På 80-talet läste jag Ross Russels biografi "Bird lever" om jazzsaxofonisten Charlie Parker. Det är den enda musikbiografi som jag läst två gånger. Nu i julhelgen såg jag filmen "Bird" av Clint Eastwood från 1988. Det är inte många Charlie Parker-låtar som jag kan nynna, men en del kan jag namnet på, såsom "On A Slow Boat To China", "Cherokee", "How High The Moon" eller "Relaxing At Camarillo". Det är fängslande att se filmen, som är genomsyrad av den bebop som då på 50-talet skrällde fram från den tidens coola-kattor; Charlie Parker, Dizzy Gillespie och Miles Davis. Det är fascinerande hur brilliant dessa musiker hanterade sina instrument i formidabla dueller mot varandra i det uppskruvade tempo som jazz- improvisationerna gick i när det handlade om den nya genren bebop. Charlie Parkers genialitet satt i ryggmärgen, saxen var som en förlängd nerv för honom. Han hade saxen med sig överallt och lekte fram tonerna precis som en kärrsångare i toppform. Tragiskt var det att se hur utan begränsningar vad gäller den egna hälsan Bird var. Alkohol, mat och droger tog livet av honom. Men musiken lever ju, och än så länge, vad jag vet, har Bird inte mött sin överman på altsaxofonens område.
A-sida: King Of Babylon
B-sida: Stinkin`Rich/ I Ain`t Workin`Anymore
När David Johansen började göra sina soloskivor i början av åttiotalet parallellt med medlemsskapet i New York Dolls, och han fick möjlighet att sätta sin personligare prägel på musiken, kan man väl säga att hans behov av att underhålla blev ett dominerande drag. Den här maxisingeln (som ska spelas på 33 varv) från 1985 är även ett bevis på den lättsamma sidan hos David Johansen, åtminstone vad gäller A-sidans King Of Babylon. Jag kan se honom framför mig på något centralt diskotek i New York uppmana publiken att dansa i den nya tidens takt (street dance eller square dance spelar ingen roll) för att han var den syndiga stadens kung, med uppdrag att roa alla. Då gillar jag bättre B-sidan, som låt för låt blir mer nyanserad. Fortfarande finns square dansens mönster med försångare och kör kvar, men de används för att ge de stinkande rika en känga. Och i sista låten blir rockenrolldrömmen personifierad i en man som skulle önska att han slutade jobba, och istället ägnade sin älskade alla tjugofyra timmar om dygnet, för att åka världen runt och njuta av varandras sällskap. Inte helt dåligt, David.
Peter Ames Carlins Bruce Springsteen-biografi "Bruce" från 2012 räknas bland de främsta som skrivits om denne rock-ikon. Min kontakt till Bruce Springsteen går tillbaka till tidigt 80-tal och framgången med dubbelalbumet The River, samt singeln Hungry Heart, som höjdes till skyarna av den samtida pressen. Då förstod man masshysterin som denne artist skapat i USA. Men de mörkare, mer personliga, stråken av artisten Bruce Springsteen växte också så småningom fram. Han som skrivit Darkness On The Edge Of Town, han som pratade med människorna på gatan, i de mörka gränderna, de bortglömda, namnlösa existenserna. Rent musikaliskt har jag senare tilltalats av hur Bruce sjunger över introt till Thunder Road, hur låten växer, eller budskapet i Born To Run och Badlands. Bruce Springsteen har alltid sedan dess varit en del av mitt musikaliska arv. Han har alltid representerat Rock n`Roll, men samtidigt knutit den till amerikansk musiktradition. Texterna har jag inte närmare studerat. Men det känns som om jag vill börja nu, och det med skivan Nebraska från 1982. Sällan eller aldrig har jag läst en bok om en mer sympatisk person än Bruce Springsteen. Det känns som han vill vara din vän.
