Den akustiska Dylan

26.09.2016 18:35

Neil Young skrev i sina memoarer Fredsförklaring (2012) att han gärna någon gång skulle vilja göra som Bob Dylan gjorde på 60-talet, nämligen bara ta sin akustiska gitarr och ett munspel och ge sig ut på turné. Så spekulerar han i varför Dylan inte själv gör så  nuförtiden, och kommer fram till att det säkert är pga att han då skulle sakna umgänget med sitt band så mycket. Något av det bästa Dylan gjorde, enligt mig, gjorde han som argsint protestsångare/ folkmusikartist, innan han växlade över till elgitarr i samband med Newport folkfestival 1965, och albumen Highway 61 Revisited (1965) och Blonde on Blonde (1966). Jag tänker på låtar som Gates of Eden, Masters of War, Ballad of Hollis Brown, The lonesome death of Hattie Carroll, When the ship comes in, See that my grave is kept clean, It`s all right mama (I`m only bleeding), Song to Woody och Chimes of Freedom eller på de roliga "drömmarna" Bob Dylans Dream och Bob Dylans 115th Dream, för att inte glömma Mr Tambourine Man och Blowing in the wind. Det är ett speciellt drag av äkthet i de här sångerna, man hör liksom varje slag på strängarna, i kompet, bakom den gnylande rösten och det klagande munspelet. Det är soundet från den amerikanska prärien och tågen som hans idol Woody Guthrie åkte på. Många är de artister nuförtiden som gjort sin version av de här tidiga folklåtarna, eller som fortfarande drar covers på dem på sina konserter. Det var tiden i bohemkvarteret Greenwich Village i New York, som Dylan sjunger om i Talkin`New York, som etablerade honom som den akustiska protestsångare som han slog igenom som, ett språkrör för hela den framväxande och krigshatande unga generationen i 60-talets USA och övriga världen. När han sedan sadlade om till rockigare tongångar 1965 var det många folkdiggare som lämnade honom i protest, men ännu flera fans som slöt upp bakom hans led. Dylan blev mera introvert och mystisk mytisk med tiden, men fortfarande lika kompromisslös, sur och tvär mot den armé av mediefolk som försökte tolka, förstå och glorifiera honom. Men jag har mycket att vara tacksam över att den akustiska Dylans nasala röst från brorsans skivor sipprade in genom dörrspringan till mitt sovrum i 80-talets början.

Kontakt

Musaploki Haglundsväg 12
22340 Vestergeta
Åland
+358 (0)50 438 7561 uffe.nyback@aland.net