Första gången jag kom i kontakt med Kenta, eller Kenneth Gustavsson, var när jag såg på Sveriges uttagning till Melodifestivalen år 1980. Då uppträdde Kenta med låten Utan att fråga. Men det som väckte mest uppmärksamhet då var inte låten utan den oanständiga t-shirt Kenta hade på sig. Innan det hade Kenta gjort sig känd som mods på filmduken i Stefan Jarls filmer Dom kallar oss mods (1969) och Ett anständigt liv (1979). Kenta hade en svår barndom med alkoholiserade föräldrar bakom sig. Han blev känd som söderkisen från Stockholm, som höll på Bajen i fotboll, och för låten Just i dag är jag stark från skivan Kenta, som kom 1980. Jag ägde faktiskt den skivan, men lyssnade inte så mycket på den. Sedan vet jag inte vad jag gjorde av med den. Om jag sålde den eller gav bort den. Jag förstod inte att uppskatta den då. Nu tycker jag om de nakna bekännelselåtarna Jag sitter i ett duggregn och Just idag är jag stark. Det kan inte sägas enklare. Kenta dog 2003, 54 år gammal.

Diskomusiken upplevde en stor boom i slutet på 70-talet och i början av 80-talet. Fenomenet var helt enkelt att man åkte till en lokal, eller diskogrotta, och dansade i takt med diskodunket, glittrande diskokula i taket och bländande ljus i många färger. Det var ett nöje som vem som helst kunde ta del av, och förutsatte ingen speciell kännedom om eller relation till musik. Diskokulturen fick sin näring av filmer som Saturday Night Fever (1977) och Thanks God it`s Friday (1978). Artisterna var t.ex. Donna Summer, Baccara, Boney M och Village people. Kända diskotek eller diskon i Stockholm var Alexandra och Bobbadilla. Disko har för mig alltid varit det vackra folkets, vinnarnas, musik, och som en reaktion mot den goda rockmusiken, även både hjärnlös och smaklös. Ett senare fenomen i samma anda som uppstod på 90-talet var rave-kulturen, där det även gällde att dansa hela natten tills man stupade av utmattning eller tills partydrogerna slutat verka. Disko var konsumtionsmusik för den stora massan, som aldrig ifrågasatte och aldrig ställde några personliga krav på musiken. Do your duty, dance to disco!

B 52`s var ett av de där många udda banden som man bara hade en vag uppfattning om, och som man möjligen lyssnade på en gång, och sedan lade åt sidan. Andra i samma kategori var t.ex. Devo, Residents, Roxy Music och Talking Heads. Det som dessa band hade gemensamt var att musiken var något slag av modern dansmusik, eller konstrock, vilket igen betyder att texterna är av mindre betydelse. Desto mer betydde utseendet, imagen och scenshowen. B 52`s gimmic var de två kvinnliga bandmedlemmarnas höga, tuperade femtiotalsfrisyrer och snäva sportbyxor. Alla i bandet hade underliga, färggranna kläder på sig. Ändå tycker jag, nu idag, att musiken på den här skivan, som kom 1979, inte är helt fy skam. Det var gedigen dansmusik för new wave-party-typer, förslagsvis på någon nattklubb i New York, och säkert fungerar musiken fortfarande på samma sätt, för den hard core-fan som vill ge sig ut på nostalgitripper. Texterna handlar t.ex. om dansande fiskar, lavaströmmar eller ljusröda rymdvarelser. Roligt och uppiggande, eller bara nihilistiskt och tröttsamt?

