Det  var med ett visst intresse som jag läste de finlandssvenska litteratur- föreningarnas tidskrift Presens nummer om låttexter. Numret är så gammalt som från 2016 och damp ned gratis i min brevlåda då.

A-sida: Boom boom

B-sida: Halt mich fest ich werd verruckt

Någon som minns de tyska elektronpopparna Trio och deras Da Da Da från 1985? Då var det lite på modet med sådana meningslösa elektroslagdängor. Om jag tror att den här singeln från 1983 ska rädda min dag, så får jag vara begåvad med en hel del naiv optimism. Redan det sexistiska omlaget med en storbystad kvinna som kunde vara Helga från Munchenbryggeriet på Oktoberfest kan skrämma bort den svagaste feminist. Och texten den går i samma anda. Någon stegar in på mitt rum, efter festen, jag ser bara benen, och mitt hjärta går boom boom. Vad kunde man kalla denna genre? Kanske proto-techno? Eller så såddes fröet till den russemusikk fra Norge, som mina elever lyssnar på, just här? 

Hörde för ett antal dagar sedan en upprörd ung kvinnlig svensk musiker i TV uttala sig om könskvoteringar på Spotifys spellistor. Listorna gällde sådana man satt samman av country-, blues- och rockmusik ända sedan 50-talet fram till nu, och kvinnan ondgjorde sig över att listorna inte var jämnt fördelade mellan könen, så att det skulle finnas lika många kvinnliga som manliga musiker. Hon tyckte att de ansvariga borde åtgärda problemet. Det här kom jag att reagera lite på, och fundera hur en sådan "drömlista" egentligen kunde vara möjlig, och hur den skulle se ut. Jag kan förstå att kvinnliga yrkesmusiker idag (och då kanske det finns sådana som satsat tid och pengar på en musikalisk utbildning) tycker att de diskrimineras till männens fördel i alla möjliga sammanhang, men hur såg egentligen musikbranchen ut förr?

Tyvärr är min bild av en rockmusiker den av en Johnny Thunders i det tidiga 80-talets New York släpande på sin gitarrcase yttrande orden "I`m born to lose" mellan tänderna. Vad fanns det egentligen för möjligheter alls för en rockmusiker på den tiden? Och är det inte så det ska vara också? Förr var det tillfällena som valde musikerna, nu tycks det vara musikerna som tror att de väljer tillfällena. Man kan väl inte få en realistisk bild av musiken för fyrtio-femtio år sedan om man tror att musikerna då hade möjlighet att bestämma över var spelningarna, pengarna, skivkontrakten, vägen till framgång fanns? Idag kan man producera sin musik digitalt, det kunde man inte då.

Det är väl det som är grejen med konsten överhuvudtaget. Den kan aldrig sättas i förarsätet i den bil som styr marknaden i vårt samhälle. Konsten, liksom musiken, har väl alltid haft det grodperspektivet, att leva i skymundan tills någon upptäcker den. Eller för att citera Leonard Cohen: "We`re ugly/ But we have the music."

A-sida: You Better You Bet

B-sida: The Quiet One

Det här är faktiskt en singel från 1981 med tidigare outgivna låtar med The Who. Och jag som trodde att You Better You Bet var äldre än så. 1981 hade jag inte mycket susning om The Who. Det var först några år senare som jag fick upp ögonen för dem. Att lägga på en The Who-singel en vintrig marsmorgon som denna är en verklig energikick. Påfallande få band lät så här runt 1981. Här finns den råa energi och de tydliga beaten som gjorde gruppen så banbrytande. Det låter 70-tal. Det låter till och med Woodstock om det här. Grejen är väl att The Whos varumärke är svårt att kopiera. The Quiet One är en ny låt för mig, men A-sidans låt är ju bättre (en Who-klassiker). Texten i The Quiet One är bra. Det är den tyste betraktaren som får komma till tals. I en tid när tomma tunnor skramlar mest så tar han ett steg tillbaka och säger som följer: "You can listen you won`t hear me/ With your head stuck in the sand/ I ain`t never had time for worlds that don`t rhyme/ My head is in a cloud/ I ain`t quiet - everybody else is too loud" .

Efter att jag helt apropå sett en bit av den norska dokumentärfilmen "For vi er gutta" (2019) på Kunskapskanalen förra veckan får jag ta och revidera min allmänna uppfattning om manskörer en aning. För den här norska manskören var något helt annat än jag är van vid. Kom in i programmet då Mannskorets dirigent fått veta att han var döende och i tårar måste läggas in på sjukhus.  Och kören, en samling medelålders (mera åt ålders) män, höll krismöte, sin vana trogen med ölstopet i handen, och beslöt genomföra en kommande konsert på en rockfest, utan sin dirigent. Dokumentärens höjdpunkt var när hela gänget smög sig in i sjukrummet för att tacka av sin dirigent för sista gången, och då man funderade på att sjunga en låt, och efter kort betänketid kom fram till låten "England", för den är ju fin. Och vad händer? Jo, dirigenten höjer armarna i sin säng, och leder gubbarna i en skön version av Billy Braggs kända låt "A New England" från år 1984. Då blev jag både förvånad och imponerad. Och det här var det sista de såg av sin maestro. Efter det här har jag insett att det finns åtminstone en manskör med en stenhård repertoar.

