I lördags såg jag Bob Dylan på Avicii Arena i Stockholm. Jag hade hört att jag skulle tona ned mina förväntningar på 84-åringen. Inför en utsåld arena satt legenden hela konserten bakom pianot (han t.o.m. spelade gitarr där) och framförde mest nyare låtar som jag inte kände igen. På första låten kändes allt osynkat och skarpt, blott den gamle rävens röst bröt sig loss från det övriga. Vi satt alla snällt mumsande på våra popcorn och plockade tacksamt upp varje smula som den minimala gestalten där framme strödde kring sig, var det så ett munspelssolo, att han en gång sträckte på sig eller spelade en gammal låt. Den enda kommunikation han bjöd på var "Well, thanks" efter en av våra applåder. Mest satt han liksom och resonerade med sig själv till ett långsamt blues-komp från bandet och det räckte tyvärr inte för att fylla ut en hel glob. Det var mycket blues, och ingen rock. Nu efteråt slås jag av tanken att det säkert är oss det är fel på, och inte på Dylan. Det var ju trots allt som gamla goda tider; mobiltelefonfritt. Fyra låtar kände jag igen, trots nyversionerna (Tonight I`ll Be Staying Here With You, Desolation Row - nedkortad version, It`s All Over Now Baby Blue, Watching The River Flow). Tänk att jag hade två av dem med i bloggens senaste Dylan-citat! Två gamlingar lyckades han på något konstigt sätt krångla igenom utan att jag märkte det: It Ain`t Me Babe, When I Paint My Masterpiece.
Men en Dylan-konsert är alltid bara mer än Dylan. Bland de trogna fansen hittade jag i baren innan Johan Tell som har ett eget band. Här är länken till hans senaste musikvideo: www.youtube.com/watch?v=uc62CQgjs10