A-sida: California uber alles

B-sida: The man with The Dogs

Den här singeln med det amerikanska hard-core-punkbandet Dead Kennedys kom 1979. Gruppen Dead Kennedys med sångaren Jello Biafra var det första jag hörde av amerikansk punk efter att den brittiska punkvågen ebbat ut. Visst fanns tendenserna där i USA innan det hände 1977 i London, t.ex. i form av Ramones, men det politiska, samhälleliga, engagemanget saknades. Där The Clash t.ex. skrev White Riot som ett svar på raskravallerna i London, var Ramones texter utan direkt förankring i det som skedde i närmiljön; det var snarare Joeys egna introspektiva funderingar och personliga känslouttryck. USA var säkert i ännu högre grad än England hyperkänsligt för den svidande samhällskritik som levererades som en spottloska i ansiktet på det sättet som punken gjorde, och därför ofta bannlystes eller censurerades effektivt i radio. Nu vet jag inte hur Dead Kennedys jämförelse mellan den kaliforniske guvernören Jerry Browns politik och Hitlers tredje rike togs emot av amerikansk media, men man kan ju alltid gissa. Rakt på sak är Jello Biafra ändå då han jämför guvernörens budskap med George Orwells roman 1984 om det totalitära samhället. Trots att det nu är frågan om en slags överdos av skadlig organisk gas i hälso- fascisternas fängelseceller, och inte ideologisk hjärntvätt, så är det ändå samma form av maktövergrepp "storebror" gör sig skyldig till: "Zen fascists will control you/ 100% natural/ You will jog for the master race/ And always wear the happy face." Eller kanske man kan tolka låtens jämförelse mellan Kalifornien och diktatur helt enkelt som en bild av det förhärskade klimat av självupptagen skönhetsfixering som rådde där och då, och som en punkrebell inte kunde passa in i? Vet inte heller om det är ett sammanträffande att artistnamnet Jello Biafra och Jerry Brown har samma initialer. Minns att Jello Biafra hade något att göra med Ronald Reagans favoritgodis jellybeans. Sett så här över trettio år i backspegeln kan man ha ett mer humoristiskt överseende med låten, trots att den säkert då fyllde sin roll som kritik av det amerikanska samhället. Musikaliskt sett tycker jag inte att Dead Kennedys har något speciellt nytt att komma med.

A-sida: I don´t like Mondays

B-sida: It´s all the rage

Den här singeln med det irländska new wave-bandet Boomtown Rats släpptes 1979. A-sidans låt var det första jag hörde (eller hörde talas om) av bandet. Den är baserad på en olycklig händelse i en skola, då en flicka hade dödat (skjutit ihjäl?) en klasskamrat, och på frågan "varför" hade svarat att hon inte tyckte om måndagar. Bob Geldoff och Boomtown Rats gör ändå mera av händelsen i sin låt, då de låter den tredje versen handla om att skolan idag även lär ut förmågan att dö: "And school`s out early and soon we`ll be learning/ And the lesson today is how to die." Låten får då betydelsen av fredsbudskap, att vägra skolas till en duktig soldat, som dödar för sitt land - den blir en sång om hur viktigt det är att tänka själv och att protestera. Bob Geldoff har alltid haft ett känsligt socialt samvete, vilket visat sig i hans senare ställningstagande för de svältande barnen i Afrika i samband med att han var den som basade över konserterna Live Aid 1985. På den kuppen blev han även Sir Geldoff. B-sidans låt behandlar det våld som alla ofrivilligt var/ är en del av i bandets hemstad Dublin. Boomtown Rats har alltid funnits där i bakgrunden som ett av de intressanta band som kom fram i.o.m. punkvågen 1977 i England, men det var först för ett år sedan som jag hade en möjlighet att se dem live. Eller inte egentligen se, för den sommaren hade jag inga pengar att betala inträde när de spelade på Kivilahti Rock i Esbo, utan jag fick stå med en bandspelare utanför det höga staketet.

A-sida: Ca plane pour moi

B-sida: Pogo pogo

Denna hitsingel med den belgiska artisten Plastic Bertrand kom ut 1977 och spelades ofta i radion. Jag minns att jag grälade med en äldre ungdom i Geta om ifall detta var punk eller inte. Han sade "ja" och jag sade "nej". Han var ganska så omedgörlig och det slutade med att vi blev ovänner om saken. När jag nu lyssnar på den igen, så står jag kvar vid min tidiga åsikt. Plastic Bertrand kanske ville vara punk, och singeln kom ju i rätt tid, men han lyckas inte. Det är något oskyldigt och snällt över honom, trots att han kört en säkerhetsnål genom en lapp på omslaget till skivan, och färgat håret. Jag har inte hört punk på franska och har svårt att tro att den ens existerade inom den romanska språkgemenskapen på andra sidan engelska kanalen. Rätta mig om jag har fel. Vet inte heller vad låten handlar om, utom att det är något som är: Det är min plan. B-sidan flörtar även den med punken, eftersom Pogo pogo anspelar på det hoppande, "pogoing", som punkarna brukade syssla med framför scenen. Men inte heller det är punk. Plastic Bertrand är alltför mycket ute efter att behaga oss, och det lyckas han bra med, charmig som han är. Men det var aldrig punkarnas stil, tvärtom! Delta gärna i debatten här på sidan: Är den här singeln punk eller inte?