A-sida: Private Beach Party
B-sida: Version
När The Lonely Lover bjuder upp till ett privat strandparty på beachen utanför Kingston Jamaica, kan man tro, då tackar väl inte någon av hans romanser nej därtill. På skivkonvolutet står han uppsvidad i ljusblå kavaj, och med hatten käckt på svaj, bjuder han rom eller tequila ur två små snapsglas. Men, som det så ofta var med Isaacs, visst var det ändå ett dåligt samvete som skavde där i bakgrunden. Varför titulerade han sig annars Den ensamme älskaren? Det var någon form av försoning han sökte även i denna låt från 1985. Olyckliga romanser åt han säkert till frukost. Ur texten framgår att det är söndagmorgon och att föremålet för hans invit inte är så intresserad av honom, men att han nog, efter strandpartyt, ska få över henne på sin sida. Man kan inte annat än le åt denna singel, där Sly och Robbie står för allvaret i bas- och trumgången, när det verkligen dubbar till sig mot slutet och på B-sidan. Frågan kvarstår: Vem skulle du bjuda till ett privat strandparty?
På den svenska hemsidan Blaskoteket.se finns en föredömlig samling av gamla texter om populärmusik samlade. Jag lät de två före detta rockskribenterna Lars Nylin och Håkan Lahger, som båda var med och grundade musiktidningen Schlager 1980, löpa ett race mot varandra, där det gällde att komma först till tio. Vid varje kontroll jämför jag det som de skrivit och delar ut poäng. Så det är väl bara att skjuta igång de två redaktörerna, som båda har det gemensamt att de ursprungligen kommer från Sundsvall. Trots sin åtta år äldre ålder är Lahger först ur startblocken. Efter en gemensam checkpoint runt Lustans lakejer, så leder han med 3-1. Det hela ska komma att bli ett jämnt lopp. Nylin går om Lahger med 4-3, efter en personlig intervju med Tant Strul. Men så visar sig Lahgers rutin i att han sparat förnuftigt på krafterna och levererar reportage om både Ulf Lundell och Dag/Ebba, som han hänger med på Turist i tillvaron-turnén. Ställningen är uppe i 9-6 i Lahgers favör, när Nylin gör den stora blundern att skriva om klassisk musik i en populärmusiktidning. Han faller i vattengraven och Håkan Lahger kan, trots en krönika om Expressens popsida, gå segrande över målsnöret och motta publikens jubel. Den som själv vill bedöma vad som avgjorde loppet kan gå in och läsa gamla reportage om svensk populärmusik på Blaskoteket.se. Kriterierna är att texterna ska vara över fyra flytt med musknappen långa och behandla musik under perioden 1980-1985.
.JPG)
A-sida: Snart kommer änglarna att landa
B-sida: Natt
Ulf Lundells julsingel kom redan 1981, långt innan Lundells kristna period i slutet av 80-talet. Jag minns att Uffe spelade den här låten när jag såg honom första gången på en konsert i Helsingfors i december i mitten på 80-talet. Jag tror att det var hans första konsert i Finland överlag. Budskapet i Snart kommer änglarna att landa är julens budskap, att vi ska glömma allt agg och groll, att vi ska minnas att vi är människor, sitta tillsammans i frid och lugn i natt i människoland. Om vi gör det så kommer säkert änglarna att landa, precis som i Strindbergs drömspel, och ta hand om oss människor. Så där för önskar jag nu alla läsare här, och alla andra, levande och änglar, välkomna till det dukade julbordet. God Jul!
En bra LP-titel är en sådan som fastnar i minnet, men också annonserar vad produkten, skivan, innehåller. Här har jag listat mina favorit-LP-titlar från åren 1980-1985:
1. Stop Making Sense (Talking Heads, 1984). Livealbum med en titel som har ett klart budskap.
2. Let Them Eat Jellybeans (Samlingsalbum med amerikansk punk, 1981). Producenten Jello Biafras omtolkning av Marie Antoinettes uttalande "Let them eat cake", när hon förstod att arbetarklassen inte hade bröd i 1700-talets Frankrike. Amerikas före detta president Ronald Reagan gillade Jellybeans.
3. Rika barn leka bäst (KSMB, 1981). Förvrängningen av ordspråket Lika barn leka bäst sitter som hand i handske på denna svenska punkklassiker.
4. No Sleep til` Hammersmith (Motörhead, 1981). Jag har ett par kompisar som försökt leva upp till liveskivans motto genom att sitta uttröttade på en nattbuss till Hammersmith Palais i västra London.
5. Punks Not Dead (The Exploited, 1981). Helt vansinnigt, men därför bra, att ge ut en skiva med denna titel då alla kunde konstatera att den första punkvågen verkligen var död i England.