Jag läste om den östtyska punksångerskan Nina Hagen i någon veckotidning i samband med att hon besökt Sverige någon gång kring 1980, blivit fast för maruijanainnehav och fördömt Sverige och svenskarna med att de ska "brinna i helvetet". Som enfant terrible och styvdotter till protestsångaren Wolf Biermann var det kanske väntat att hon väckte uppmärksamhet. Redan tidigare hade hon i östtysk TV framfört sexualupplysning till kvinnor på sitt högst privata sätt, och blivit bannlyst pga det. Det var alltså med dessa fakta i bakhuvudet jag lyssnade på LP:n Unbehagen från 1978 på bibban i Mariehamn. Jag föll inte pladask för den. När jag ger den en chans nu nästan fyrtio år senare, märker jag att endast ett par av låtarna stannat i minnet. Nina Hagen Bands punk har inte direkt engelska rötter. Den är elektromusikinspirerad och har ett tungt hårdrockkomp i bakgrunden. Över allt detta ligger Nina Hagens sång som en slags expressionistisk opera. Hon joddlar, viskar, skriker och leker operadiva, allt på tyska. Man är imponerad över hennes röstomfång. Man förtstår även att Nina Hagen kom att betyda mycket för alla kvinnor som ville göra rockmusik på egna premisser. Nina Hagen frågar inte efter vad någon tycker, hon gör exakt vad hon vill. Och extra stort var det säkert att hon var född i Östberlin, trots att hon flyttat till västsidan, där hon grundade sitt band.

Skivan Slowfox med Blå Tåget kom 1974 och jag spisade den på Mariehamns bibliotek ett tiotal år senare. Kanske var det för att jag visste att det var det var Blå Tåget som skrivit Ebba Grön-klassikern Staten och kapitalet, som jag var intresserad. Thåström kände säkert sina föregångare, som Hoola bandoola band och Blå Tåget. Det är inte helt fel att dra paralleller t.ex. mellan Hälsa Gud från Slowfox och Häng Gud från Ebbornas första LP. Jag gillade och gillar Blå Tågets låtar. De är minimilistiska, dans och trallvänliga, med massor av ironi och protest i texterna. De tar ställning, är medvetna och kompromisslösa. Låtarna är jordnära och amatörmässiga som Grus i Dojjan, mindre pompösa än Hoola bandoola och Nationalteatern, mera litterära än andra proggbands, som jag hört. Kanske måste det till en samling förvirrade universitetsstuderande, konstnärer och multimusiker för att kunna kasta loss så ordentligt som Blå Tåget gör på Slowfox. Min favorit är låten På parkeringsdäcket, och då speciellt raderna: "Och plötsligt minns jag var jag sett henne förut. I finlandsbåtens cafeteria bakom en starköl och en macka. Hon var på väg till Sverige. Hon kom från norra Finland, där alla jobben tagit slut." 

1981 släppte det amerikanska rockabillybandet Stray Cats debutalbumet Stray Cats och termen punkability myntades i rockpressen. På alla sätt förtjänade Stray Cats denna benämning. Bandet hade en minimal instrumentuppsättning: gitarr, ståbas och ett trumset som mest bestod av en virvelkagge. Musiken var intensiv, scenshowen var rak och energisk, och bandets frisyrer och utstyrsel pekade i rätt riktning. Stray Cats blev snart allas gunstlingar, inte minst kvinnornas. På den här tiden var fusioner mellan punk och andra musikstilar ännu inte så vanliga. Senare föddes begrepp som country-punk och folkpunk t.ex. När punken kom och punkare blev vanliga föddes förstås också motrörelser, som inte kunde tolerera punkarna. En sådan var rockers, eller raggare, som ju lyssnade mycket på rockabilly, eller 50-talsrock. I Sverige tog sig denna motsättning uttryck i skivor som Vägra raggarna benzin med diverse punkband från 78-81 och Eddie Meduzas låt Punkjävlar (1978). Med tanke på denna tragiska konflikt mellan ungdomsgrupper var ett band som Stray Cats, som förenade båda musikstilarna, en mycket positiv händelse. 

