När jag började lyssna aktivt på musik och köpa egna skivor, dvs i skarven mellan sjuttiotalet och åttiotalet, var det vinylskivor som gällde. LP-skivor, eller long play-skivor, gavs ut av skivbolag som hade lanserat en artist, och det var artistens sätt att visa upp sig och sin musik. Det var, och är, inte lätt för en musikartist att få ett skivkontrakt på något skivbolag.

Man måste skicka demo-band, kassetter, till skivbolaget för att de eventuellt ska nappa. (Kassetten, som spelades på en kassettbandspelare, var också lämplig om man ville banda av LP-skivor.) Om skivbolaget tyckte att artisten var något att ha, så kunde lanseringen av en LP föregås av att man gav ut en singel.

Singeln är en liten skiva som innehåller två låtar, en A-sida och en B-sida. Låtarna på singeln är oftast de låtar som räknas bli hitar, dvs storsäljare. LP-skivan spelades på 33 varv på skivspelaren, och singeln var en 45-varvare, dvs snabbare.

Det fanns också maxisinglar, som rymde flera låtar, s.k. EP-skivor. De var också 45-varvare.

En LP-skiva kostade som ny runt 50 mk på den tiden jag handlade dem, och det var mycket pengar. Lyckligtvis fanns det affärer som sålde begagnade skivor i Stockholm, och där kunde man få en bra skiva för ett tre gånger lägre pris. Jag köpte inte alls så mycket singlar, utan mera LP-skivor. Fördelen med LP-skivorna var att det rymdes mycket information på skivomslaget och på innerpåsen, som skivan låg i. Skivorna var som små konstverk. Nackdelen var väl att skivorna var stora att bära med sig och att de kunde få repor som hördes när man spelade dem.

Så i slutet av 80-talet kom CD-skivorna, dvs compact disc. De finns ännu idag. De trängde så småningom undan vinylskivorna som förpassades bort ur affärerna och in i en museiliknande tillvaro på loppmarknader och skivantikvariat, där de blev ett samlingsobjekt för kännare. Bara de verkliga entusiasterna fortsatte att köpa vinyl. CD-skivorna är små. De rymdes i ett litet hårdplastpaket. Det sades i allmänhet då att ljudet var så betydligt mycket bättre och renare på CD-skivorna, i jämförelse med vinylen. Kanske för att det inte hördes något knaster eller några repor. Senare har det sagts att det är ett varmare, naturligare ljud på vinylskivorna. CD-skivorna spelades i CD-spelare, så alla musikdiggare var tvungna att skaffa sig en sådan om de ville fortsätta att lyssna på musik. Jag köpte CD-skivor ganska motvilligt, och skaffade mig CD-spelare, men det var ändå som att vinylskivorna var den riktiga musiken. Nackdelen med CD-skivorna är att plastboxen kan gå sönder, och att de kan börja "lagga" av någon orsak, t.ex. av statisk elektricitet. Det rymdes inte heller lika mycket fakta på dem. Utgivningen av singlarna försvann också.

Nu lever vi i den streamade musikens tidevarv. Musiken behöver inte längre köpas, utan den ligger upplagd på internet. På musiksiten spotify kan vem som helst lyssna på i stort sett all musik, gratis eller för en liten kostnad. Det är en dålig tid för skivbolagen, som märker att skivförsäljningen gått ned. Många laddar även ned musik från nätet i personliga spellistor, som de sedan lyssnar på i iPhones och smarttelefoner. Det har talats om att all musik som ligger på Spotify ska komma att ge något slag av royalties åt artisterna, då de spelas, men ännu är vi inte riktigt där. Den streamade musiken, och den som finns sammanpressad t.ex. i mp3-format, innehåller inte lika mycket teknisk information som den ursprungliga skivbolagsprodukten, och är därför egentligen en väldigt förenklad form av musik. Många musiker säger att musikupplevelsen är en helt annan när man får lyssna på ursprungliga mastertapes som spelats in i studion. Jag kan också tro att vinylskivan har mera att ge av konstnärlig upplevelse än mp3-filen. Men dagens musiklyssnare är kanske inte medvetna om det här, när de skrider fram i sina hörlurar kopplade till You Tube. Vinylskivan har blivit på modet igen, och många talar sig lyriska över dess naturliga sound. Det finns många affärer som säljer begagnade vinylskivor till ett billigt pris. Även CD-skivorna har blivit fruktansvärt billiga. Men musikerna får lida ekonomiskt när de inte kan sälja sin musik på ett rättvist sätt.

