Jag har läst Ulf Lundells diktsamling Tid för kärlek. Den kom ut 1984, mellan albumen Kär & Galen och Den vassa eggen, när Lundell var i trettiofemårsåldern. Det är, enligt mig, lönlöst att spekulera i om Ulf Lundell är mera författare än musiker. Han är lika mycket av båda. Men om Bob Dylan ville vara en rockmusikens Arthur Rimbaud, så är Ulf Lundell snarare en rockens August Strindberg. Det är inga extatiska visioner läsaren bjuds på i Tid för kärlek, snarare en realistisk uppgörelse. Det är de teman som man också hittar hos musikern Ulf Lundell: dragkampen mellan att kasta loss och ge sig av och att stanna kvar och kämpa på, lusten att älska och svårigheten i att göra detsamma och närheten till Gud eller det andliga i tillvaron. Jag gillar Ulf Lundells dikter. Det finns ett primitivt uppror där, samtidigt som det är romantiskt, som Lord Byron eller Shelley. Kvinnorna är alltid närvarande, som den enda anledningen att leva, tycks det, och som ett bot mot vardagstristessen som alltid ligger på lur. Om den nya musiken som gjordes på åttiotalet har dikterna inte mycket gott att säga. Läs boken, så får du ytterligare en viktig ingång till Ulf Lundells värld.