A-sida: Roll And Tumble

B-sida: Baby Baby

Här visar bluesräven John Lee Hooker att han minsann kan spela sin äkta blues från femtiotalet ända till år 1981, när den här singeln gavs ut. Det är mycket äkta känsla i det här. Vi har en som rumlar både morgon och kväll och inte kan skilja fel från rätt. Roll And Tumble börjar som en äkta blues med de rätta upprepningarna, men slutar improviserat (ungefär som Richie Havens på Woodstock). Baby Baby är inte heller en traditionell bluestolva. Jag gillar den upplösta formen. Bluesigt är det så det förslår. Det handlar om en kvinna som inte behandlar textjaget rätt. Botemedlet mot det dåliga beteendet tros vara pengar och en hel massa kärlek. Kallt och blött som det fallande höstregnet en sen kväll i oktober är musiken på den här singeln.

A-sida: Oh Julie

B-sida: I`m Knocking

I början på 80-talet blev plötsligt femtiotalsrocken stor igen i England, då Shakin`Stevens toppade listorna med sin singel Oh Julie. Året innan hade det amerikanska punkabilitybandet Stray Cats lite banat vägen, men inte sedan den egna Elviskopian Tommy Steele på femtiotalet eller Beatles i början på sextiotalet hade amerikansk rock riktigt lyckas få fotfäste på de brittiska öarna i form av egna förmågor. Shakin`Stevens komplicerade inte till det. Han hade den rätta Grease-looken med jeans och svart läderjacka och Elvis-moves, även om Oh Julie mera låter New Orleans och cajun än ren och rå femtiotalsrock. Men jag måste ju erkänna att låten är en hit som bitit sig fast också i mitt medvetande. Och faktum är att det är Shakin`Stevens som skrivit den. I`m Knocking är mera rock. Singeln kom 1982.

A-sida: (For The) Children Of The Eighties

B-sida: Wozu sind Kriege da

Jag läste nyligen att Bob Dylan krossade Joan Baez hjärta. Kanske därför sjunger hon att vi, 80-talets barn, inte bryr oss om att han vänt sig till gud. Men annars räknar Baez här upp alla de artister från 60-talet som vi (barn av Marx och Coca cola) har som våra husgudar. Ändå har vårt liv bara börjat. Jag gillar sången. För första gången har åttiotalsbarn som jag någon som sjunger om oss. Hon sjunger att vi är en upplyst generation, som gör som vi vill och inte går i flock. "Vi är ömsinta som en lotus och tuffare än sten." Tack för det Joan Baez. På andra sidan sjunger hon en antikrigssång på tyska med en djup och len röst.

Under mina formativa år i början av åttiotalet var det inte svensklärarna i skolan som inspirerade mig till att utveckla mitt språk. Istället kom inspirationen direkt via musiken. Det är främst tre artister jag har att tacka för det. De är Ola Magnell (Nya perspektiv - 1975), (Höstkänning - 1977), Ulf Lundell (Ripp rapp - 1979), (Nådens år - 1978), (Vargmåne - 1975) och Robert Broberg (Vem är det som bromsar...- 1974). Förstås fanns det andra också, men texterna som de här tre skrev lärde jag mig nästan utantill och kunde gå och sjunga för mig själv. En orsak till att jag fastnade för dem var säkert att de behandlade existentiella frågor om livet överlag, och därför inte var dogmatiska på något sätt. Så var de förstås väldigt medryckande och sjungbara också. Det var många nya ord och frågeställningar i texterna, vilka inbjöd till att gå vidare i de språkliga labyrinterna. Tack mina svensklärare!

A-sida: Life Gets Better

B-sida: Beyond A Joke

På den här singeln från 1983 är jag inte säker på om Graham Parker uppträder med sitt kompband The Rumours. Jag tycker att han låter förvillande lik Elvis Costello. Positiv rock är det åtminstone, som vanligt. Graham tycker att livet blir bättre (när han ligger i sin älskades armar), och sådana vitamininjektioner behövs verkligen när vi nu går in i höstmörket. På Beyond A Joke är känslan mer eftertänksam, men ändå i dur. Kanske behöver vi alla titta bakom skämtet, och inte vara så snarstuckna. Graham Parker var helt klart en av föregångarna till den rock som gjordes i England på 80-talet.

Jag märker att jag, när jag spelar Anders F Rönnbloms åttonde LP, Rapport från ett kallt fosterland (från år 1980), bara känner igen två låtar från förut: hitten "Jag kysste henne våldsamt" och "Wilson, Chilton, Petty och Verlaine". Detta trots att jag hört artisten ett par tre gånger på Pub Bastun i Mariehamn på 80-talet. Kanske denna skiva inte var Anders mest betydande? Det som slår mig är att låtarna är så korta, i medeltal bara runt två och en halv minut, och så fulla med ord. Jag gillar det. Anders F Rönnblom har något att säga på ett tilltalande, lättsamt sätt. Det är hans förmåga att göra snygga och meningsfulla låtar jag tycker om. Allt balanserar på gränsen mellan rock, pop, punk och reggae. Det känns som om Anders F Rönnblom är den sanna anarkisten, den fria själen, som avskyr att binda sig. Från denna position kan han också kritisera, som när han gör upp med alla svenska Dylan-kopior i "I jakten på Victoria" eller går i närkamp med diverse politiker: "Calypso", "VPK och Cadillac" samt "Torbjörn Fälldin och hans tamburin". Sist och slutligen står han kvar på sin plats och säger "Det  är bara jag". Förutom de låtar jag hört förut och de jag räknat upp gillade jag bäst "Kalla fosterland" och den Beatles-liknande "Salladsdagar". 

