar till konserten. Det är basisten i bandet som hittat mannen och som försöker övertala de andra killarna att gå med på att spela. Som testlåt spelar bandet låten Pull the Ammunition för mannen, The Man, som är måttligt intresserad av den musik killarna spelar. Gitarristen och motorn i bandet, Finn, anar oråd och vill ta reda på vem mannen är och vad hans avsikter är. Han ställer mannen mot väggen och lurar ur honom att mannen är både nazist och rasist, en slimmig politiker. Bandet splittras därefter i två halvor: de som vill spela och de som inte vill. Finn kan inte som han säger sympatisera med Hitler och gaskamrarna. De andra vill bara ha jobb. Finn har färgade vänner också, fastän han inte bryr sig nämnvärt om upploppet mellan poliser och svarta som hela tiden pågår på gatan utanför och som hörs ned till bandets källare. Filmen slutar så med att Finn och en färgad flicka som kommer ned till honom klär sig i skyddsutrustning och går upp från källaren, efter det att Finn slagit sönder bandets instrument. Jag tycker att filmen, som mera påminner om en pjäs, då den hela tiden pågår nere i replokalen, ger en bra bild av hur det såg ut för många vita arbetarklasspojkar utan jobb i England vid den här tiden, i början av 80-talet. De kände sig utanför samhället, var desillusionerade, hade kanske en tuff skinhead-attityd, och sin musik - men var inte politiskt aktiva i rasistiska eller nazistiska rörelser som National Front. En fråga som jag minns att någon här på Åland ställde efter filmen var varför Finn slog sönder bandets utrustning. Svaret är väl svårt att analysera fram på ett rock-journalist-nördigt sätt. Det blev för mycket av allt helt enkelt, och kompisarna i bandet blev ovänner. Pengar och framgång började tala istället för musik och ideologi.

Albumet Black Market Clash var en samlingsskiva med tidigare släppta B-sidor av singlar och övrigt. Skivan kom 1981. Black Market Clash visar på hur mycket Clash var inne på reggaemusik under hela sin aktiva tid som band. Redan omslagsfotot till skivan som plåtades av Rocco Macaulay visar det upplopp mellan svarta och polisen på Landbrooke Grove under festivalen Notting Hill Carnival 1976 som urartade och gav upphov till att Joe Strummer skrev den kända Clash-signaturen White Riot. Basisten i Clash, Paul Simonon, var väldigt inlyssnad på reggae och bidrog t.ex. med reggaelåten Guns of Brixton på London Calling. Clash hade också rent kroppsligen varit på Jamaica och sett de tuffa omständigheterna som de svarta levde under där, vilket gav öppningsspåret Safe European Home på deras andra LP Give Em Enough Rope 1978. Black Market Clash är ett bra showcase av Clashs musik vid året 1980 innan de tog steget mot sin musikaliska förnyelse med London Calling (1979) och Sandinista (1980). På skivan är texterna fortfarande väldigt raka och rebelliska, i linje med punkens programförklaring. Man tar ställning mot likgiltighet och tristess i låtarna Capital Radio One, The Prisoner, Cheat och City Of The Dead och sedan visar man sina sympatier med de svarta i Londons ghetton, bland annat i Toots and The Maytals-covern Pressure Drop, och kanske framför allt i skivans höjdare Bankrobber. De "vita" låtarna är korta och intensiva, de "svarta" längre och rub-a-dubbiga. 

Skivan More Intensified! Original Ska 1963-67 Vol. 2 kom ut 1980 och är en föredömlig samling tidig ska och rocksteady från Jamaika. Musiken är gjord där och spelad av musiker verksamma på ön. Det överraskar mig vid en genomlyssning hur mycket av betydande värde för kommande musiker som gjordes just inom ska-musiken på Jamaika. För att bara ta två exempel från denna skiva så är Miss Ska-Culation med Roland Al And The Soul Brothers originalet till låten Pipeline spelad av t.ex. Johnny Thunders & The Heartbrakers och Skatalites Sucu-Sucu är ju melodin till den svenska schlagerdängan med samma namn som dansbandet Cool Candys blev kända med på sjuttiotalet. Många av låtarna på skivan är instrumentala med det typiska ska-kompet och blåssektion bestående av trombon, saxofon och trumpet, som spelar melodin. Speciellt trombonen är väldigt framträdande. Texterna är inte av dokumentär betydelse, kan vara små humoristiska berättelser. Låtarna är också utomordentligt korta, många under tre minuter, och dansvänliga förstås. De flesta av de sexton spåren känner jag igen från min egen inbandning av skivan. Det är en soft, smekande, lekande och humoristisk musik det här, som är värd mycket mera uppmärksamhet än vad den får i dagens läge, då skvalmusik och europop sköljer över oss som aldrig förr. De kändaste artisterna på skivan är väl Skatalites, Maytals och Desmond Dekker, men många andra förtjänar också uppmärksamhet. Så in i guldgruvan och upptäck bara!