I slutet av 70-talet var bandet The Who bara ett namn bland många andra som jag kände till. Något år senare visste jag att det var de som hade gjort låten My Generation. När jag åkte på klassresa till Köpenhamn 1981 med min åk 9 från Övernäs högstadium i Mariehamn var jag mera punkare än jag någonsin skulle komma att bli, både till utseende och tankar. Minns hur vi gick över Rådhusplatsen i centrala Köpenhamn med My Generation skrällande från en stor stereo som jag bar på. Det var ungdomskänslan i sin högsta potens. Fem år senare introducerade en god kompis mig för The Who på riktigt, och det var först då som jag förstod bandets verkliga storhet och lärde mig gilla deras låtar. Då hade jag genomgått både punkmetamorfosen och reggae- metamorfosen. Men The Who tog jag med mig hela vägen. Det är ett klassiskt, tidlöst rockband, från sextiotalet, med ett budskap och en energi som bäst passade in på den musik som jag gillade under punkåren.

Pretenders debut-LP kom 1980. Det var mycket tal om den, att den var något speciellt - att den var new wave. Pretenders var ju sångerskan Chrissie Hyndes musikprojekt. Hörde att Chrissie var en amerikansk rockjournalist som var lite sotis på alla musiker, och så satte hon ihop sitt band i England. Hon försöker ha attityd, men jag vet inte om hon lyckas riktigt. Jag blev inte tagen av skivan dåförtiden, och inte heller nu. Inte för att jag vill vara mansgris, men det är något med Chrissies behov av uppmärksamhet som stör. Inte att hon spelar i rockband kanske, men att hon på något vis stoltserar med sin position i texterna. Som att hon i låten Brass in pocket, som överlevt bäst av låtarna, sjunger om hur coolt det är att glida fram på motorvägen i en stor bil med lite knark i fickan. Too much pretending, too much wannabee.

Graffiti har förekommit lite varstans i städer sedan sjuttiotalet. På 80-talet började graffitin främst i USA att förknippas även med hip hop-musiken. Att spraya på väggar var ett sätt att uttrycka sig. Graffiti började ses som en konstform och objekten för konsten var främst övergivna och fula platser i städerna, som man ville smycka ut med målningar, t.ex. viadukter, broar, murar och elposter. Det upprättades speciella väggar där grafittikonstnärerna fick härja fritt. Det är ok tycker jag. Jag kan gilla viss graffiti, t.ex. i storstäder, på ställen som annars skulle vara döda och fula. Annat är det med de amatörklottrare som i byhålor härjar på nätterna. Jag tycker att man ska stå för vad man gjort, och kunna peka på sin "tag" och säga att den har jag gjort - för att glädja andra. Anonymt klotter är fegt, enligt mig. Så tyckte jag även när jag i morse märkte att vårt fina hus, och omgivningen runtomkring, var nedklottrat med hjärtan. Det finns ett rap-band i Kyrkslätt som kallar sig Likainen etelä. De rappar på svenska, men döljer sin identitet bakom masker. Som sagt, jag tycker man stå bakom det man gjort, med namn och uttryck. Annars blir det bara irriterande och smaklöst.

The Damneds LP kom 1977. Jag har för mig att jag lyssnade på den, då jag började få grepp om vilka punkband som gick i bräschen för musiken i England. Förutom Sex Pistols och The Clash var de klassiska punkbanden Damned, Sham 69, Buzzcocks, Stranglers och UK Subs. Men det kan nog vara att jag inte lyssnade på skivan heller, för Mariehamns bibliotek hade en njugg inställning till de spottande och chockerande punkrockbanden. Så njugg att bibbatanterna kom i tidningen för att de tagit in Pistols klassiker Never mind the bollocks. Nåja, själva skivomslagen var ju uppseendeväckande: med nidbilder av Queen Elisabeth eller fyra ansikten insmetade i födelsedagstårta, som i Damneds fall. Inte att undra på att banden bannlystes överallt där de drog fram. Låtarna på den här skivan är korta och aggressiva - inte ofta över tre minuter. Det låter rätt mycket som Ramones, som de engelska punkrockarna sent om sider erkänt sig stå i tacksamhetsskuld till. För hur än det tände till sommaren 1977 i London, efter att businessmannen Malcolm McLaren grävt fram John Lyden från någon fiskrestaurang i något schabbigt kvarter, och gjort honom till Jonny Rotten och sångare i Sex Pistols, enligt sitt eget säljande koncept, så var Ramones först. Gabba gabba hey!