Den LP som betytt mest för mig är Nobody`s Heroes med punkbandet Stiff Little Fingers. Jag råkade hitta skivan i Philips musikaffär vid bussplan i Mariehamn 1980. Skivan var en av de allra första jag köpte och ägde. Skivan hade kommit samma år. Jag hade sett bandet på TV på våren hemma på Scheffersgränd, och blivit imponerad. Jag var ute efter skivan och hittade den alltså. Öppningslåten på s. A säger vad det handlar om. Gotta Gettaway har väl blivit lite av ett mantra för många rastlösa punksjälar. I jämförelse med Pistols och Clash är väl skivan mjukare och mera melodisk, med en dragning mot rockabillyrockballader. Men jag gillade det, uppvuxen även med 50-talsrock, som jag var. Förutom föräldrauppror är det mycket identiteten för en ung i Belfast som det handlar om. Vågar inte ta ställning till i vilket religiöst läger Fingrarna stod, men klart är att de är rätt så trötta på hela diskussionen om brittisk samhörighet. Våld och krig är även två röda skynken för bandet. Men det som skivan gav mig mest var en stärkt uppfattning i att jag kunde vara bara mig själv och inte någon som andra ville att jag skulle vara. "Don`t wanna be nobodys hero/ Don`t wanna be nobodys star/ Get up, get out/ Be what you are."
A-sida: Den sanningssökande hunden/ Utskrivning av trupper
B-sida: Husfaderns bekymmer/ Nästa by
Det är roligt och intressant att spela en singel med nya vågen-bandet Dagens ungdom från Hudiksvall. Man kan vara beredd på att inte förstå någonting av de Kafka-inspirerade texterna, men den melodiska uppfinningsrikedomen är stor. Få band körde väl så många Spike Jones-liknande tempoväxlingar som Dagens ungdom i Sverige vid den här tiden. Och det roliga är att bandet behärskar det så bra. Låter kalla kriget med upprustning nedrustning och kärnvapenhot om detta. Tänker på det militära inslaget i titlarna, "trupper", "nästa by". Så vad gäller detta, så får man väl säga att Dagens ungdom blivit aktuella igen.
Beatles var en del av soundtracket hemma i huset i Geta. Från brorsans rum hördes ofta Beatles, själv hade jag något slags inofficiell best of-kassett med Beatleslåtar. Så hade jag också bandat av en del från skivan The Best of George Harrison från 1976 på en kassett. Det var säkert bara ett urval av låtarna på skivan som jag bandade. När jag lyssnar på hela LP:n nu är det endast de låtar av George Harrison som Beatles spelade som jag minns. Som lysande stjärna på skivan står ju Here Comes The Sun ut. Den lär ha varit, enligt min kompis skolläraren, nummer ett av alla de mest spelade låtarna i rockhistorien vid den här tiden, alltså i början av 80-talet. Han visste för han följde med i radion och bandade in rockens klassiker. Och det är en underbar tröstande och förtröstansfull och optimistisk låt. "Little darling, the smiles returning to their faces..."
George Harrison var ju den mest mystiske och inåtvände av beatlarna. Han reste till Indien och blev medlem av Hare Krishna med mera. Det märks också på låtarna som är från skivorna under eget namn. Här finns sådant som Bangla-Desh och My Sweet Lord. De är okej, men kan, enligt mig, inte mätas med låtarna som Beatles spelade. Soundet på skivan är något alldeles unikt. Dämpat och väl avsmakat.
The Long Run av det amerikanska sydstatsbandet The Eagles var en av de hundra inbandade kassetter jag hade i min låda vid sängen i mitt rum i huset i Geta. Skivan var ganska så färsk då i början av åttiotalet. Den kom i slutet av 1979. Ändå lyssnade jag inte så mycket på kassetten, tror jag. Idag kan jag tycka att det är okej att en regnig lördag i slutet av maj försöka lugna min kropp med den här välansade mjukrockanrättningen. Det kräver ingenting av lyssnaren, bara att luta sig tillbaka och slappna av. Välgjort är det så det förslår. Och inget fel på soundet. Sången är skön. Jag kan dra mig till minnes titellåten, dessutom vissa riff från King of Hollywood, Those Shoes, Teenage Jail och Sad Café. Var det bara b-sidan jag bandade in? Symptomatiskt nog är det musiken, och inte texterna som fastnat. Skivan är i mitt tycke ganska slätstruken. Ingen låt sticker ut, förutom singeln Heartache Tonight. Konstigt att albumet toppade många chartlistor. Ingen ny Hotel California på den här skivan.
A-sida: Ghost Of Love
Låten Ghost Of Love eller Love Is A Ghost är en långsam melankolisk sak, som blandar jazzaktiga saxofonriff med tung mörk rockmusik. Det är nästan skrämmande ödsligt när Kirk Brandon likt målningen Ångest av Edvard Munck vrider ur sig orden Love is a ghost. Det känns som han är förtvivlad och missförstådd i detta kärleksträsk. Ofta handlade väl detta kultbands texter om ett grymt samhälle som suger ut och utnyttjar människor. Men det fanns plats för kärleksvånda också. Theatre of Hate måste ha varit mycket teater att se på den tiden det begav sig. Det är som ett mörkt drama. Det låter verkligen undergång om det här bandet. Singeln som är en floppydisk är en live-inspelning från 1982.
