A-sida: Katupoikien laulu

B-sida: Lännen mies

Tumppi Varonen är en punkkonkkare som fortfarande håller på och som gör det på ett trovärdigt sätt. Redan 1977 grundade han bandet Problems? i Helsingfors och hoppade senare med i Petri Tiilis Pelle Miljoona, som han spelade med parallellt med Problems? Tumppi Varonen kombinerar nuförtiden musiken med jobb som närvårdare, och deltar även i politiken. Samtidigt turnerar han med Pelle Miljoona, fortfarande. En gång med Problems? lär han ha sagt, det som alla borde förstå: Vi har det så bra i Finland. Vi är ena riktiga kex-njutare, innan han drog igång nästa punklåt. Katupoikien laulu hörde jag faktiskt första gången 1986 då jag åkte ned till Roskilde-festivalen med ett gäng helsingforsjournalister. Att låten spelades då i folkvagnsbussen är högst förståeligt med tanke på att den är lika signifikativ för en asfaltsblomma från Hesa som Georg Malmstens Stadin kundi från 1952. Men då Malmstens låt är på svenska eller stadin slangi, så är Katupoikien laulu på finska och äldre, från 1941, av Turo Karttu. Kanske är det också därför den har blivit Jokeritfansens egen sång. Alla som känner sig hemma med att gå och vissla på Sörnäs strandväg, och vidare in på Berghälls Tavastgata sent en sommarkväll i juli, är väl välkomna att nynna med i den här trallpunksvänliga Problems-låten. Om man än ser en polis eller en flicka, så visslar man bara så... Då har man street cred runt Sörnäs metrostation. Och om man gör sången som Problems? och Tumppi Varonen gör den, så är det verkligen trovärdigt. Singeln kom 1980.

A-sida: Moonlight Shadow

B-sida: Rite Of Man

Det måste ha varit tidigt på året 1983 som singeln Moonlight Shadow med Mike Oldfield kom. Mitt starkaste minne som är förknippat med låten är nämligen en vintrig promenad i månskenet från Ålands folkhögskola till Sarlings butik i Pålsböle centrum tillsammans med några andra, kanske en amerikansk och/ eller australiensisk flicka också var med. Kanske besökte vi kyrkogården klockan tolv på natten för att se hur rädda vi kunde bli, kanske spelade vi låten i en batteriradio som vi hade med oss. Minnena är oklara - men jag minns sången och månskenet och flickorna... Som låt betraktad är Moonlight Shadow rena sirapen, så söt, men även så magisk på något vis. Den är precis lika romantisk som en promenad i månskenet, något en sann nyromantiker i England vid den här tiden sysslade med kanske? Kan egentligen inte förstå hur en sådan komplicerad gitarrist, som är van att spela utdragna rocksymfonier på sina strängar, plötsligt släpper en hit med vers, refräng och solo på bara (!) fem minuter. Kanske hade han helt plötsligt blivit kär eller någonting? Det är Mikes gitarrspel och den skotska sångerskan Maggie Reillys sång som gör låten. Texten förstår jag inte. Det handlar om någon som blir skjuten, någon som förs iväg på en månskugga, någon flicka som försöker minnas allt eller tränga sig igenom till händelsernas centrum, och som vill träffa den skjutna i himlen. Är det eventuellt John Lennon som åsyftas? Mycket mystiskt är det allt, som månskuggor som vandrar över nyfallen snö under en promenad nerför Pålsbölebackan i februari 1983. 

A-sida: Här kommer tårar

B-sida: Paddvägen

Den här singeln med det åländska bandet Gycklarnas afton kom 1985. Kompositör, gitarrist och sångare är Peter Hägerstrand, som efter det varit med i många andra band samt soloprojekt, från mitten av 80-talet. Det första bandet jag såg honom i var något som hette Mariehamn City Rockers på scenen på marathonrock i Idrottsgården, efter det många gånger på Pub Bastun, bl.a. då i konstellationen Gycklarnas afton, ett namn taget från Ingmar Bergmans film med samma titel. Frågade man Peter på den tiden vad bandet spelade för musik kunde svaret bli karusellpop. Jag håller med om att det är pop, men en melankolisk sådan. Peter har närmare till sextiotalspopen än till den dito rocken, enligt mig, med artister som Beatles och Kinks. Även om han möjligen skulle säga att han kom fram ur punkvågen, och The Cure, om man frågar honom idag. Det är något melankoliskt över de här låtarna, vilket syns i titeln på A-sidans Här kommer tårar. Det är kärlekskval det är frågan om, för: "När kärleken reser sin väg. Vad blir det av, vad blir det av dem som stannar kvar?" Det handlar om viljan till en plats i solen, en plats på estraden, men där kanske verkligheten blir något helt annat. Som att igen vandra ner för hemgatan i hemmasoporna någonstans i Östernäs söder i Mariehamn och bittert konstatera: "Jag vandrar ner för Paddvägen igen, och det var så länge sen. Jag vandrar ner för Paddvägen igen, och jag är, tillbaks här igen." Det är melankoliskt, som livet självt kan vara - en känsla Peter ofta fångar i sina låtar. Peter Hägerstrand har alltid varit en hejare på gitarr. Och som yrkesmusiker, boende i Helsingfors, idag, försörjer han sig på olika projekt bl.a. inom filmen och tv. Han sätter även upp musikaler, och har fungerat som lärare vid Ålands folkhögskolas musiklinje. Han bevisar att man kan realisera sin dröm om att försörja sig som musiker, om man bara vill, och är redo att kämpa hårt för det, trots att man kommer från lilla Åland. Och det beundrar jag honom mycket för.

