Någon gång 81- 82 bandade jag låten It`s easy med det isländska punkbandet Utangarðsmenn från radion. Låten var något så ovanligt som en punklåt med självkritik. Den textrad som fastnade i refrängen var "It´s easy to talk about anarchy/ when you got a place to hide". Så var det kanske. Påminner lite om Clashs låt Safe European home från 1978, som de skrev när de kom hem från en resa till det våldsamma Jamaica, och som just sade hur lyckligt lottade vi ändå är här i Europa (om man jämför med tredje världen). Att låten It´s easy har ett långt klipp från en clashlåt inlagd i sig kanske inte är en tillfällighet. Utangarðsmenn var då när jag bandade dem det enda isländska band som jag hört - efteråt kom ju en hel våg bra (speciellt pop-)musik från Island, och man tänker då närmast på sångerskan Björk. Den dramatiska naturen med alla gejsrar, vulkaner och jöklar i kombination med ett isolerat läge och frihet från herremän, samt en gammal sagoberättartradition, har säkert präglat den isländska mentaliteten och satt sina spår i den isländska populärmusiken. För en tid sedan gick det också en dokumentär om den isländska rockmusiken på SVT, Rock Islandica, och där förklarades det att Utangarðsmenn var det isländska punkband som på sin tid slog störst internationellt. Och kanske det enda också. Men bandet körde ett så högt tempo att det brände ut sig själv, liksom all punkmusik gjorde vid den här tiden.

Det här samlingsalbumet med svart musik från Sydafrika kom ut 1984, och det var säkert då jag också fick tag på det och bandade in det på kassett. Att musiken kommer från det svarta Sydafrika var säkert en viktig inskärpning, då landet vid den här tiden var skarpt delat mellan de svarta och den vita härskareliten. Därför fick LP:n också namnet Motståndets rytmer. Musiken har alltid tjänat som ett vapen i kampen för frihet och rättighet, speciellt i Sydafrika, där dansen och sången är en levande del av vardagen, och även av det politiska livet. Mycket av musiken på den här skivan är körmusik, ibland a capella, ibland till traditionella instrument och afrikanska rytmer. Bortskämd som jag var av zulu-skivorna Zulu jive och Sowetho, väntade jag mig kanske en motsvarande rytmexplosion på den här skivan, då när jag bandade den, men här är musiken stillsammare, mer meditativ. Vissa sånger är närmast religiösa, s.s. Jesu Otsohile av Mparanyana and The Cannibals samt Umthombowase Golgota av Ladysmith Black Mambazo, medan öppningsspåret U Mama Uajabula med Babsy Mlangeni är mer traditionell Sowetho-musik. Skivan är svår att få tag på på nätet - tack till alla dem som laddat ned fyra femtedelar av skivan. Klart värd en genomlyssning!

Det är svårt att säga vad som är dåligt och vad som är bra inom populärmusiken. Smaken är som baken nämligen. Men det fanns verkligen spelrum för alla möjliga obskyra band då punken blommade ut i alla sina avarter - för devisen vem som helst kan spela vad som helst gav nämligen fritt spelrum att tänja på gränserna nedåt. För egen del tyckte jag t.ex. att det amerikanska punkbandet The Plasmatics med sina skandalösa framträdande med en Wendy O`Williams som många gånger använde micken till bra mycket annat än att sjunga med, och som blev förd till polisstationen mitt under konserterna, inte höll stilen. Eller punkarna Avsmak från Stockholm som kom till Pub Bastun lika mycket för att håna publiken och hela Åland istället för att ge en bra konsert. Något annat punkband på Bastun igen gav sig på huvudbandets repertoar, som de förlöjligade i sina egna låtar. Det här gjorde att man som publik trött tänkte: "Åk tillbaka till Stockholm - med första båt!" Och så var det glitterpudelrockarna Smack från Helsingfors, som min tillfälliga sambo i Stockholm tyckte var för hårda för min smak (underförstått att jag inte förstod mig på vad som var bra). Bara för att det är värst - så är det ju inte bäst. Det finns en viss fin jungfrulighet med god rock. Det magiska i äkta musik förmedlas då i stunden av en artist som älskar det han/ hon gör. Eller som en känd musiker enkelt beskrev vad som är bra musik : "If you can write a decent song and do it good."