A-sida: Kan inte förklara

B-sida: All For The Love Of Rock`n Roll

Mats Ronander är en rockartist som kommit att stå mycket i skymundan, bland annat som kompmusiker, t.ex. för Ulf Lundell. Ändå har han varit en central i den scenska rockscenen alltsedan sjuttiotalet. Jag tycker han förtjänar mera uppskattning än han fått. År 1984 spelade han rockmusikern Tommy Cosmo i Lundells film Sömnen. En man som söker lyckan och meningen med livet när han kommer ned till Stockholm någonstans norrifrån. Jag har gillat Ronanders senare soloskivor. Den här singeln är från 1982. Första spåret är på svenska och en standardrocklåt. Texten behandlar en relation och allt lyfter vid refrängen, precis som det ska vara. Låten förhäver sig inte, kräver och behöver fler genomlyssningar. All For The Love OF Rock`n Roll låter Stones, mer är inte Stones, utan Salen/ Butani. Men knappast någon svensk musiker kunde göra det här bättre än Mats Ronander på den här tiden, och ändå använder han inte sitt munspel.

En sak som jag minns med lite nostalgi är de små flexskivor av slattrig plast i ungefär en 33 varvs-singels storlek som ibland droppade in genom postluckan i slutet av sjuttiotalet. Vad jag minns var skivorna ett slags tafatt försök att göra reklam för sin produkt som något skivbolag ägnade sig åt. Jag minns inte hur skivorna slogs in eller hur man bar sig åt för att beställa mera musik av skivbolaget, men jag minns själva skivan, som man kunde lägga direkt på skivtallriken och spela. Skivorna var så sköra att man var rädd för att de skulle gå sönder eller annars att man skulle förstöra stiftet på skivspelaren på dem. Gott musikminne som jag har, så kommer jag speciellt ihåg en låt, som var ganska häftig. Det var Leader of the pack med The Shangri-las från 1965. Den introducerades med orden "Och nu ska vi åka motorcykel..." Kanske var det Ulf Elfving som var presentatör. Minns inte. Undrar bara varför ingen kan skicka oss dessa slattriga singlar med korta musiksnuttar av populära låtar idag också.

A-sida: Messin`With My Guy

B-sida: Lovelight

Känner lite oro för den här singeln när jag ser att förutom sångerskan Cia Berg (med musikprogrammet Bagen i TV 84-85) även Orup är med på sång och gitarr. Har aldrig gillat Orups dansanta gladpop, så jag misstänker att den här singeln blir mest lite marmelad på smörgåsen. Och rätt har jag. De engelska låtarna lyfter inte, trots blås och försök till exotiska rytmkryddor. Det blir mest poserande, typ: Don`t messing with my guy... Okej, nej. Det ska jag inte. Ingen risk. Och det var väl mest det jag tyckte om Cia i rutan också: något vackert att titta på, men utan någon substans. Det hjälper inte att singeln, från 1983, är producerad av Dan Sundqvist från Reeperbahn.

Risken finns, Fläsket brinner, Grisen skriker, Liket lever, Hela huset skakar, Gödseltraktorn välter, Flickan sa och så min favorit Pojkfan trilskas. Vad jag vet var denna trend med subjekt/predikat-band ganska unik för Sverige under 70-80-talet. Men rätta mig gärna om jag har fel.

A-sida: You Got Lucky

B-sida: Between Two Worlds

Den här singeln från 1982 är en lite för tidig Tom Petty-singel för mig. Fick upp ögonen för honom närmast med Learning To Fly från -91. Men visst minns man omslaget till LP:n Damn The Torpedoes från 1979. Tom Petty är väl det närmaste man kommer amerikansk roots-rock. Här finns det kontrollerade rockbeatet och de härliga refrängerna. Samma med den här singeln. Verserna kan tyckas lite färglösa men när det kommer till choruset, då lyfter det. Då kommer stämsången in, och det underfundiga ackordet som skiljer sig från mängden. Skulle det varit jag hade tamburinen rasslat in just här. I You got lucky lyckas Tom även fånga mitt intresse textmässigt med raderna: "Good love is hard to find/ You got lucky babe/ when I found you." Precis så där lite småsyrligt sagt, som det kan vara när en rockmusiker uttalar sig.