A-sida: Har vi inte grävt för många hål?

B-sida: Marabou pojk

Babylon Blues var skåningen Stry Terraries band. Han hade flyttat upp till Stockholm och gått med i Ebba Grön som organist redan 1981. Han medverkar på ebbornas tredje LP. Sedan fortsatte han av bara farten i Imperiet. Men 1984 flyttade han tillbaka till Malmö och bildade Babylon Blues. Den här första singeln gavs ut 1985. På A-sidan sällar sig Babylon Blues till en lång tradition av band som skrivit sånger om skjutna kändisar. Både mordet på John Lennon och J.F. Kennedy tas upp och den rättmätiga frågan ställs om det inte räcker snart. Låten går ganska långt i Imperiet-stil. På B-sidan är det rockabilly-tempo som Marabou pojken dansar i. Jag kan mycket väl identifiera mig med låten, eftersom jag själv vintern - 85 bodde i Sundbyberg och gick förbi Marabous chokladfabrik ett antal gånger.

Jag läser musikjournalisten Annah Björks bok "Ni måste flytta på er" från 2019 om de strukturella orättvisorna i den maskulint dominerade musikbranschen. Boken beskriver en period på tre decennier bakåt i tiden. Annah Björk lyfter fram hur kvinnliga artister och låtskrivare diskriminerats och behandlats dåligt av de män som dominerar branschen. De har förminskats, trakasserats och våldtagits genom åren. Boken avslöjar belysande orättvisor och handlingar riktade mot kvinnor och hur kvinnorna själva kämpat för att få göra musik på egna villkor och ta makten av de män som styr och ställer.

Jag sympatiserar till hundra procent med allt Annah Björk säger, men hittar också en hake, som jag hänger upp mig på, i resonemanget. Det verkar nämligen som om alla artister idag vill slå på topplistorna, de vill bli kända med stort K redan från början, och för att nå detta måste de resa till popmusikdrömmarnas Mekka, Los Angeles. Där finns det team av skivbolagstyper, producenter och låtskrivare, som bara väntar på att samarbeta med dig. Och den inre kärnan utgörs av män, så som Boys Club och Vargkusinerna.

Varför åka dit överhuvudtaget? Varför inte Do It Yourself (DIY) i enlighet med den gamla punkaren i sin källare? Det finns hemmastudior, det finns kanaler att nå fram på nätet, det finns en publik därute. Vill man vara speciell och nyskapande så ska man inte göra musik för massorna. För det är massornas dåliga musiksmak som sist och slutligen får en uppretad feminist att kalla en oskyldig 50 + musikälskare av det andra könet med en gitarr över axeln för en äcklig medelålders gubbe med förlegad musiksmak, som bara värnar om det egna könets maktambitioner. Så sluta tävla i musik!

A-sida: Ingenting är säkert i en tidning

B-sida: Gensvar

Det måste ha varit tillsammans med Jukka Tolonen och congospelaren Bill Öhrström som jag träffat på gitarristen Coste Apetrea på Åländsk musikfestival i Badhusparken i början av 80-talet. Namnet fastnade åtminstone i minnet. Nu lär han bo i Uppsalatrakten, enligt den lokala källan, där jag köpte den här singeln från 1984. Coste Apetrea är väl mest känd inom fusionjazz-kretsar, så därför blir jag positivt överraskad av låten han både skrivit och sjunger själv på sidan A. Med humor, som går igen på singelns omslag, klargör Coste att man inte kan lita på vad tidningarna skriver, för: "När du snöar in på en blaska/ Kanske för att roa dig en stund/ Så minns att den som skrivit det som står där/ är säkert mycket dummare än du."

Sedan jag senast skrev om det oberoende skivbolaget Comedias utgivning har det gått över ett år. Den artist som varit mest aktiv sedan dess är blueslegenden Roffe Wikström, som förutom att han fyllt 75 år och under våren firat med det nya albumet "Skåpmat", innehållande 20 tidigare outgivna inspelningar, även släppt en singel med Nils Ferlins "En valsmelodi" och en annan med Stefan Sundströms "Jag gör allt som man inte får". Näst i turen kommer Gunnar Danielsson, som i juni, inspirerad av uppståndelsen runt sommarhitten "Som sommaren" från 1994, släppt singeln "45 varv runt Västra Frölunda kyrka" och på vintern innan det singeln "Svarta hål" tillsammans med Black Heart Rebels för att fira sin 70-årsdag. Thomas DiLeva släppte sommarsingeln "Bästa sommaren" och har även hunnit med ett samarbete med rapartisten Dogge Doggelito, "Kämpa på", som kommit att bli en av hans mest spelade låtar. Förutom detta har Marie Bergman gett ut singeln "La Carta" för ett år sedan och Jan Hammarlund albumet "Några här, några där" tillsammans med Kjerstin Norén, som spelades in redan 1980. Detta album kom ut så sent som i somras.