I mitten av 80-talet kom den irländska folkmusiken in i mitt liv. Redan något år innan hörde jag Pogues på radion, och såg någon vild video med dem på MTV. Men för att gå ännu djupare in i den irländska folkmusiksjälen var nog Dubliners det rätta alternativet. De skäggiga gubbarna med sina gitarrer, sin banjo och sin flöjt, spelade just de traditionella (och upproriska) folklåtarna som berättade om det irländska folkets kamp mot sina herrar och förtryckare engelsmännen. Kanske jag inte förstod denna koppling då, när jag bandade in Prodigals Sons (från år 1983) på kassett. Det var mera det positiva soundet som jag gillade. Gubbarna mer bräker än sjunger fram texterna till de snygga melodislingorna som ligger likt en keltisk brokad i bakgrunden. Bland skivans traditionella folksånger finns även två avdelningar med jigs och reels som bryter av. Det här är instrumental dansmusik framförd med fiolen som soloinstrument och med ett musikaliskt tema som i det närmaste kan upprepas hur länge som helst. Man tröttnar aldrig på den här dansmusiken. Men det är i texterna som historierna finns. De kan vara blodigt dråpliga, komiska, upproriska eller krasst realistiska om det fattiga Irland, men nästan ändå alltid med glimten i ögat. Det som är roligt med den irländska kulturen och musiken är att den slår ur underläge. Bättre grogrund för god populärmusik finns knappas! Den vackra Song for Irland avslutar skivan - en sång jag själv gick och nynnade på när jag var på Irland och gick vid havet utanför Dublin och försökte lära mig spela på min inköpta tin-whistle.

Någon gång i början av 80-talet bandade jag in en live-konsert på radion med Lolita Pop. Naturligtvis har jag inte den kassetten längre, men jag minns en del av låtarna och en del av mellansnacket. Det mesta materialet i den konserten kom från debutalbumet Falska bilder från 1981. Låtar som jag minns var en cover på det amerikanska nya vågen-bandet Television, som tydligen var en av Lolitornas favoriter. I låten Elevator fick en rad den geniala översättningen: "Stoppa hissen/ min skalle blir platt", minns jag. Man spelade också en cover på Lou Reeds Vicious. Då lät det: "Du är så elak/ Ta och käka upp ett rakblad."  Från Falska bilder kom Svart och Skitig, Teater samt Guld här? Teater minns jag fortfarande vissa textfragment ur, och den hade en viss betydelse för mig, då den beskrev livet som ett slags meningslös pjäs där vi likt marionetter spelar våra roller för varandra. Lolita Pop var ett av de där banden som klart ville gå sina egna vägar efter punken, och som stakade upp ett konstnärligt spår, som för mig var ganska svårt att följa. Det blev för tunglyssnat, för avantgarde för min smak, och så hamnade bandet i samma dammiga mapp-Ö som Commando M Pigg. Intressant nu i efterhand att lyssna på vad Karin Wistrand och grabbarna från Örebro gjorde då det begav sig dock.

Jag började lyssna på Billie Holiday i mitten av 80-talet. Det var på något vis oundvikligt att upptäcka den här fantastiskt finstämda jazzsångerskan. Jag lånade någon skiva på biblioteket och köpte någon annan. Det är svårt att nu spåra vilken skiva det var som jag bandade, men det måste ha varit en samlingsvolym med Billie Holiday, med låtar som hon gjorde tillsammans med Teddy Wilson and His Orchestra mellan åren 1935-38. Låtar som jag minns från den skivan var I Can`t Believe That You`re In Love with Me, When You`re Smiling, All Of Me, I Cried For You, He`s Funny That Way, My First Impression Of You, I Love My Man och I Must Have That Man. Jag tycker att det är slående hur Billie Holiday kan sjunga så innerligt om män, helt utgående från sitt eget pespektiv. Det är rena kärleksförklaringar, trots att männen ofta är ofullkomliga halvmessyrer. Men Billie Holiday tar dem till sitt hjärta och gör dem vackrare. Billie Holidays röst får hjärtan att smälta. Hon var flickan som var med om så mycket. Som färgad jazzsångerska, en av de första och största, tolkade hon t.ex. det rasförtryck hon såg nere i södra USA i låten Strange Fruits, som ända sedan dess varit en av de mest talande protestsångerna mot rasismen. Det är något tragiskt i Billie Holidays uttryck, som samtidigt är både ytterst privat och utlämnande. Hon var en jazzens Edith Piaf - allas vår Lady Day, som gav sitt liv för musiken. Det märks när man lyssnar på henne - man kan inte undå att beröras.