Den första gången då jag var hembjuden till den nya läraren i Geta för att se på diabilder (någon gång runt -83), var den första diashow han bjöd på den om Neil Young. Den första låten på den diashowen var Sail away (från albumet Rust Never Sleeps, 1979). På den inledande frågan om jag kände till Neil Young, var mitt svar nej. Läraren svarade att då har vi mycket att ta igen, och det hade vi tydligen. Jag kände verkligen inte till denna man överhuvudtaget, mer än från någon låt jag hört på radion från den då aktuella LP:n Re-ac-tor, som kom 1981. Låten var enligt min mening en skärande gitarrkakafoni med Neils tunna, höga röst i förgrunden. Jag kom med åren att lära mig tycka om Neil Youngs musik och känna den kanadensiska musikern bättre. Hans sätt att pendla mellan musikstilarna, och känslouttrycken i musiken, komplexiteten i hans personlighet. Hans engagemang för Moder Jord och indianerna. Hans frihet och enkelhet som musiker - han är minsann inte nischad eller styrd på något vis av de kommersiella krafterna i musikindustrin. Han kan både fortsätta att tro på den gamla hippiemyten samtidigt som han engagerar sig fullt i olika tekniska projekt som att ta fram en elbil som ska förbättra miljön eller en app som låter mycket bättre än spotify. När jag själv hade seglat iväg så pass mycket att jag började uppmärksamma Neil Young på egen hand, så var det nog främst låtarna från Live Rust (1979) jag gillade: Sugar Mountain, Hey hey, my my. Jag seglade till Danmark och musikstudier hösten 1984 och låten Heart of Gold (enligt min vän läraren en medelmåttlig Neil-låt) ingick i vår repertoar, jag åkte på interrail och Sugar Mountain spelades en natt i en italiensk tågvagn, jag lärde mig och lyssnade till Neils sånger på gitarr under många resor med bil ned genom Europa med min vän läraren och slutligen så såg jag mannen själv live i Helsingfors tillsammans med sitt kära kompband Crazy Horse sommaren 2015 samt läste hans självbiografi Wagin Heavy Peace (2012). Men det var med Sail away och diashowen det började: "As long as we can sail away/ There`ll be wind in the canyon/ Moon on the rise/ As long as we can sail away."

1980 kom den här klassiska ska-skivan ut. The Selecter var ett brittiskt band aktiva i samma stad och samtidigt som de väldigt närbesläktade Specials. Det är otroligt vad Coventry producerade bra ska-band runt år 1980! I likhet med Specials så var The Selecter ett band som bestod av både vita och svarta musiker, till skillnad från Specials hade Selecter en kvinnlig sångare, Pauline Black, vilket ger gruppen sitt speciella sound. Jag lyssnade upprepade gånger på Too Much Pressure på biblioteket under 80-talet. Skivan var gruppens debutalbum. Det består vill jag gissa av både egna låtar och av covers på jamaikansk ska. Men de engelska ska-banden, inklusive Selecter, gjorde sin egen version av den jamaikanska skan, en tätare, softare, modernare, piggare, förenklad och mera dansvänlig version. Kändes som att man tog Desmond Dekker och Toots and The Maytals, körde dem genom en fruktpress och vad som kom ut, koncentratet, var den engelska 2-tone-ska-musiken. Så klart var musiken ganska så samhälls- och nutidsorienterad också. På Too Much Pressure finns sånger som skildrar vad som hände på gatan i det engelska samhället: Danger, Street Feeling, Out on the Streets, men också mellanmänskliga frågor: Three Minutes Heroe, Missing Words eller frågor av allmänpolitisk art där skillnader i olika kultursyn kommer fram: My Collie (Not a Dog), Too Much Pressure. En sak som slår mig med ska-musiken från den här tiden, men som jag inte hittar någon förklaring till, är fascinationen för James Bond, som går igen i både ljud och och text hos flera band. Det coola utseendet med kostym och svarta solglasögon passade ju förstås bra in i genrens stil. Ett exempel på skivans genomslagskraft var att Dag Vag gjorde den egna versionen Trycket är för mycket av titelspåret.

