Bestämde i mars någon gång att jag uppdaterar bloggen oftare nu när det är coronatider. Tänkte att det alltid kunde glädja någon. Men att skriva en blogg är som att skicka ut dolda meddelanden i rymden. Signalen visar att det finns liv någonstans, men man vet inte vart den når. Kommer att tänka på någon dyster självbiografisk skildring av Marcus Birro, vars huvudperson med omsorg skötte en blogg som ingen läste. Men nu har vi snart vaccinet inom sikte, kanske redan innan nyår, i världen, och kanske även här på Åland. Så från och med det så kan jag börja ta det lugnare igen. Dra ned på tempot lite. 

I stort sett allt minneskapital vad gäller musik som jag lyssnade på under 80-talet har jag förbrukat märker jag. Nya idéer kommer ändå lite nu som då, men inte låtar. Lösa trådändar som jag av en eller annan anledning inte får tag i finns det många, och efterforskningar görs väl mest på nätet. Ibland kan man ha en väldig tur och hitta just den låten eller den artisten man sökte efter, men vissa signaler är så svaga att de inte ens existerar i cyberrymden. De tycks glömda för evigt, utom bland de människor där de just uppstod.

Här kan man kanske ändå säga att den mänskliga hjärnan överträffar datorn. För musik har verkligen en märklig förmåga att likt lysmaskar nästla sig fast ända in i minnets allra mest undanskymda synapser. Och det krävs bara en trött dag eller en vaknatt för att de ska hoppa fram. I några ord eller en musikslinga.

A-sida: Brand New Friend

B-sida: Her Last Fling

Efter succén med debutalbumet Rattlesnakes 1983 var det säkert svårt för det skotska rockbandet Lloyd Cole & the Commotions att göra något lika bra. På den här singeln från 1985 finns det en bra låt. Her Last Friend är så pass pigg och nytänkande att jag skulle kunna tänka mig låten som första låt på vilken partyspellista som helst. Lloyd Cole för in lite dragspelstoner och soulkörer som får allt att lyfta till för bandet nya dimensioner. Borta är den lite störande akademiska prägeln från förr, nu är texten mer allmängiltig, trots att poesin finns där: "Walking in the pouring rain/ Walking with Jesus and Jane/ Jane was in her turtleneck/ I was much happier then." Och vem vill inte träffa en helt ny vän? Som ett annat band från Glasgow som jag av en slump stötte på och som spelat i min bil hela november, nämligen Travis. 2-0 till Glasgow här!

A-sida: Never Been To Spain

B-sida: Liar

Vi flyttade till Geta från stan i maj 1980. Så det kan ha varit den vintern som jag fortfarande stod i vårt gemensamma sovrum i lägenheten i sjömanshusen med singeln Never Been To Spain. Vet inte hur den kom till oss, men jag vet att vi de sista åren i stan på något sätt fick tillskott i singlar, bara kanske ett par tre stycken. När jag nu kollar upp singeln, så får jag veta att den är från 1971 med ett amerikanskt band som heter Three Dog Night. Tycker att låten på singeln var intensivare, mera göktyts-lik. Men förstås minns jag den, och också att Elvis sjungit in låten. Finns hur som helst en odödlig vers i låten: "Well I never been to heaven/ But I`ve been to Oaklahoma/ They say that I was born there/ But I really can`t remember." Så var det på sjuttiotalet.