A-sida: Atomic

B-sida: Die young, stay pretty

Singeln kom 1980. Jag minns A-sidans låt från samma år, då jag var i mopedåldern i Geta på Åland, och vi brukade vara på Soltuna café, där det fanns en jukebox, samt flipperspel och pajazzo-pligg för 20-pennare. Vi spelade ofta Atomic på jukeboxen. Gruppen Blondie från New York med den blonda sångerskan Debbie Harry lyckades annars inte imponera på mig särdeles mycket under de här åren. Blondies musik var för mycket åt disco-pop-hållet och jag kunde aldrig se att Blondie skulle vara en del av det nya, av punk-scenen i England, som hade gett återskalv i nya vågen. På den här tiden rev jag sönder mina jeans och nitade ihop dem med lappar som det stod Clash på - bara den här sommaren, då jag körde moppe med gänget i Geta. Blondie var för veka för mig just då. Men singeln Atomic spelade vi ändå, kanske på grund av det svaga utbudet annars i skivboxen. Texten i låten handlar i stort sett om en ung kvinnas drömmar om att vara underbar för en kväll - i stort sett atomisk, om jag inte missuppfattat något. B-sidans låt är en reggaeinspirerad sak om att dö ung och förbli vacker.

A-sida: Ingen dansar

B-sida: Bara ett liv/ You´re so beautiful

Minns A-sidans låt med Stockholmsbandet Alien Beat eftersom den hade en så humoristisk text. Låten handlar helt enkelt om hur svårt det är att vara ett dansband när ingen dansar. Med fin självironi sjunger Sebastian Håkansson om hur bandet försöker med allt (sprayar munnen, färgar håret, klär upp sig) men att ingenting hjälper. Musikaliskt låter det också lite smådeppigt a la Television, men ändå tillräckligt dansant och trallvänligt för att publiken skulle masa sig upp på dansgolvet - och det är just det här som är det roliga och motsägelsefulla i låten - för så sker ju inte! Alien Beat har ett eget sound på den här låten, inte punk, men new wave. Sebastian Håkansson var även skådespelare (i Madicken och G-som i gemenskap).

B-sidan, på den här EP:n från 1981, är inte lika bra. Bara ett liv är en tunn text om att livet inte ska slösas bort på kneg och You`re so beautiful får väl närmast räknas till synpop.

A-sida: Walk on water

B-sida: It is gone

Gruppen T-Shirts från Stockholm släppte singeln med Walk on water 1980, och den låten är det enda jag minns av bandet, kanske för att de medverkade i TV-programmet Bälinge byfest samma år. Man kan se dem som svenska pionjärer för den ska-musik som i likhet med brittiska Selecters Mirror in the bathroom lämpar sig ypperligt för danslystna skinheads att hoppa moonstomp till. Walk on water är en ganska statisk ska-låt, med en piffig gitarrslinga som ligger till grund för backbeatet i trummor och gitarr. Texten jämställer kärlek med att gå på vatten, och det är allt. Bandet släppte året efter en LP som jag fortfarande kommer ihåg namnet på, Mr Swing, sedan blev det tyst om dem. Men som kuriosa för en svensk ska-diggare är det väl svårt att bortse från den här singeln. B-sidans låt hittar jag inte på nätet.

A-sida: Alltid rött, alltid rätt

B-sida: Den nya dansmusiken

Singeln släpptes 1983 och var den första singeln under namnet Imperiet, tidigare Rymdimperiet. Det här var en viktig singel tidsmässigt. På gränsen mellan gitarrock och syntrock, mellan analog kommunikation och dator- kommunikation, visste Thåström vad han skrev om. Redan i Ebba Grön hade han tagit ställning mot totalitär maktkontroll och ett beroende av datorer på frammarsch i låtar som Mental istid och Scheisse (1981). På låten Alltid rött, alltid rätt fullkomligt sprakar han gnistor och stänker svett, när han greppar tag om det enda som har rätt, hjärtat. Det är ett jordnära hjärta som "stinker blod och svett", som tillåter dig att gråta när det gör ont, som leder dig att bli vad som helst du vill bli. Det är också ett trotsigt hjärta som protesterar mot att gå med strömmen, bli kyligt beräknande eller maskinellt: "Det finns inga maskiner/ som får adrenaliner/ att pumpa runt i små droppar/ runt i svettiga droppar." Jag såg Imperiet spela låten på Långholmsfestivalen 1983, samma år som den kom, i Stockholm, och Thåström var en levande inkarnation av vad han sjöng om.