När man en morgon i slutet av april vaknar till det tidiga morgonkaffet av ett stiliserat svartvitt vinterfoto utanför köksfönstret i form av fem centimeter nyfallen blötsnö och har att åka hela nära på 50 kilometer med bilen på jobb till västra delen av ön, där snön om möjligt ligger ännu blötare och trognare, då blir en skön varm calypsolåt med Tellers från en singel från 1977, som heter Fat Beef, och som handlar om pengar eller något liknande, ren och skär och livsnödvändig terapi för att man ska orka tro på att våren ändå är på väg och att den långa sega vintern äntligen ska se sig besegrad. Vi smälter snö med varma calypsorytmer nu! Cas di riddim a fi make mi feelin irie.

A-sida: Looking For Clues

B-sida: Good Care Of You

1980 kom den här singeln som gjorde den brittiska musikern Robert Palmer känd, åtminstone för den breda allmänheten. Det var även i samband med att musikvideorna på MTV slog igenom, vilket säkert bidrog till framgången. A-sidan Looking For Clues är en låt som lätt biter sig fast - den har ett syntgroove som lägger sig som en tät rytmmatta bakom den hesa stämman som pendlar mellan två olika tonlägen - och det är melodin. Mekanisk transdans elektropop kan man väl kalla det. Robert Palmer var säkert väl inlyssnad på reggae och pop - det låter lite som om The Police hakat upp sig i för snabba varv. Vad är det då som Robert Palmer söker ledtrådar till i den här sången? Hur en kärleksrelation ska ledas in på rätt spår tror jag. Känns lite som att det är den lättsamma 80-tals-eran som inleds så här, den som manifesterades och kulminerade i låtar som Money for nothing med Dire Straits. Yuppie-eran, där pengarna är Gud. Man var trött på att ta ställning helt enkelt, så blev texterna utan större innebörd också. Looking For Clues är en låt man minns, men inte så gärna vill höra på igen. B-sidans Good Care Of You är mer ordinär rock-pop.

Det var min kusin som gillade James Chance & The Contortions. Han var lite inne på New York-funk på 80-talet, och bandade då LP:n Buy från 1979 åt mig. James Chance alias James White alias James Siegfried är eller var en galen saxofonist, som bildade punk-jazz-funk-bandet Contortions i The Big Apple. Musiken består av en rytmisk stötig röra som vrider sig framåt likt en man med svåra magsmärtor. Det är ett hetsigt driv i bas- och trumsektionen, men det är James Chance på sax och skrik som är solisten. Saxofonen kvider och gnäller i de här låtarna, och det gör sångaren också. Ganska så depraverat får man väl lov att säga - sätt allting på en stökig nattklubb någonstans nära Broadway, så har man väl nästan bilden klar för sig. Musiken har kommit att heta No Wave - fråga mig inte varför. Intensiteten har åtminstone lånat rätt mycket från James Brown. Minns inte att jag skulle ha lyssnat så mycket på den här kassetten - tyckte det var för svårt för mig. Låten Contort Yourself (ungefär Vrid dig själv) minns jag dock. Månne inte svenskfinlands egen funk-master och nattdjur Sam Huber (och hans Eternal Erection) lånat mycket från den här musiken? Det sägs att ingen av hans konserter började innan midnatt. Då vanliga människor har gått och lagt sig.

De 27.7. 1984 gav Johnny Thunders en konsert i Badhusparken i Mariehamn på Åländsk Musikfestival. Jag var där och en kompis satt på korvkioskens tak uppe på krönet och bandade konserten på en liten kassettbandspelare. Jag fick kassetten efteråt. Det gick rykten om Johnny Thunders före han kom till Åland om huruvida han skulle vara i skick att spela. Något år innan hade han stått på scenen i Sverige fullständigt bortdrogad och bara sagt några ord - och det var den Sverigeturnén. Sedan hade han återkommit något år senare och bett den svenska publiken om ursäkt, och faktiskt genomfört hela turnén, om ändå på ett något tråkigt sätt, då han hånat publiken med att de bara ska dricka mjölk och hålla sig borta från de tunga sakerna. Inför Åland sades att han var ren - att han hållit sig undan heroinet, och att han var i spelskick. På scenen satt konferenciern Lasse Karlsson på huk med glittrande ögon och utannonserade ett rockhistoriskt ögonblick av högsta rang: fyra av originalmedlemmarna från New York Dolls och The Heartbreakers på scenen samtidigt, nämligen: Brian Koon, Jerry Nolan, Sylvain Sylvain och Johnny Thunders. Det var fullt ös från första början inför den entusiastiska publiken när rocklegenderna äntrade scenen. De pluggade i instrumenten, inget onödigt snack och sedan: Pipeline, Personality Crisis och Too Much Junkie Business. Det var lite Ramones över det: låtarna följde i snabb takt efter varandra. Jag minns att Thunders hade en vit gitarr med en stor indian på. Det var inte mycket tjafs eller struntprat över den här konserten - Thunders verkade trivas och vara i bra form. Han sade bara "How your kids doin`?" och "Are you kids doin` all right?" och "Sure?" hela tiden. Lite surnade han till när en kille i amerikansk t-shirt spottade på Sylvain Sylvain, och frågade sig om detta inte var lite "sju år försent och att nu vill alla dansa". Men tre extranummer blev det. Inte illa alls! Låtar jag minns förutom ovannämnda var Chinese Rocks, Born to lose, Sad vacation och You cant put your arms around a memory. Kvällen var verkligen ett stycke renodlat rock n` roll-extrakt av bästa märke. Rest in peace Johnny!