Igår visades Kirill Sebrennikovs film Leto från år 2018 på Yle TV. Filmen berättar om det ryska rockbandet Zoopark från Leningrad och om den klassiska rockklubben Leningrad Rock Club, som utgav sig för att vara ett ställe för de nya undergroundbanden i Sovjetunionen i början av 1980-talet. Så var dock inte fallet, då klubben styrdes hårt av Bresjnev och KGB. För att överhuvudtaget få spela på stället krävdes det att dina texter lästes igenom och godkändes av politruckerna, oftast någon babusjka utan en susning om vad rockmusik är. Killarna i bandet är starkt influerade av den tidiga punken i USA och väl insatta i vad som hänt i England ända fram till och med Echo & the Bunnymen. De har bra musiksmak,men lyckas inte få det att låta rätt på sina halvakustiska instrument. Det är för mycket gammal god vodkadrypande Vysotskij-ballad-tradition över det hela, och ackordbytena bara sitter inte. En stark scen i filmen är när Zoopark för första gången ska äntra scenen på rockklubben under övervakande av stränga vakter och inför den lydigt sittande publiken goda, men frihetstörstande sovjetmedborgare drar låten Hey, Rock`n Roll Star. Det låter uddlöst tills en filmens deux in machina kommer fram och säger: stopp, spela hårdare. Då brakar allt loss i ett våldsamt röj med elektriska instrument. Men avslutningsorden från anden i maskinen är: detta har aldrig hänt. Liknande scener som aldrig har hänt är allsång av Iggy Pops The Passenger i en tram (härligt tjocka L här på la-la-la-la...), Talking Heads Psycho Killer på ett tåg och Lou Reeds Perfect Day på en regnvåt gata i Leningrad. Det är dessa scener som ger filmen dess must. Men all heder till Mike, Viktor och de andra i bandet för allt vad de gjorde för den ryska rockmusiken.

A-sida: Farligt väder

B-sida: Alternativa

Har alltid tyckt mera om Tant Strul än om Pink Champagne. Mellan de två punkbanden i Stockholm med kvinnor i huvudrollerna, så har valet alltid fallit på det som hade mest jord mellan tårna, nämligen Kajsa Grytt och hennes väninnor. Tänkte att Pink Champagne var mer utpräglat politiskt feministiska, och mest för dem som frekventerade Röda Rummet mest. Tant Strul däremot hade väl replokal på Gotland, och åkte också över hit till Åland för att spela. Men nu måste jag säga att den här singeln faktiskt är det bästa jag hört av Pink Champagne. Ett strikt beat, inga onödiga krusiduller här inte, och den höga känsliga sången sitter som smäck. Dessutom känner jag att tjejerna är självkritiska, och kanske också lite sårbara. Speciellt i B-sidans Alternativa: "Du vill inte leva mitt liv/ jag vill inte leva ditt liv/ Vi är så jävla alternativa/ Och ändå blir det fel." Bra! Det är raka puckar. Eller farligt väder, som verkar handla om kusinen från landet som kommer till Stockholm,som får sig en läxa om att allt är farligt där, när det egentligen är så att man måste bejaka och uppsöka allt det farliga. Får man kanske tacka Thåström för att detta blev en så lyckad singel, och även Gomer Explench (på sax), som flugits in från Göteborg. Singeln är från 1981.

A-sida: Maybe It`s Because I`m A Londoner

B-sida: Put Me Amongst The Girls

Jag minns att jag såg fängelsefilmen McVicar (från 1980) med The Who-sångaren Roger Daltrey i huvudrollen på TV någon gång i början av 80-talet, och jag minns även något brottstycke från någon låt i filmen. Men när jag försöker lyssna på hela soundtracket på nytt, så kommer jag inte ihåg musiken. Men en låt minns jag alldeles tydligt. Det var att alla fångarna sjöng Maybe It`s Because I`m A Londoner där i sin cell, medan de förde ett himla liv. Den här låten är en gammal singalong-sång skriven av Hubert Gregg på 40-talet. Den släpptes på singel av Davy Jones 1968. Låten går precis så som jag minns i filmen: "Maybe it`s because I`m a londoner/ that I love London Town..." Kul med att man minns låtar från filmer så där.