Jazzen har alltid funnits med i min musikaliska uppfostran sedan ungefär 1981 och framåt. Liksom med bluesen så hörde det till att man kände till de vanligaste eller mest intressanta jazzsnubbarna från Louis Armstrong och framåt. Då jag skaffade en egen altsaxofon 1982 kom jazzen ännu närmare, och man läste Charlie Parkers självbiografi två gånger. Namn som man bollade i huvudet då var även Sonny Rollins, Lester Young, Ornette Coleman, Coleman Hawkins, Dizzie Gillespie, Theolonius Monk, Miles Davis, Art Pepper, Charles Mingus och Toots Thielemans. Namnen fungerade som flugpapper som man hängde upp sina spridda tankar runt jazzens betydelse på. Man läste väl även om beatnick-generationen i USA, där jazzen kom att få stor betydelse. Så åkte jag till Danmark med min saxofon, och rumskompisen där gillade Stan Getz, för Stan hade ett alldeles speciellt sound i sin saxofon. Stan Getz var även favoriten hos den litteraturstuderande i Åbo som jag, vid ett första besök i staden, pratade med på en fest där, och som hade bytt bort alla sina rockskivor mot jazzditon. Jag jobbade på Ålands fiskfrys tillsammans med en jazzdiggare 1983, som gav mig ett nothäfte med saxofonskalor, som jag aldrig lämnade tillbaka. Kocken på restaurang Soltuna ägde en saxofon och kallade mig sin jazzvän, fast vi aldrig spelat tillsammans. Så jazzen var för mig en annan generation, och en annnan kultur, som jag aldrig helt tog till mig. Och så tycker jag än idag. Det sägs att jazz är för de intellektuella - och så har musiken ofta framstått för mig: en smula inåtvänd, intellektuell och självgod. Spelad av hippa cats med pipskägg och smala glasögon klädda i hatt och kavaj. 

Jag förstod den brittiska rockgruppen The Who`s verkliga storhet först när jag fick rockoperan Tommy (från 1969) förklarad för mig. I lärarbostaden i Geta lyssnade jag och min kompis oss igenom skivan om Tommys öden. Att rock kunde göras som en utvecklingshistoria med sedelärande tvist var nytt för mig. Sålunda föds Tommy år 1921 i någon engelsk arbetarklassfamilj. Han är redan från födseln, eller till följd av traumatiska händelser senare, både blind, döv och stum - eller så tror man åtminstone. Men någonstans inom sig bär han på ett inre behov att bli sedd, hörd och ompysslad. Det här ropet på hjälp går som ett ledmotiv genom hela berättelsen. Tommy blir dåligt behandlad under hela sin barndom. Hans mor är kall och självupptagen, och hans far råbarkad och oförstående. Hans släktingar ställer upp som barnvakter och utsätter Tommy för våld och perversiteter. Pappan för pojken till prostituerade för att ta fram det manliga i honom. Men Tommy får snart en egen identitet, som beundras av alla: han blir stans bästa flipper-spelare! Samtidigt försöker de oroliga föräldrarna hitta en doktor, som kan ställa en diagnos. Tommy konstateras obotlig. Men något inom Tommy har vaknat. Här kommer "heal me- see me-feel me"-temat starkast fram, som ett svar på de vuxnas oförmåga att förstå (låten Go To The Mirror). Så småningom slås alltså Tommys bubbla sönder av en mirakelkur och han får en egen röst och egen självkänsla i låtarna "Sensation" och "I`m Free".  Frågan är bara om hans självkänsla är starkare än hans självinsikter. Tommy grundar nämligen en lägergård för alla sina flipper-vänner och de ropar alla i sista låten ut att "We not gonna take it!"  Vad Tommy menar med det vet jag inte riktigt. Det kan vara att han menar att han inte tänker underkasta sig mera - eller så är han för alltid stämplad av sitt förfluta som han får leva med. Sanningen är väl en mix av båda. Liksom livet är - dynamiskt - så är även Pete Townshends och The Who`s rockopera Tommy.