Här är konserten: Johnny Thunders konsert

Kaipa var ett svenskt progressivt rockband som spelade symfonisk rockmusik. Med progressiv rock avser jag nu den brittiska definitionen av begreppet, dvs symfonisk, mytologiskt orienterad rock, mestandels instrumental, konstnärligt utformad, med långa gitarrsolon, syntetiserad ljudmatta och tungt trumkomp i bakgrunden, typ Yes och Genesis. LP:n Solo kom 1978 och var antagligen den som jag lyssnade på 1981. Jag har aldrig varit inne på den här typen av musik. Visst lyssnade mina kompisar i Geta på ELO, och även jag hade väl någon kassett med dem, men... jag var ute efter annat i min musikaliska upplevelse än att se små troll springa omkring i ett romantiserat nordisk sommarlandskap. I Sverige fanns i denna genre band som Kebnekaise, Träd, gräs och stenar och Zamla mammas manna, som förenade musikalisk utsvävning med engagerade texter, till skillnad från Björn J:son Lind och Janne Schaffer som mera betonade det instrumentala. Och visst finns det texter och sång på den här skivan med Kaipa. Och bandet till försvar så svävar detta aldrig iväg till någon mastodontisk symfoniexess typ Michael Oldfields Tubular Bells. Låtarna är nämligen många och ganska korta. Ett plus måste jag ge till de finurliga låttitlarna: En igelkotts död, Total förvirring, Respektera min värld osv. Det verkar finnas en verklighetsförankring i ett starkt ekologiskt ställningstagande bakom denna skiva. Må alla rumpnissar och hobbitar få leva väl bland rötter och träd i den mörka svenska urskogen.

Jag lyssnade mycket på Peps Persson och hans Blodsband på 80-talet. Det var på något vis märkligt hur en så pass välutvecklad reggae kunde spira ur den tunga skånska myllan, så pass tidigt i Sverige - många hundra mil från Jamaica. Peps hade Det verkligen. Filosofin bakom, det rätta soundet, den rätta personliga touchen. LP:n Rotrock från 1980 måste väl ändå vara hans ultimata showcase. Här blandar han upp traditionell reggae med svensk folkmusik, blues (som även det låg honom nära hjärtat) och andra västindiska rytmer. Man kommer närmast att tänka på Bob Marley själv, då Peps texter är upproriska, människonära, jordnära och tidstypiska. Han vill oss gott när han pekar på det sjuka i vart vårt västerländska samhälle har fört oss, t.ex. i Främmande, Illa och  Gud som blinka fader vår. Det jordnära i rotrocken kommer bra fram i Peps dialekt: han breär pau brau pau skaunska. Många textrader från den här skivan har levt kvar i mitt undermedvetna från 80-talet, t.ex. "Så ta chansen till lyftet och bli jodtablettsfabrikör, fastän jorden förgiftas och sjöarna dör." Programförklaringen framför andra är ändå låten Rotrock, som visar på hur reggaemusiken står pallen, när alla andra musikstilar har sålt sin själ. 

Albumet Was med det amerikanska avantgarde-funk-bandet Was (Not Was) kom 1981, och jag lyssnade väl igenom mig det ett par år senare. Jag tror att jag fastnade för namnet på den märkliga inledningslåten Out came the freaks. Det kan ändå mycket väl vara att jag då första gången inte direkt gick igång på alla cylindrar för denna funkiga-dans-rock. Men nu när jag lyssnar igen så tycker jag att det är ganska så uppiggande och kreativ musik. Det påminner mycket om Talking Heads, kanske B 52:s eller David Bowies funkalbum, s.s. Young Americans. De mixar in rätt mycket exotiska takter i låtarna också, t.ex. på Carry me back to old Morocco och Where did your heart go? Texterna är medvetet nonsens, ingenting att fastna på och analysera, det är dansmusik och flödet är väl det viktigaste. Ändå kan man läsa in ett politisk budskap i låtarna Oh, Mr. Friction, med samplade tal av någon amerikansk president, och i Its An Attack! Det här var ändå under Reagan-eran, då kärnvapenhotet togs på fullaste allvar.