A-sida: Flickorna i TV2

B-sida: Himmel no 7

Gyllene Tider var ett band från Halmstad som verkligen slog igenom med den här singeln från 1979. Och man tog liksom aldrig Gyllene Tider på allvar då när det begav sig, förstod aldrig Per Gessles helt superba förmåga att skriva bra poplåtar och texter som fastnar liksom flugor på ett flugpapper. Han har tagit revansch på mig flera gånger om under åren, då främst genom soloalbumet Mazarin från år 2003. Så mycket att frun och jag bokade in biljett till Pers konsert på Skansen i somras. Per Gessle knixar till texter som berör, bränner och kittlar, speciellt om man är ung. Det är ofta våta ungdomsfantasier som skildras, som här: "Åhå, å-hå-hå. Tänk att få sätta på flickorna i TV2. " Låten går i ett passligt reggaetempo som framkallar disiga minnen från de första ungdomsdanserna på Solbacka i Saltvik på Åland när något pop-dansband mixade in låten i sin repertoar tillsammans med One more reggae for the road och andra sängfösare. Per Gessle har också en allvarlig sida, som kommer mera fram i B-sidans Himmel no 7, som handlar om de avvägar som droger leder till. Fast även här är det till ett käckt popkomp. För är det något som karaktäriserar Per Gessle så är det alla "oh-ooo", "whap she whap" och "sha-la-la-la" han förde in i den svenska popmusiken.

A-sida: Wa Do Dem

B-sida: (Version)

Eek-A-Mouse var en av Jamaikas mest populära DJ:s och hans mest poulära låt var nog Wa Do Dem. Minns när Duken Adebayo drog den vid sin medhavda skivspelare på Pub Bastun när han kom och dj:ade där. Minns låten just därför att den hette Wa Do Dem, som jag då inte hade en aning om vad betydde. Det lär betyda This I like, på jamaikanska, har jag nu förstått. Och det omkvädet som upprepas hela tiden passar väl in i texten i övrigt. Allt handlar förstås om Mister DJ himself och om hans flickvän, som han tycker så mycket om. Hon är en äkta vara-tjej, som inte pryder sig för mycket med diamanter eller pärlor. Problemet är väl bara att hon är för kort och han är för lång, så att alla i Kingston Jamaica skrattar när de går vägen fram. Men det bryr sig väl inte Papa Deejee Eek-A-Mouse om: för A Wa Do Dem, Wa Do Dem Dem Dem. Riddim! B-sidan är en version av samma låt framförd av Errol Shorter. Slackness in a rub a dub style. Ribbit!

A-sida: Trafalgar Square

B-sida: To You Natty Dread

Låten Trafalgar Square av den brittiska rootsreggaemusikern Pablo Gad måste vara en reggaeklassiker. Den handlar om en man som är ute och strövar runt i Londons centrum och får se de fyra lejonstatyerna som ligger vid Trafalgar Square. Han undrar vad tusan djungelns konung, eller kanske The Lion of Judah (alias Haile Selassie), gör där mitt i Babylons asfaltsöken. Det är en sund tanke. En stilla betraktelse över galenskapen i en stor stad, där allt bara snurrar på. När man tänker så tänker man även över sin egen roll i det hela. Man identifierar sig kanske med lejonet - och funderar över vart mänskligheten egentligen har kommit. Låten har ett skönt djup och sug, det är som om man känner hettan och lukterna från sommardagen i London City 1978, då singeln släpptes. "Concrete lion what are you doing down in Trafalgar Square?" Svaret blir att det bara väntar: "to see the Babylon a fall." B-sidan är en okänd kvinnlig reggaesångerska, Chereene, som framför en ok dub-låt.

Många minnen är förknippade till endast en låt, som i sin tur har sin historia. Jag minns att jag fick låten Die Moorsoldaten av Detlef, en tysk man, som bodde på Ålands folkhögskola åren 1982-1984, då jag studerade där. Detlef hade egen lägenhet på skolan och var halvt elev och halvt något slag av mentor för oss yngre elever. Han hade kastat loss från sitt hem i Dusseldorf och även levt som renägare i Lappland. Det var väl allt jag visste om hans förflutna. Men han gav mig och lärde mig låten om myrsoldaterna som stöter spadarna i den frusna jorden, en gammal känd protestsång, ursprungligen skriven av tyska fångar i ett av nazisternas koncentrationsläger i Tyskland 1933, och senare övertagen och spridd av protestsångarna Hanns Eisler och Ernst Busch. Sången är på tyska och är en melankolisk klagovisa över förhållandena i lägret, där det alltid är sen höst och där det aldrig lönar sig att klaga: "Doch fur uns gibt es kein Klagen/ ewig kann nicht Winter sein/ einmal werden froh wir sagen/ Heimat du bist wieder mein". Jag har träffat på låten ett par gånger senare efter åttiotalet - senast som bakgrundsmusik på Stefan Sundströms låt Ingenting har hänt (2009) och i den tyska punkgruppen Die Toten Hosens version (2012). Den finns även på engelska som Peat Bog Soldiers, sjungen bl.a. av Pete Seeger. Av Detlef vet jag inte vad blev av. Han skickade mig ett inbjudningskort till sin födelsedag i Tyskland någon gång 1985, men jag for aldrig p.g.a. tidsbrist. Så såg jag honom plötsligt en sen kväll på ett ödsligt bensinstationscafé mellan Åbo och Kotka för femton år sedan, men det var som om han aldrig känt mig då. Bara undrade lite tyst, varför jag aldrig kom ned till Tyskland den gången. Men tack för sången ändå, som du gav mig.

