A-sida: The Storm

B-sida: Maurine

B-sidan på denna singel med soca/calypso-legenden Shadow från Trinidad & Tobago hittade jag uppskriven på en blandbandskassett från det tidiga åttiotalet. När jag kollar upp, så finns Maurine utgiven på en singel från 1983. Jag har inget minne av att ha hört låten, ingen textrad från den har fastnat på mitt flugpapper i hjärnan. Men det är ändå en skönt svängig äkta produkt vi har att göras med här. Som om inga bekymmer alls fanns sjunger Shadow om den underbara Maurine, uppstigen som en Afrodite ur havsskummet på någon Västindisk paradisö. Om nu verkligheten verkligen var sådan vet jag inte. Men den här låten ger dig åtminstone en chans att drömma.

A-sida: Ännu en förlorad dag

B-sida: Svindlande ljus

När jag köpte Anne-Lie Rydés singel från 1985 tänkte jag direkt att: det var hon som var sångerskan i Göteborgsbandet Extra. Detta Sveriges svar på Nina Hagen (om än i lätt-förpackning) kom från Stockholm. Hur hon hamnade i Göteborgs är för mig okänt. Jag tänkte också på Dan Hylander, och visst Anne-Lie har också gästspelat med Raj Montana Band. Med den här singeln fortsätter hon använda sig av sina dynamiska operasångmanér, om än i popformat. Jag gillar texten till Ännu en förlorad dag (som är en cover på soulklassikern Anyone who had a heart). Den talar till mig. Minnet av dig ger mig en förlorad dag och en förlorad natt. Här kommer Anne-Lies sångstil bäst till pass. Svindlande ljus är rockigare. Även här går text och melodi hand i hand och ger lyssnaren en tilltalande helhet.

A-sida: Wi A Come

B-sida: Wat A Situashan

Det finns inte många reggaeartister som kan kalla sig Dub Poets. Förutom Linton Kwesi Johnson i England känner jag bara till den jamaikanska dubpoeten Oku Onuora. Det som skiljer dubpoeterna från diskjockeyrna, som toastar till dub, är att budskapet är mera genomtänkt och litterärt på en annan nivå. LKJ berättade ju om de svartas vardag i London och kunde bli väldigt militant i sitt politiska ställningstagande. Samma allvar skönjer man i Oku Onuoras Wi A Come. Det handlar om att Babylon ska passa sig, för vi är beredda och vi är på väg. Så beskrivs hur den tysta revolutionen ska gå till. Här används liknelser såsom "the rising sun" och "the morning sun" som ska förändra allt. Bröderna Barret står för att trum- och baskompet sitter som det ska. Singeln utkom 1983.

A-sida: Älgskog

B-sida: Macahan

Jag stötte inte på powerpoparna Svenne Rubins från Dalarna innan deras hit med Långa bollar på Bengt från början av 90-talet. Ändå grundades bandet redan -81. Det verkar som det humoristiskt folkliga greppet var kopplat redan från första början, både musikaliskt och textmässigt. Här haltar inga blinda hönor! Älskog handlar som titeln säger förstås om jägaren som inte kunde skjuta två älgar som förblindade av kärlek stod varandra så nära. Macahan berättar om hur populära TV-serier från den här tiden effektivt satte stopp för allt svärmeri. Underfundiga rim, som man själv kunde ha skrivit. 

Jag har ofta slagits av tanken att det vore bra om någon som vet, med enkla ord, så att jag minns det, kunde förklara vad som skiljer banden Deep Purple, Led Zeppelin, Black Sabbath och Uriah Heep åt, samt vad de eventuellt har gemensamt. För mig är de bara som en grå massa, som dominerade det händelselösa sjuttiotalet. Jag vet att de är stora namn och att många i min ålder, och lite äldre, tycker att de är betydande. Men mitt intresse räcker inte till för att jag ska skapa mig en tydlig bild av dem. Och just som jag tänkte så, som kom en dag en vildsint ryttare på en eldsprutande pegasus flygande från de vikande åskmolnen, sjungande: "Easy living..." När jag kollade upp den på internet var det en Uriah Heep-låt från 1972.

A-sida: Långa näsor/ Nåt å rysa på

B-sida: Askungen/ Jordens skrik

Stefan Sundström spelade med i bandet Trots då 1982 när den här singeln släpptes. Energin är punk, stilen är rak rock. Det som lyfter är Stefan Sundströms sång. Han känns igen. Det är något gränslöst med hans sätt att behandla språket. Det känns väldigt äkta. Texterna är socialt inriktade. Långa näsor om de som blir snuvade på det som är livet, fast de tror att de har sitt på det torra. Askungen om hon, den där osynliga tjejen, som ingen tar nån notis om. Jordens skrik, om vad som egentligen händer, när vi inte bryr oss. Jag gilllar det här - det var en positiv överraskning. Något Stefan kan vara stolt över.

Här kommer ett random utvalda singlar som finns på Musaploki. De flesta är utgivna mellan åren 1980 och 1985. De som är från tidigare lyssnade jag på under den ovan nämnda tidsperioden. Hur som helst så tror jag att de flesta är okända för det stora flertalet yngre lyssnare. Singlarna representerar det som jag hittills har skrivit om på min blogg. God förnöjelse.

A-sida: Head Over Heels

B-sida: The Visitors

Abba 1981, det var definitivt inget jag gjorde 1981, dvs lyssnade på Abba. Det var ett halvt sekel sedan jag aktivt lyssnade på Abba. Men den här singeln, från 81, låter definitivt Abba: Voulez-vouz och Supertruper, lyx och glamour, Nizza och rolls royces. Nästan som Baccara. Det första spåret har man hört förut. Det andra var obekant. Texterna passerar mig förbi. En starkt lukt av parfym dröjer kvar. Allt är inspelat i Stikkans studio. Idag sträckläser Benny Andersson Ulf Lundells dagboksromaner. Det tror jag inte han gjorde på den här tiden. För Abba-vänner är säkert singeln ett kärt samlarobjekt. Min nostalgi sträcker sig mest fortfarande till Happy New Year och nyårsskålen i billig Pommac.

När jag var i åldern 10-12 år lyssnade jag på svensktoppen och melodifestivalerna. De låtarna bet sig fast. I vissa svaga ögonblick nu, då jag är ute och går eller annars bara är i en försvarslös position, kommer de här låtarna på mig, alltifrån "Riko Tiko Tin och jag" till "En afton vid Mjörn" och "Fjärran där näckrosen blommar". Jag har alltid uppskattat melodier och harmonier. Kanske en schlagers sångbarhet finns inskrivet i mitt musikaliska DNA? Det är ingenting jag kan göra något åt.

A-sida: To night

B-sida: Dead

Göteborgsbandet Cosmic Overdose var ett band som bara på grund av sitt namn direkt placerades i kategorin drogskadad flummusik, och som sådant a priori farligt för dåtidens ungdom, av samhällsdebattören Allan Rubin. Det här är bandets andra singel, från 1980. När jag först hörde bandet i radion var sångerna på svenska, och soundet medryckande och tilltalande. Så bra att jag köpte deras tredje album 1981. Nu när de byter språk, faller allt platt till marken. De låter syntarna regera för mycket, på bekostnad av drivet och fantasin. Ingen bra skiva!