Hösten 1982 jobbade jag på gurksalteriet i Västanträsk i Finström. För pengarna som jag tjänade ihop köpte jag en begagnad altsaxofon av märket Weltklang på Star Music i stan och gick med i punkbandet Ultimatum. Nästa sommar var det jobb på fiskfrysen i Norrböle i Mariehamn som gällde. Och där träffade jag en jazztyp från Åbo som gav mig ett saxofonhäfte med skalor, som han sade att jag borde träna. "Du ska spela långt och rakt", sade han. För mig var musikteori rena hebreiskan, så det blev aldrig att jag tränade så mycket i häftet. Samtidigt med Ultimatum kom jag också i kontakt med multiinstrumentalisten Stäni Steinbock, som huserade i ett litet hus i Västergeta tillsammans med sin sambo, som var från orten. Han ägde en stor silverfärgad tenorsax och också han lånade mig ett saxofonhäfte. Det gick på samma sätt som med det första häftet: jag tränade väldigt sporadiskt. Det roliga är att jag aldrig lämnade tillbaka dessa häften. Men jag kanske gör det någon dag!
A-sida: Devil in Disguise
B-sida: Does Your Mama Like To Reggae
På den här singeln med laidback-kungen JJ Cale, så är han inte så laidback på s. A. Det är väl den snabbaste låten jag hört med Cale. Intressantare är B-sidans blues-reggae. Det var ju många brittiska artister som vid den här tiden hade kärleksaffärer med jamaikansk reggae. Tänker på Rolling Stones, Ian Dury och Eric Clapton. JJ Cales bidrag skildrar kanske en vit medelklasskvinna som gör en turistresa till den exotiska ön i Karibien, och dansar reggae där på något turisthotell. Då kan det väl hända att någon inföding går förbi och ställer den frågan till hennes barn: " Does your mother like to reggae?" Hur som helst så känns JJ Cales bluesgitarr igen på den här låten. Singeln är från -82.
A-sida: Kärlek, ömhet och disciplin
B-sida: Nattlig visit
Kärlek, ömhet och disciplin handlar om de dygder man skulle leva upp till under den tid denna singel gavs ut, nämligen 1980. Det är de monarkistiska dygderna, speciellt disciplinen, som sattes högt, och som häcklas av Mikael Wiehe, som skrivit texten. Speciellt de ursprungligt kvinnliga, och förlegade, dygderna kritiseras här. En god kvinna skulle inte kverulera och diskutera och så vidare. Jag håller med Mikael Wiehe på alla plan. Refrängen har jag hört användas av ett svenskt punkband, ungefär samtidigt som denna singel släpptes. Men nu kommer jag inte på vilket band det var. Nattlig visit handlar om en änka som avvisar en rik man som kommer på nattlig visit, och får sig en sup. Han har vissa baktankar, men änkan håller på sin stolthet, och går ut till drämgen hellre. Mycket bra! Sådana ståndpunkter skulle man gärna se mera av idag.
Dennis "Blackbeard" Bovell är en människa jag gärna skulle träffa. Gitarrist och producent i Londonbandet Matumbi, och en verkligt mysig Beppe Wolgers-figur. Drog mig till minnes den här skivan från 1981 genom att jag kände igen omslaget. Alltid hittar man någon oexploaterad reggaeskiva kvar att skriva om! Sin vana trogen blandar Matumbi ljuv lovers-rock med mera samhällskritiska texter. Det stora antalet kärleksrelaterade sånger var väl orsaken till att jag inte uppskattade skivan så hemskt mycket för fyrtio år sedan. Låtar som Straight To My Head, där en flicka är otrogen mot en pojke (rasta) gick väl helt enkelt inte hem. Däremot SUS, Zimbabwe och chanten War upskattade jag. Ändå är det bara Zimbabwe som ger den direkta flashback-rysningen. Det är en sång med ett melodiskt tema som Björn & Benny kunde ha skrivit. Men texten handlar om det afrikanska landets frihetskamp på 70-talet. Idag har jag lättare att ta till mig de mindre militanta sångerna. Blood Of Jesus handlar om en stark tro: "The blood of Jesus runs on me/ The blood of Jesus will set me free." Inte illa!
A-sida: Inga pengar, ingen mat
B-sida: Ett steg närmare
Skanstull var ett roligt upp-tempo-band, som helst spelade ska-pop. Men på den här singeln är det närmare pop. Texterna är realistiska, handlar om betalningsbekymmer i Inga pengar, ingen mat och vad man ska göra av livet när ingenting riktigt fungerar i Ett steg närmare. Konkreta problem när man levde som musiker i 80-talets Stockholm. Jag minns att jag alltid tänkte på bandet när jag gick i Stockholm och kom till Skanstullsbron i slutet av Södermalm. Men jag gick aldrig över den bron. Ett tecken på att Skanstull var ett av de första ska-banden i Sverige var att de lyckades få med sig Dotun "Duken" Adebayo på toast på den här singeln. Singeln är från 1980.