Skivan New boots and panties kom 1977 och var Ian Durys första. Hans kompband Blockheads medverkade på de flesta låtarna, men det var ännu inte Ian Dury & The Blockheads. Det var brorsan som köpte den här skivan, men jag lyssnade också ganska mycket på den då på 80-talets början, så varenda spår har bitit sig fast, trots att jag inte har så stor koll på vad texterna handlar om. Även om Ian Dury definitivt räknas till en av pionjärerna inom punkrörelsen i England har hans musik alltid varit väldigt mångsidig, på den här skivan t.ex. i form av rak rock, funk eller kabarémusik. Även som artist är Ian Dury originell. Han klädde sig ofta väldigt konstnärligt, t.ex. i luffarmundering (med basker, snusnäsduk, kavaj, slitna jeans och kängor) och med kajal kring ögonen, och jag tror också att det var han som introducerade säkerhetsnålen i punkmodet. Överlag måste sägas att Ian Dury var en ordkonstnär med en väldig känsla för ords uttryck och valörer, vilket bl.a. märks i låttitlarna Billericay Dickey, Clevor Trever, Plaistow Patricia. Hans ord liksom studsar fram på rytmerna på den här skivan, som avslutas med klassikern Sex&Drugs&Rock&Roll. Utmärkande för Ian Dury är också hans humor och otroliga självironi, som säkert kan ses som typiskt för många brittiska musiker. Ian Durys känsla för rytmer tog honom senare till Jamaica (1981), där ett samarbete med reggaelegenderna Sly&Robbie utmynnade i skivan Lord Upminster. På den skivan finns också låten Spasticus Autisticus, som handlar om det rörelsehinder som en polio i tidig ålder orsakade, och som ledde till att Ian Dury till slut endast kunde ta sig fram på kryckor. Singeln med låten bannlystes av någon orsak på den engelska radion. Ian Dury skrev också hiten Hit me with your rhythm stick 1978.

Lovers rock är en stil inom reggaemusiken på Jamaica. Till skillnad från annan roots reggae så kännetecknas lovers rocken av att artisterna sjunger om kärlek och sentimentalitet. Den främsta företrädaren för lovers rocken var på sin tid Gregory Isaacs (1951-2010). Han gjorde sig känd under smeknamn som som Lonely lover och Cool ruler med skivor som Cool Ruler (1978), Lonely Lover (1980) och Night Nurse (1982) och uppträdde alltid som en stilig gentleman, ofta i kostym, med integritet och charm. Till hans honungslena röst smalt lätt damerna, när han framförde Wah dee eller If I am wrong. Många andra jamaicanska reggaeartister har också de sjungit om kärlek på ett sätt som vädjar direkt till kvinnornas hjärtan men ingen lika genomgående som Gregory Isaacs. Jag kommer t.ex. att tänka på Johnny Clarke och Johnny Osbourne. Kanske någon av er läsare kan bidra med ytterligare någon?

På en billig Philips-kassett bandade jag då när det begav sig ett blandband bestående av låtar från live-skivorna Live at The Vortex (Volume One) och Live At The Roxy London WC2 (Jan-Apr 77) , som båda släpptes 1977. Vortex och Roxy var två betydande klubbar för den tidiga punken i London. Roxy-skivan lånade jag från min kusin, den andra minns jag inte hur jag kom över. När jag idag hittar låtarna på You Tube slås jag av hur vital och rolig den här musiken är. Jag antar att alla band, förutom Buzzcocks och X-Ray Spex, var okända förmågor, som spelade i en division lägre än de mer etablerade punkbanden. Urvalet jag gjorde när jag bandade av skivorna är främst låtar från Vortex-skivan, från Roxy tog jag bara med banden Slaughter and the Dogs, Johnny Moped och X-Ray Spex. Det kan vara kul att tänka varför jag valde bort vissa låtar från skivorna. Tror att jag kunde höra på låten om den var tråkig, släpig, intetsägande. Att jag burit med mig många av de här låtarna ända till idag är väl ett tecken på att de påverkat mig på något vis. Kan faktiskt finna mig själv gnola på någon av dem ännu, eller minnas något, som banden sade, som: We all aint gonna be history (Maniacs), eller kängan till Lou Reed, som tyckte att brittiska band inte borde befatta sig med rock: The Wasps version av Lou Reeds Waiting for my man (bara så mycket bättre enligt dem själva). Eller det att jag skrev Nothing to declare (en låttitel av Suspects) på min gamla svarta militärcykel. Roligt att höra livekänslan på de här skivorna, där artisterna är punkaktigt raka, fräcka, retsamma och uppriktiga, och ofta talar en underbar cockney, och publiken är helt med på noterna, som i Art Attacks Frankensteins Heartbeat. Energin i den här tidiga punken är unik, ibland närmar sig musiken rythm and bluesen, ibland hårdrocken, typ Motorhead, men ändå är den helt egen och ett uttryck för det som hände runt 77.