När Ramones började spela i mitten på 70-talet någon gång var det ingen som tog dem på allvar. Det gick alltför snabbt och lät alltför rått och simpelt. Inte heller jag tyckte att Ramones var så speciella när jag först lade märke till dem, kanske som att någon tjej i gymnasiet hade en tröja med bandets namn eller att någon vågade skära sönder sina jeans med rakkblad på samma sätt som gjorde bandet till trendsetters. Och musiken lät som en snabbare och mera urvattnad kopia på Hurriganes tyckte jag väl. De fyra killarna Ramone från Queens i New York spelades heller aldrig på radion. Det var knappt någon i USA som fattade grejen med bandet (eller Joeys texter om attt sniffa lim eller slå på brats med basebollslagträ), som spelade så snabbt så ingen hängde med, och istället för paus mellan låtarna utannonserade nästa up-tempo-låt med 1-2-3-4. Det var först när de spelade i London 1976 som det tog skruv på allvar.

Bandet var från början en väldigt disharmonisk sammansättning. Där var den mobbade romantikern, ex-hippien Joey på sång, som i stort sett hade alla tänkbara fobier man bara kan komma på, gatupojken Dee Dee på bas och så skitstöveln och pro-amerikanen Johnny, som ville vara grundare och frontfigur på samma gång, och som stal Joes flickvän, på gitarr. Trummis var från början Tommy, men de byttes ut ibland. Trots att det knakade i fogarna höll bandet ända till 1996 kompromisslöst fast vid sin stil - en bragd som kunde göra Status Quo gröna av avund.

Men viktiga och stilbildande för punkrocken har de varit som få band tidigare - och alla originalmedlemmar är döda nu. Läs gärna boken I slept with Joey Ramone av hans bror Mickey Leight om du vill veta mera om bandet. Deras själar vilar för evigt över all rockmusik som gjorts efter dem - hörde t.ex. att en av alla trummisar i Ramones besökt Pub Ettan i Mariehamn. Så lätt hänt är det att gå från nobodys på någon bakgata i en förstad till New York till rockens Hall of Fame.

Jan Hammarlunds LP När bandet slutar spela kom redan 1973. Den enda låt med Jan Hammarlund som jag hört innan jag köpte den här skivan som vårens LP var Till dem som håller musiken vid liv. Då beslöt jag att lyssna lite mer på den här artisten. Och visst kan man säga att tidsandan märks bra i Hammarlunds texter. Skivan som är utgiven på den lilla oberoende skivbolaget Silence bekänner sig till socialismens ideal. Det är en av orsakerna till att Hammarlund håller på som artist; att sprida socialismens budskap och ge kraft och mod till den lilla människan. Jag har absolut ingenting emot skivans politiska framtoning, tvärtom ser jag i Jan Hammarlund en artist som vågar ta ställning för det han tror på. I låtarna När vi kan dela och Den överlevande kommunarden märks det politiska budskapet bäst - det handlar om att föra budskapet vidare i världen. Men vackrast är det ändå när han i avslutningsspåret Valarna som sjunger, liksom förankrar allting i människans egen vilja och låter vårt undermedvetna bli djupet där valarnas sång hörs (lite som att svaret blåser i vinden, som Dylan sjöng). Hammarlund gör många egna tolkningar av andra artsiter eller visor på den här skivan: Nationalteatern, två låtar med medeltida ballad-tema samt den traditionella vandringsvisan Si go afton och go kväll. Han lånar en text från 1800-talsförfattaren C.J.L. Almqvist, samt sjunger en sydamerikansk FNL-sång. I barnet som dom lämnat på vägen blir Hammarlund igen personlig, och det kunde vara en självbiografisk historia om barnet som fick stå vid scenen och låta alla de vänliga människorna runt artisterna som han gillade uppfostra honom. Så som det var mera på 70-talet (då man insåg att It takes a village to raise a child) och som har försvunnit mer och mer nu i våra dagar. Så sist och slutligen får jag väl konstatera att Jan Hammarlunds känsliga sånger gav mig mera mersmak än avsmak, efter den första genomlyssningen av den här skivan.