Såg i helgen en del av dokumentären Reggae Got Soul - Toots Hibbert. Programmet som visades på SVT handlade om reggaeveteranerna The Maytals, och framförallt om dess ledare Toots Hibbert. Ett faktum är att när jag bläddrar igenom min skivsamling, så är Toots & the Maytals den reggaegrupp som jag har flest skivor med. Inte så konstigt kanske när bandet spelat tillsammans i över 40 år. Redan i filmen The Harder They Come från 1972 var sångtrion ett beundrat objekt när de drog sin Sweet & Dandy i inspelningsstudion. Trion har genomlevt alla reggaens utvecklingsfaser från den tidiga ska-musiken på sextiotalet, till rocksteadyn och reggaen. Det var faktiskt Toots som myntade begreppet reggae i låten Do The Reggay från 1968. För mig är Toots & the Maytals framför allt ett ska-band, som blandar in soul och gospel, och som helst ska upplevas live. Jag blev först bekant med bandets låtar via Specials inbandning av Monkey Man 1979. Minns att Toots & the Maytals redan på 80-talet räknades som reggaefarfäder i en kylig recension av någon Schlager-skribent som varit på en av deras konserter i Sverige. Men med låtar som Pressure Drop, 5246 That`s My Number, Reggae Got Soul och Hallelujah har Toots för evigt skrivit sig in i varje sann reggaediggares hjärta. Och de spelar ännu!

A-sida: Antti/ Vaarallinen rakkaus

B-sida: Tuu mukaan/ Wanna Be Your Friend

Poko Records släppte 1980 denna gratissingel, som inte var till försäljning. Köpte den 40 år senare på Skivbörsen i Mariehamn. Materialet består av en samling finska punkgrupper, varav jag bara hört Loose Prick förut. Bandet kommer faktiskt från Kouvola i Kymmenedalen, och därifrån har väl inget speciellt kommit förutom hårdrocksbandet Viikate efter det. "Antti" med Karanteeni är den låt jag mest fastnar för efter första genomlyssningen. Det handlar om hur man behandlas i armén. När man krälar så nära marken att man kan kyssa den, då vet man att man är i armén, sjunger Karanteeni, med ett patos som är så övertygande som det bara kan bli om man är under 20 år. För övrigt så är det solid punk som erbjuds. Det är tajt, med alla riff och solon på sin plats. Widows engelska sång låter som en blandning mellan Hurriganes och Ramones. Sångaren sjunger däremot alla engelska ord rätt till skillnad från Remu. Bandet lär ha varit ett av få finska punkband som sjöng på engelska.

A-sida: Living On The Frontline

B-sida: Do You Feel My Love

Den ursprunglige guyanske emigranten Eddy Grant kom i slutet av sextiotalet med sina föräldrar till England. Han har väl blivit mest känd för sin monsterhit Gimme Hope Jo`anna från 1988, men också Electric Avenue (1982) spelades mycket på radion. Man kan väl säga att han blandar reggae med disco och pop, så mycket att reggaen slätas ut fullständigt. Det är mycket syntpålägg och satsning på catchiga sångrader som upprepas och upprepas. Living On The Frontline har getts ut på ett flertal singlar med början 1978. På den här singeln från 1980 kombineras den med en annan hit, Do You Feel My Love. Den är i det närmaste tjatig: "Do you feel my love/ Do you feel it as I walk away". Jo tack, hur ska man kunna glömma det, efter att frågan upprepats över tjugo gånger. Living On The Frontline är mera lugn reggae med ett budskap som innehåller lite social kritik och taggtråd. Eddy sjunger här att hans mamma fött honom vid fel tid, att han är tvungen att leva där längst fram i fronten. Men att han försöker hålla stånd mot alla orättvisor och problem som finns där. En låt som fastnar.

När den finska punken kom till Geta låg jag med en enkel transistorradio i ett halvfärdigt vindsrum på en skumgummimadrass och lyssnade på Juokse villi lapsi. Jag kunde inte förstå varför någon udda existens från Helsingfors kom till Geta Andelshandeln med en jeansväst som det stod Pelle 1000000 på. Hade man sålt Pelé för så mycket pengar? tänkte jag. Jag kände till Maukka Perusjätkä i stort sett från omslaget på Suosikki och hade bandat både Loose Prick och The Fabriks från radion. Jag visste också att Eppu Normaali betydde onormal. Men jag tyckte att finska var ett utmärkt språk att sjunga rock på, rått och oslipat, fastän man inte visste vad orden betydde. "Elämäsi karkkaa/ Sä vaan katsot telkkarii/ Maasi myyvät varkaat/ Kun panet Charlien enkelii..."