Skivor är förknippade med minnen. Death Of A Ladies Man från 1977 eller var det New Skin for Old Ceremonies som kom 1974 med Leonard Cohen sammanknippar jag med våren och sommaren 1984 då jag gick på Ålands folkhögskola och sommarjobbade på blomaffär i Mariehamn och en ungdomsförälskelse jag hade på gång då. Någon av dessa skivor spelade jag/ vi en natt tillsammans under täcket, en annan då jag gick ensam med mina minnen på Åland, och skrev dikter på små papperslappar. Ja, vem bättre än Leonard Cohen har sjungit om kvinnor, olyckliga älskande, het åtrå, och svikna förhoppningar? Den här skivans kärlekslyrik ackompanjeras av en massivt klagande, stönande, snyftande ljudvägg bestående av körer, saxofoner. Cohen ömsom sjunger, ömsom skriker, ömsom pratar på den här skivan. Och den framkallar också starka minnen, som mycket väl kan överföras på en lycklig kärlek, som är här och nu. Det är som någon känd svensk författare sagt: "Jag är glad att jag blivit äldre, för det var ett helvete att vara ung". Leonard Cohen är nog den artist som jag kan säga att jag upptäckte helt på egen hand, utan hjälp av någon annan, då i början av 1980-talet. Jag köpte eller bandade hans skivor under några år, och slutade i god tid före farsan också började gilla honom. Det är starka låtar på den här skivan, med brännbart material: "Don´t go home with your hard on, it will only drive you insane."

Cornelis Vreeswijk (1937-1987) immigrerade till Sverige från Holland i slutet av 40-talet. Han lärde sig svenska genom att läsa serietidningar och kom så småningom att bli hela folkhems-Sveriges nya Bellman med regelbundna uppträdanden på Mosebacke och med eget program i  TV. Jag minns honom främst som den mysige, kedjerökande nallebjörnen med akustisk gitarr iklädd skjorta och mockaväst i TV-program som Två och en flygel på sjuttiotalet, då man fortfarande fick röka i TV.  Den första låten jag minns med Cornelis var Getinghonung Provencale, där han sluddrade orden: "För övrigt så är det väl ungefär, samma demonstranter här som där..." Cornelis Vreeswijk tillhörde främst min föräldra- generations musik. Mamma sade att hon aldrig kunde bli trött på att höra honom, man skrattade åt hans eskapader och sjöng Hönan Agda vid festliga tillfällen. Cornelis Vreeswijk var en man som gick egna vägar, gjorde som han ville, vilket ofta renderade i skandalrubriker i tidningarna. Han var som den första punkaren inom svensk vistradition, och förnyade visan, genom att införa bluesen. Det var egentligen först mycket senare som jag själv började lyssna på Cornelis, i samband med att hans sista album, Till Fatumeh: Rapport från de osaligas ängder, släpptes 1987. Den skivan är i mitt tycke det bästa Cornelis gjort, även om den är märkt av hans trötthet, till följd av alkohol- och narkotikamissbruk. Det finns en nervös rastlöshet i dessa sånger. Men jag kommer alltid att minnas Cornelis som den musikaliska nallebjörnen i mockavästen.

Jag har alltid gillat M.A.Numminen ända sedan jag först hörde honom sjunga. Folk har skrattat åt hans säregna sätt att låta rösten skära sig och gå upp i falsett, samtidigt som brytningen på finska är medvetet överdriven, men det är som att skratta åt en clown, för under ytan och humorn ligger allvaret på lur. Liksom clownen är M.A. Numminen en häcklare av samhällets inskränkthet och ytliga konventioner. Den som inte anser det lämpligt att dricka vin på allmän plats på en gräsmatta nedanför riksdagshuset i Helsingfors är knappast en anhängare av M.A. Numminen. Och hans sätt att sjunga är inget originellt. Kanske han låter mera som ett tåg än självaste Bob Dylan? M.A. Numminen har vågat sig på det mesta under sin karriär: barnvisor, sånger på finska, svenska och tyska, techno, tango, rock, visor, jazz, politiska låtar, musikaliska översättningar av telefonkatalogen, sånger till lagtexter, filosofiska traktat till musik, trumsolon på telefonkatalog, tv-reklam osv, osv. Han har spelat med sitt undergroundband Suomen Talvisota 1939-1940 i början av sjuttiotalet, men sedan dess mest med sin trogna vapendragare Pedro Hietanen på dragspel. Och jag är inte ensam om att gilla M.A. Minns att också Per Gessle under en intervju på 80-talet uttryckte sin beundran för denna finska rock-konkare.