6. Not Satisfied (Aswad, 1982). Läget var inte bra för de svarta i ghettona i Thatchers England, och titeln beskriver precis det som skivan förmedlar.
7. Where Angels Fear To Tread (Mink De Ville, 1983). Så brukar jag tänka när jag rastvaktar i niornas korridor.
8. Swordfishtrombones (Tom Waits, 1983). Härlig poesi i denna LP-titel.
9. Born In The USA (Bruce Springsteen, 1984). Här kör The Boss verkligen inte med falsk marknadsföring. Lyssna bara på låten med samma namn.
10. Kärlek & Uppror (Ebba Grön, 1981). Titeln på Ebbornas andra LP har till och med gett upphov till en samlingsantologi med dikter för skolungdomar.
A-sida: School Daze
B-sida: Paint It Black
Det som jag vet om hårdrock sträcker sig ofta bara till namnet på bandet, som man sett i olika sammanhang. Namnet på det amerikanska hårdrocksbandet W.A.S.P. tycker jag påminner om en insekt. Jag har alltid tänkt mig en stekel. Kanske var den associationen medveten? Det här är första gången jag hör bandet. School Daze kan jag acceptera eftersom den ligger rätt i tiden. Julledigheten är en vecka bort och visst känner man en viss skoldimma just nu. På B-sidan förstör man Stonesklassikern Paint It Black. Just när det melodiska braket efter två rader skulle komma, där röjer man på som vanligt. Det blir inget lyft, utan jämntjockt. Lägg därtill det överdrivet symfoniska skriandet och så har man W.A.S.P. Nej, det här fungerade nog bättre som klotter på en husvägg.
Man kan ju säga att skivbolagen är musikernas arbetsgivare. I de flesta fall brukar man ju vara lojal mot sin arbetsgivare och göra det som de kräver, men det fanns lysande undantag under punkens guldålder 1977. EMI hette det skivbolag som släppte Sex Pistols första singel Anarchy In The UK 1976. Men efter att grabbarna uttalat sig olämpligt i TV, backade de ur det hela. Detta föranledde Sex Pistols att göra låten EMI på sitt debutalbum. "And you tought that we were faking/ That we were all just money making/ You don`t believe we`re for real/ Or you would loose your cheap appeal, " sjunger i sin tur Rotten om skivbolaget. The Clash blev blåsta av CBS på samma vis när skivbolagsgubbarna mot bandets vilja gav ut singeln Remote Control. Då gav bandet igen på singeln Complete Control samma år: "They said we`d be artistically free/ When we signed a bit of paper/ They meant: Let`s make a lot of money/ And worry about it later." Stiff Little Fingers hakar på. På debutalbumet Inflammable Material från 1979 finns låten Rough Trade, som redogör för hur eländigt de unga killarna blir behandlade av nämnda skivbolag. "Record boss said we be a smash/ Yeah, go straight to Number One/ He talked of hits and tours and lots of cash/ And every time it wasn`t on."
Det här fenomenet "att bita den hand som föder en" tycker jag är en suverän attityd, som är punken personifierad. Den har försvunnit och artister i dag är likt blåögda lamm, när det blir tal om kontrakt och berömmelse, åtminstone om man jämför med hur det var då 1977-79. Man pratar idag om indie-band, men hur självständiga är de egentligen jämtemot den hand som föder dem, om det så gäller Spotify eller turnébokare? Åtminstone märker jag inte i deras texter att de skulle problematisera saken i någon högre grad.
A-sida: Eh-La Bas a la IBM
B-sida: Fidelito
Det enda jag visste om finsk musik från mitten av sjuttiotalet, förutom schlagerfestivalbidragen, var Hurriganes, trummisen Matti Oiling (som kom och trummade till vår skola) och DDT jazzband. Man mindes väl jazzbandet för att det hette lika som det förfärliga gift som höll på att utrota havsörnarna. Den här singeln, som är från brytningsskedet 1979-1980, har fått låna texten till någon konferens med IBM och GBG som hölls i Venedig och som jag inte lyckats luska reda på vad den handlade om. Hur som helst måste DDT ha varit inbjudet gästband där. De höll säkert stämningen på topp med sin storbandsjazz, gladjazz, dixieland-jazz. Skivan är bra producerad. Avskalad jazz där man hör vartenda blås.