I Den nya dansmusiken tolkar jag in en varning. Rockmusiken utvecklades i början av 80-talet alltmer bort från den direkta musik, som kom från ett instrument eller en röst, som gick rakt ut till publiken via en förstärkare eller en sånganläggning från ett band på en scen till av datorer producerad musik eller musik som kom från en skiva mixad av en DJ på ett diskotek. Thåström uppmanar oss att komma ihåg vem vi är, våra namn - för den nya dansmusiken tågar obevekligen in. Båda låtarna handlar alltså om ett slags mentalt våldtäktsförsök på det bästa och renaste hos människan, själen, hjärtat, identiteten. Thåström är på den här singeln vår goda riddare i kampen mot det ondas makter.

Sida 1: I Lycksele finns ingen hundpsykolog

Sida A: Tip Top

Den här singeln med det Norrlandsbaserade svenska bluesrockbandet Kylans rockorkester släpptes 1981. Låten på första sidan är mera nya vågen-argsint än A-sidans Tip Top, som ironiskt berättar om hur bra allt är i Stockholm för en nyinflyttad ungdom från Norrland. Humor blandas med resignation i låten om hunden som inte har det så bra i glesbygden där ingen professionell hjälp står att finna. Hunden har sina behov av skönhetsvård och god mat samt av en psykolog som den kan prata av sig med, men i Lycksele gäller det att klara sig utan att gnälla eller flytta därifrån. Humor som vapen för att stå ut och peka på samhälleliga missförhållanden och lokala egenheter är något som flitigt använts av band som har något att säga. Jag kommer att tänka på Torsson som var samtida med Kylans eller på Svenne Rubins, som kom senare och som också var från norra Sverige. I Finland finns nu humorgruppen KAJ från Österbotten, som inte är rädda för att kritisera och röra om. Den här singeln med Kylans rockorkester andas mera progg än punk, men det är en upphottad progg får man säga. Även idéen att ge singeln två första sidor är ett roligt mjuk-anarkistiskt drag.

A-sida: Senses working overtime

B-sida: Blame the weather/ Tissue Tigers

Den brittiska popgruppen XTC släppte 1982 singeln med hitlåten Senses working overtime. Jag hörde låten på radion och tyckte om den. Den klatschiga refrängen med "sinnena som jobbar övertid för att hinna ta in allt som händer" biter sig fast och tankarna går till Elvis Costellos eller Squeezes nya vågen-pop. Förut tänkte jag att textens kanske handlade om en stressad affärsman som är tvungen att jobba på extratid varje kväll för att hinna med allt extraarbete som han har. Men låten handlar istället om hur mycket det finns att se och inspireras av runtomkring, dygnet runt, för en betraktare med ett öppet sinne. Texten är kryddad med roliga bilder: "All the world is football-shaped/ It´s just for me to kick in space." I likhet med många pop-texter fångar låten livets glädje och lätthet på ett sätt som inte låter sig störas av orättvisor: "And birds may fall from black skies/ And bullies may give you black eyes/ But to me it`s very, very beautiful."

B-sidans låtar håller inte samma klass som A-sidans.

A-sida: Förord till livet.

B-sida: Tänker på dig.

Singeln kom 1981, just innan LP:n Rika barn leker bäst. Jag minns att jag hörde Förord till livet på Drottninggatan i Stockholm, och låten fastnade. Texten, som är skriven av Johan Johansson, är formulerad som ett tal man kan hålla till ett nyfött barn, och handlar om livets teater. I den teatern är det viktigt att veta vem man är, dvs veta sin plats. Man ska vara "snäll och tacksam och respektabel", så går allting bra. Texten är skriven från ett grodperspektiv och behandlar klassklyftorna i Sverige. Barnet som är född i fel samhällsklass får lära sig reglerna från första början, att veta att det alltid finns de som är högre och mer betydelsefulla än han själv är, så att det inte senare i livet ska bli desillusionerat. Man kan väl säga att texten på sätt och vis är realistisk. Även om Sverige ger sken av att vara ett rättvist samhälle, där alla har likadana chanser att lyckas på sina egna premisser, så finns klassamhället fortfarande där i form av släkt och bakgrund. Den som t.ex. är född i Skärholmens miljonprojekt, bland invandrare och låginkomst- lönetagare, som medlemmarna i KSMB, har andra förutsättningar än ett rikemansbarn från ett villaområde i Lidingö, och det är det som låten berättar om. Ändå måste man försöka se mellan fingrarna med textens ödesmättade syn på en människas möjligheter, för att inte drabbas av uppgivenhet och svartsyn. Det finns undantag och alternativ i hopplösheten, vilket KSMB själva har visat på i sin musik.

B-sidans låt är skriven av Michael Alonzo och handlar om en mans tankar just innan han kastar en handgranat. Mannen befinner sig i en krigszon och är tvungen att göra vad han gör, som hämnd mot någon som gjort människor illa. Den som tänker kan vara en utanförstående iakttagare eller mannen med bomben.