Den jamaicanska roots-reggaetrion Burning Spear släppte år 1975 skivan Marcus Garvey, som enligt mig är en av de bästa reggaealbumen alla tider. Skivan är tillägnad rastafarirörelsens förgrundsgestalt Marcus Garvey. Jag lyssnade på den här skivan många gånger på biblioteket i Mariehamn innan jag många år senare köpte den. Framträdande i musiken är lead-sångaren Winston Rodneys (senare synonymt med Burning Spear) spirituella röst, hans mässande, klagande sätt att sjunga, till en bakgrund av ett tätt, tungt reggaekomp. Trots det tunga kompet är soundet lätt och luftigt, mycket tack vare skön bakgrundssång och blåsarrangemang. Texterna går rakt in i hjärtat, även om hjärtat inte är svart. De bygger ofta på upprepningar, eller variationer på ett enkelt tema, t.ex. att leva rättfärdigt, att komma ihåg Marcus Garvey, och tiden som slav, den som skeppades från Afrika till västvärlden. Man får gå till Bob Marley om man vill hitta något som känns lika spirituellt inom reggaemusiken. Burning Spear har tyngd och patos på den här skivan, som även finns i dub-version, i form av Garveys Ghost (1976). Synd att jag inte längre har den i min ägo.

Min första kontakt med de tyska datarockarna Kraftwerk var i slutet av sjuttiotalet då en fotbollskompis fyllde ut en kassett jag bandat av honom med musik från skivan The Man Machine, som kom år 1978. Låten The Robots bet sig fast direkt, och den kunde ju inte annat. Att lyssna på Kraftwerk är som att stoppa in en kabel från den datorprogrammerade musikkanalen i örat och trycka på play. Obehagliga barndomsminnen från långa elektro- orgiemässor med fransmannen Jean Michel Jarre och alla epileptikers hatlåt nummer ett Popcorn med Hot Butter dyker genast upp. Hur som helst måste Kraftwerk räknas som den elektroniska rockens föregångare nummer ett. Dessa fyra män som brukade klä sig som atomfysiker på scenen med matchande slips och skjorta samt kortklippt pottfrisyr måste vara rockvärldens minst svettiga band. Hörde talas om konserter där de inte ens medverkade på scen utan lät sina färdigprogrammerade datorer sköta jobbet åt dem. På The Man Machine är det främst låtarna The Robots, The Model samt Neon Lights som utmärker sig. Det är även på dessa låtar som bandmedlemmarna bryr sig om att "sjunga" mest. Annars imponerar det genomgående kliniska soundet. Allt är syntetiskt. Kraftwerk har i sin tur inspirerat andra elektrorockare s.s. landsmännen DAF och amerikanska Devo.

Rock 80 är en samlingsplatta med både brittisk och amerikansk rockmusik som getts ut på skivbolaget CBS strax före 1980. Jag mindes skivomslaget med den tecknade rocksångaren med solglasögon och kunde på det viset spåra LP:n på nätet. Den här skivan lånade jag av min kusin någon gång runt 1980, och bandade på kassett. Skivan ger en bra bild av hur rocken och popen lät då. Det är inte punk, utan snarare new wave. Några låtar och band fastnade redan då, och dessa sticker ut även idag, t.ex. The Only Ones (Trouble in the world), Joe Jackson (I`m the man), Paul Collins Beat (Rock`N Roll Girl) och Squeeze (Another Nail in My Heart). Man kan kanske kategorisera och säga att The Only Ones fortsätter en tradition från Velvet Underground och Television till Suede. Det mörka draget finns där. De andra låtarna som jag gillade har en klar rockbas a la Nick Lowe och Rockpile, trots att Joe Jackson är mera punkig av sig. Så finns rockreggaen representerad av Police och Live Wire (som låter väldigt likt Dire Straits, speciellt på sången). Ett band som den här skivan kanske gav mig inspiration att köpa en LP med var 20/20. 20/20 är klart åt pophållet, med sköna harmonier i sången (nästan mot Electric Light Orchestra) - men jag gillar det. Skivan 20/20 var ett av mina första skivköp och troligen på grund av att jag lyssnade på Rock 80. Rock 80 är en nostalgi-LP för 80-talsnördar!