Jag är inte insatt i vad Bob Dylan gjorde i början av 80-talet. Men jag minns när någon inbiten Dylanman klagade i radion att Dylan svikit honom, då denne gått och blivit religiös. Dylans religiösa period torde väl ha slutat i och med Infidels-albumet som släpptes 1983. Jag minns också någon märklig radiointervju med mannen själv, där han klagade över att ingen musiker dåförtiden ville gå in i studion och klappa händer. Men det blev MTV:s tidevarv och Jokerman spelades som musikvideo i mormors TV i stan. Det lät som en catchigare variant av Dylan.

Nu när The Dylan Hours tillägnar ett program till 80-talets Dylan känner jag igen en handfull låtar. I And I, Sweetheart Like You, förutom Jokerman, från Infidels. Och sedan Blind Willie McTell, som jag hört i Mikael Wiehes svenska version, från Infidels Outtake, 1983. Den sistnämnda låten visar väl att Dylan var trogen sina rötter, efter all den religiösa gospel han producerade vid decennieskiftet. 

Ikväll var jag på konsert med Rainrock som spelade Pugh Rogefeldt-låtar för att hedra sin familjemedlem som avled i en nervsjukdom 2023. Bandet består av brorsan Ingemar på gitarr, dennes två söner Johnny och Jens (sång, mandolin och gitarr) samt trummis och basist. Det här var den coolaste konsert jag varit på, vad mellansnacket beträffar. Däremellan rev man av låtar från Pughs hela repertoar. Den nyaste var en Grymlingslåt från 90-talet, Mitt bästa för dig, följd av Aftonfalken (med sista versen på holländska, fast Pugh brukade dra den på finska). Annars var det idel sjuttiotal. Det tog lite tid att värma upp den småfruset mysande publiken, men där vid den instrumentala förlängningen av Små, lätta moln och urladdningen Surabaya Johnny, så lyfte taket åtminstone för min del. Jag har tidigare bara hört Imperiets 80-talsversion av Surabaya, men originalet var milslängder bättre - den kändes i hela kroppen. Men så slutade allt, med två extranummer, och alla vi som bara kunde sjunga en bokstav fick ta i i i. Tack för en värmande konsert, och också till Mediskörens version av Här kommer natten i foajén innan.

A-sida: Spanish Harlem

B-sida: Vakna

Den svenska saxofonist som jag minns att jag hörde om på 80-talet var Johan Stengård. Han var ofta på TV, där han tog sin an diverse musikstilar med sitt särpräglade spel. Här ger han sig på den gamla Spanish Harlem, som försvenskats av O. Bergman. Ett saxsound kan aldrig göras rättvisa på skiva, det blir för tunt, när saxen ska spela melodistämman. Bättre fungerar det tycker jag på Vakna, som jag absolut hört någonstans förut. Den är en instrumental låt, med doft av det soundtrack som spelades till de första soft erotiska program som började synas på TV under första hälften av 80-talet. Lite smörigt, glassigt alltså, men ändå njutbart på min splitternya Sony-skivspelare. Singeln är från 1985 och frontbilden är tagen av rockfotografen Joakim Strömholm.

A-sida: Get Off The Phone

B-sida: All By Myself

Den här singeln, som är min första bildsingel, är utgiven 1984. Jag misstänker att båda låtarna är äldre än det. Det är material producerat av bandet självt. Det andas och låter -77 om det här. Get Off The Phone är snabbare och för nästan tankarna till Ramones. Det är enkel lyrik: "Get off the phone/ Nobody home/ I don`t want you." B-sidan kör också med ett riff som upprepar sig, men i långsammare takt. Den hyllar allt man kan göra själv, i sann punkanda.

A-sida: Ebony and Ivory

B-sida: Rainclouds

Låten Ebony and Ivory, skriven av Paul McCartney, har giltighet idag med ICE:s agerande i Minneapolis och i övrigt i en alltmer rasistisk och främlingsfientlig värld. Kan man tänka sig något mer mjukare trallvänligt än raderna: "Ebony and Ivory/ Lived together in perfect harmony/ side by side/ On my piano keyboard/ oh, Lord, why don`t we." De båda musikernas stämmor matchar varandra som honung och glass. Den enda invändningen kan då gälla att pianotangenterna antyds vara gjorda av ebenholts och elefantbetar, båda synnerligen skyddsvärda material. Singeln kom 1982.

A-sida: Extra Extra

B-sida: Extra Extra (Engelsk version)

Bandet Intermezzo var en slags smältdegel för allehanda svenska popmusiker på 80-talet. Bland annat Orup och Fredrik von Gerber (från Noice) har gästat. Denna singel från 1982 har Freddie Hansson från Noice på keyboards. Den här låten med alla de kalla killarna i svensk och engelsk version lyfter inte direkt till höjderna. Den flyter omkring någonstans mellan schlager, pop och rock. Den är som bandets namn betyder, ett mellanläge, en halvmesyr.

A-sida: Africa

B-sida: We Made It

Det amerikanska soft-rockbandet Toto är mest kända för sin singel Africa från 1982, med omkvädet "I bless the rains down in Africa". Ändå var bandet inte en del av Live Aid/ Band Aid-konserterna i slutet av 80-talet, trots att man gärna förknippar den här singeln med denna humanitära hjälpinsats. Africa handlar väl mera om en kärlekshistoria till en kvinna, skulle jag tro. Den här singeln andas 80-tal så mycket som det bara går, och den var omöjlig att undgå för den som växte upp då. 2017 gjorde bandet en avstickare till Rock-Off på Åland.

A-sida: Veckorevyn/ Nazismen/ Är jag sjuk?

B-sida: Hej du gamle proggis/ Är imagen riktig?

Här en punksingel inspelad i Karlshamn 1980. Ett av banden, De anhöriga (B-sidan), har Mats Knutson (nu politisk reporter på SVT) på sång. Både Brigad 45 och De anhöriga gör här riktig punk plockad direkt från kökshyllan, vilket jag verkligen uppskattar. Texterna är starka. Man har något att säga och tar ställning politiskt och socialt och ifrågasätter gamla ingrodda normer och föreställningar, som framgår av låttitlarna. Musikaliskt finns utvecklingspotential. Man saknar sådana här band idag.

A-sida: 9 To 5

B-sida: Sing For The Common Man

9 To 5 är en klassisk sång av countrydrottningen Dolly Parton, men också titelmelodin till en film. Det är en sådan slagdänga som stannar i huvudet när man väl hört den, och som man lätt kan avfärda som ganska banal. Men den är värd att uppmärksammas för att den hyllar det ihärdiga knegarlivet, trots att få har så långa arbetsdagar nuförtiden. Kanske man skulle kunna sjunga "Working 9 to 4, its all takin`and no givin`". Själv kan jag vara nöjd som har ett givande jobb, trots att det kan vara lite slitsamt ibland. Singeln och filmen kom 1980.

A-sida: Say Say Say

B-sida: Ode To A Koala Bear

Vad blir resultatet om man totar ihop två av 80-talets största superstarar, nämligen Michael Jackson och Paul McCartney? Jo, denna singel från 1983. Say Say Say är en tämligen färglös discofunkballad som kännetecknas av de tvås växelsång. Det är välgjort, allt enligt konceptet: Don`t Worry - Be Happy. Men ack, så opersonligt. Ode To A Koala Bear handlar just om det, en pompös hyllningssång till en tygkoalabjörn. Jag förstår inte vitsen. Som Teddybjörnen Fredriksson för vuxen publik.