A-sida: Chill Out

B-sida: Right Stuff

1982 släppte Black Uhuru både den här singeln och LP:n Chill Out. Jag minns att jag tyckte att Chill Out lät funkig, eller o-reggeaisk när den kom. Det var som att de tidigare så pålitliga roots-reggaemusikerna sålt sin själ och börjat göra elektro-reggae anpassad för något kommersiellt mål. Att låten Chill Out handlar om New York är uppenbart. The Big Apple ska chilla ut, eller ta det lugnt. Det här var långt före "chilla" blev ett ord för att slå dank i allmänhet i det svenska ungdomsspråket. Texten räknar upp alla de svarta som bor i olika stadsdelar i New York, och som antagligen då funnit reggaemusiken. Som alltid i stora städer så har rastafarierna problem med polisen, som kontrollerar dem, för innehav av marijuana. Rastamannen ser det som att han inte får leva enligt sin tro och religionsuppfattning, i ett främmande land. Det är bäddat för kulturkonflikter. Allt man kan säga är: "Chill out, New York." Trots att låten har ett rätt skönt groove så är den inte lika dynamisk som den reggae som Black Uhuru spelat innan. Den är mer funk, mera storstad, mera upprepning av ett rytmiskt mönster, mindre landsortsmylla. Reggaen gick väl i den här riktningen när den utvecklades till det som sedan kom att bli ganska så stereotyp dansmusik och raggamuffin (i slutet av åttiotalet) med artister som Shaggy och Apache Indian. Musiken blev förenklad, mera lättuggad och anpassad för massorna - samtidigt som det politiska budskapet försvann. Vad som återstod av rootsreggaen på 90-talet vet jag inte. Tragiskt, men sant.

A-sida: Buffalo Soldier

B-sida: Buffalo Dub

Vem har inte någon gång på en fotbollsmatch hört eller sjungit melodin woy-oy-oy-woy-oy-oy-oy-woy-oy-oy-oy-oy-oy-oy-oy när motståndarlaget gjort någon riktig tabbe? Men hur många har vetat att melodislingan och orden kommer från Bob Marleys låt Buffalo Soldier, som släpptes på singel 1983, två år efter artistens död? Jo, visst har jag alltid vetat låtens ursprung där jag stått och hånat motståndarlaget. Det var hösten 1984 när jag var på musikfolkhögskola på Lolland i Danmark, som min skolkompis Claus (iklädd vit halare, med röd karamellfärg i håret och ring i örat) gick och sjöng på den här låten. På varje ställe vi gick in där det fanns en jukebox med låten så spelade han den. Så hade han ju också någon gång varit i Afrika och spelat trummor med riktiga afrikaner i någon by. Sådant sätter väl sina spår. Bob Marley hävdar ju i den här låten att han plötsligt får en insikt om hur det hänger ihop: om hur rootsmannen tas som slav från Afrika och förs till hjärtat av Amerika där han blir buffelsoldat, varefter han skeppas över till Jamaica, och blir rastaman där. Menar Marley att de svarta immigranterna på Jamaica först var indianer eller menar han att de slavar som transporterades över till de vitas rancher i de amerikanska sydstaterna hjälpte till att utrota indianerna, Amerikas ursprungsbefolkning? Jag tror det senare. Slavarna blev alltså dubbelt drabbade: först ivägförda och sedan hänsynslöst utnyttjade som legosoldater i skövlandet av en ny kontinent. 

Bob Marley bodde tidvis i USA, innan han igen återvände till Jamaica. Så han visste vad han talade om. I slutet av sin karriär ville han erövra den amerikanska marknaden med sin reggaemusik, men den var aldrig redo för honom. Man kan väl se låten som ett slags protest mot Amerika i största allmänhet. En inskränkt kontinent som tog livet av sin ursprungsbefolkning och lät de forna slavarna slita hund och kämpa för sina rättigheter i det nya landet.