Den 4 januari 1983 bandade jag in ett TV-program från festivalen Notting Hill Carnival i London. Den här festivalen som erbjuder ett brett spektra av karibisk musik startades 1966 och håller fortfarande på. Den är en känd kulturhändelse i England som lockar flera tusen människor varje år. TV-programmet 1983 riktade in sig på reggaemusiken i London och innehåller intervjuer och liveframträdanden med grupper som Aswad, Sons of Jah, Brimstone och Junior Brown. Ljudkvaliteten på den gamla kassetten förvärras av att jag bandade med en kassettbandspelare dierekt från TV:n, så att återge vad artisterna säger om sin situation och sin musik är svårt nu så här i efterhand. Att de talar sin traditionella pidgin-engelska gör det inte lättare. Musiken på kassetten är lättare att ta till sig. Jag kan dock sluta mig till att de svarta reggaeartisterna som intervjuades, Aswad och Sons of Jah, inte var speciellt nöjda med sin situation där de bodde. De talade för många svarta människor i området som kände lika som de. Identiteten var djupt rotad i det karibiska och afrikanska arvet. Det kan inte vara lätt att känna att man ryckts upp från sina rötter två gånger: först från Afrika av slavhandlarna på 1800-talet och sedan från Jamaika i jakt på en bättre framtid på 50-talet då många västindier kom till England för att jobba. Artisterna talade om vikten av att de svarta skulle förena sig världen över i en gemensam strid för en gemensam identitet och för rättigheter och förståelse i det samhälle där de hamnat. Rörelsen Black Unity (ursprungligen grundad på Malcolm X:s tankar) presenteras som något viktigt. Det går inte att ta ställning till resten av världen innan alla svarta förenats, menar man. I Zimbabwe victory song av Sons of Jah kommer det här universiella budskapet bra fram. Det talas om musiken. Hur viktigt det är att svarta i andra delar av världen kan ta del av den musik, som t.ex. de engelska reggaemusikerna gör. Låten Only Jah children play reggae music this way av Aswad talar om vad det handlar om.  Att de svarta i området i London där de bor känner sig missförstådda av samhället uttrycks med bitter ironi. I skolan lär sig de unga ingenting, annat än om vikten att bli en god arbetare som kan följa klockan och göra sitt jobb. Så enligt Aswad finns det inget alternativ än att vara som i låten I a rebel son. Det talas om rasismen i England, och om att de svarta som kom till Storbritannien från Karibien genom exempel från USA borde ha kunnat förutse vad som kunde hända om man sammanför människor av olika etniska ursprung i stora städer. Tal av Martin Luther King varvas med uttalanden av vita amerikanska rasister. Pengar satsas på rapporter för att ta reda på hur de svarta integreras i olika västerländska samhällssystem runtom i världen, men ingen verkar vilja göra något konkret för deras situation här och nu. Artisterna ser att det är samma system överallt i världen där de svarta förtrycks. Hela TV-programmet genomsyras av rastafari-tron hos dessa musiker. Man har med sig sin kultur hemifrån, därifrån man flyttat, och kommer till ett nytt ställe, där det förväntas att man ska leva efter det nya landets regler. Rastafarierna ser klockan som en slavdrivare, en uppfinning av Babylon, och vill leva oberoende av klockslag. Den Gud som de tror på är heller ingen Gud med vitt skägg som sitter i himlen och välkomnar dig efter att du slutfört din livsgärning, utan en Gud som vill att du ska leva här och nu - helt olik den som vi här i västerlandet tror på. Jag känner igen det politiskt militanta budskapet i reggaemusiken från den här tiden när jag lyssnar på kassetten, och undrar om det månne kan vara likadant fortfarande? Då kände väl många av reggaemusikerna att de liksom inte hade något annat val än att vara militanta i sina texter, eller som Aswad sjunger: "It`s not our wish that we should fight."

Lyssnar på en gammal gnisslig kassett med inbandningar av James Brown. LP:n Can your heart stand it är en samlingsskiva med ett antal hittar med James Brown, som jag lånade hem från biblioteket och bandade i början av 80-talet. Låtarna skulle kunna platsa på vilken Best of... med soullegenden Brown som helst. I feel good, Please please please, Popcorn, Papa`s got a brand new bag, Oh Baby don`t you weep mf.l. radas upp. Soul för mig var väl detsamma som James Brown och Otis Redding på den här tiden. Jag var absolut inte inne på musiken och fortfarande har jag inget att sätta upp emot dem, vars ögon börjar lysa när de hör orden Tamla Motown. Visst fanns det någon här på Åland som gillade James Brown intensivt, det får jag vara tacksam för. Man var ju inte sen på den tiden att ta in nya intryck och testa, därav lånet från biblioteket. James Brown förenade soulmusiken med de svarta afroamerikanernas uppror och identitetssökan på 60- och 70-talet i USA. Han var verkligen ett stycke explosiv dynamit, till skillnad mot Otis Redding som tog det lugnare. Can your heart stand it är ett utmärkt namn på en samlingsskiva med the king of soul. Och det här är läckert medryckande musik, det kan man inte förneka. Soundet är rytmiskt ryckigt pulserande, blåset kommer in stötvis, James Brown skriker i falsett, det är het, intensiv närvaro hela tiden. Ett av James Browns bravader på scen gick just ut på att simulera en hjärtattack, har jag förstått, varefter kungen fick en mantel över axlarna och hjälptes av scenen av sina medmusiker. Den här skivan kom ut 1981.