A-sida: Sex Bomb

B-sida: Brainwash

Den amerikanska avantgardegruppen Flipper släppte 1982 en av de märkligaste låtar jag hört. Det är B-sidans Brainwash. Till ett hardcore-rockkomp som börjar och stannar ett ex-antal gånger sluddrar en sångare fram ett budskap som förblir oklart. Eller han kommer aldrig till skott. Det låter typ: listen, eh...,ss sheh...and then...tills han avslutar med ett oh, never mind, forget it, you wouldnt understand it anyway. Jag tror att det är samma musiksnutt som upprepas, för den låter exakt lika. År 1983 hade vi i Ålands folkhögskolas dramagrupp med den här idén i ett potpurri som vi framförde på en julfest. Jag tänkte att en av oss helt enkelt får gå framför publiken och med dessa ord försöka förklara något, och sedan ge upp, fast på svenska. Själva potpurriet blev en succé och det här numret passade väl in. Sex Bomb låter som om besättningen på en u-båt fått veta om att den snart ska gå under, men i slutet låter det mera som en trafikolycka. Allt till ett enveten basslinga som pumpar på i samma stil hela tiden. Det man börjar fundera över är ironin i titlarna. Sex Bomb är just en bomb och ingen skönhetsdrottning. I Brainwash vet jag inte vem som har utsatts för hjärntvätten eller utsätts för den - artisterna eller vi. 

A-sida: Italian Shoes

B-sida: Pride And Joy

Om man tänker sig de fyra karaktärerna i den engelska humorserien The Young Ones, som gick på TV i början på 80-talet, så motsvarar den amerikanske rockmusikern Mink DeVille mest snobben i den serien. Det kan vara att Mink DeVilles snofsiga image mest sitter på utsidan i form av rosor, bredbrättade hattar, kostymer, krokodilskor och tangorabatt, men ibland blir stilen så framhävd så att man misstänker att det måste vara en omistlig del av hans personlighet. På den här sena singeln från 1985 så är det den fullödiga charmören som till ett uppoppat rockkomp sjunger om hur mycket kvinnorna gillar när han kommer gående i sina italienska skor. Det hela får en lätt parfymodör kring sig, som inte mycket skingras när man vänder på singeln och spelar Pride And Joy. Baby, your my pride and joy, går sticket i refrängen. Visserligen var tiderna inne i högyuppie satsa-på-dig-själv-köret som allra mest när singeln spelades in, där pengar helst skulle fås för ingenting och brudarna vara gratis, så man kan vara lite förstående inför Mink DeVille. Men frågan är om han inte alltid varit lite snobbig.

Mitten av sjuttiotalet var de stora extravaganta scenshowernas tid i rockhistorien. De populära brittiska rockbanden vid den här tiden såsom Rolling Stones, Genesis, Elton John, Pink Floyd, Yes, Supertramp, Queen och amerikanska grupper s.s. Alice Cooper och Kiss, såg inget konstigt i att dra ut på vägarna till de stora stadiorna i de största städerna i USA och Europa i en lång långtradarkaravan fullastade med den största och mest spektakulära scenutrustning de bara kunde hitta och under devisen Big is beautiful ge kidsen vad de trodde de ville ha. Det blev en kapprustning som närmast kan liknas vid hur explosionsartat de olympiska spelen eller Eurovisionschlagerfestivalen har vuxit från år till år. Få rockartister, med undantag kanske för Neil Young, som parodierade denna utveckling under en av sina egna turneér genom att använda gigantiska förstärkare stora som mindre hus på scenen, såg det komiska i denna utveckling, innan punken kom, som en reaktion, i London 77. Det sägs att moden och cykler inom alla konstformer och kulturyttringar har en livstid på sju år. Och sannerligen var den sjunde vågen punktlig mellan Woodstock 1969 i Amerika och punken i London. Hur dess toppar och dalar gått sedan dess vet jag inte - grunge och hip hop och indie har kommit som positiva saker inom rocken, men annars verkar allting bara gå runt runt eller stå helt stilla.

A-sida: D-Days

B-sida: Time Is Free

Den brittiska sångerskan Hazel O`Connor är främst känd från filmen Breaking Glass (1980), som jag inte sett. Däremot så minns jag låten D-Days, eller Decadent Days, som seglade ganska högt upp på music chart-listorna och Top Of The Pops i England. Det var mera än många andra new vawe-band vid denna tid förmådde, och det har sina skäl att Decadent days blev så populär och inte de andra. För att placera sig på listorna måste man ju falla den stora allmänheten i smaken och det kunde Hazel O`Connor göra med sin låt, som upprepar att vi ska dansa och att vi lever i dekadenta dagar. "These are the decadent days", hamrade hon in så bra att det t.o.m. stannade i mitt medvetande, därifrån jag kunde gräva fram det nästan fyrtio år senare. Till sin hjälp har hon ett gäng musiker som troget köper den dansanta och poserande stil som började bli inne vid den här tiden. Det var typiskt åttiotal med färg i det spretiga håret och svart maskara runt ögonen, säckiga byxor och långa rockar. Ungefär lika dekadent som atmosfären i Wien vid sekelskiftet kanske, och lika kliniskt stilrent. Men också intetsägande och tråkigt. B-sidans låt har mera liv och låter lite som en dålig kopia på Blondie. Singeln släpptes 1981.