Fågelskådning och rockmusik är väl knappast två saker man genast förknippar med varandra. Men det finns några rockmusiker som är undantag från denna regel. I det finska countrybluesbandet Freud, Marx, Engels & Jung, som var verksamma en bit in på 2000-talet, fanns en frontgestalt som hette Pekka Myllykoski. Han var en hängiven naturvän och fågelskådare ända till slutet. Tragiskt nog var han även gravt alkoholiserad, vilket blev hans fall 2017. Även den kända komikern Pirkka-Pekka Petelius från Kuusankoski är en seriös fågelskådare och naturvän. Han har gett ut skivor sedan början av 80-talet. Jag läste också något tidningsreportage om Ulf Lundell, att han på sina konserter med bandet utefter de svenska vägarna, ivrigt skådade fåglar från turnébussen. Något som verkligen hedrar den ärrade rockräven. Fågelintresset lär han ha haft med sig ända sedan han var grabb. Minns att han hade en flygande kungsörn projiserad på en skärm när han spelade live i Helsingfors i slutet av 80-talet. Och så har vi Uno Svenningsson, som bjöd sina musikvänner i musikprogrammet Så mycket bättre på fågelskådning på Öland. Han berättade då att han ofta brukar skåda fåglar på fritiden. Så det är roligt att känna att man inte är ensam.
A-sida: New York/ N.Y.
B-sida: Was Es Ist
1983 hade Nina Hagen tydligen fastnat på den hip hop som var det aktuella beatet från New York vid den här tiden. Kanske hon också hade flyttat dit för en kort tid. För åtminstone handlar New York/ N.Y. om nattklubbslivet i det stora äpplet. Ganska så okritiskt, om min skoltyska räcker till för att förstå, slänger sig den forna punktjejen från Östberlin in i dansvirvlarna. Men det är mest ändå på den musikaliska sidan som den här singeln har sina förtjänster. Beatet är hett och hårt och Nina Hagens operaskolade röst kastar sig mellan ett antal olika nyanser, från högt vibrato som kunde spräcka speglar till närmast Kalle Anka-upprört klagande och allt däremellan. Hon pratar snabbt och rytmiskt och gör det tyska språket verkligen en stor tjänst här. Har aldrig hört någon rappa på tyska förr. Men om någon kan det så är det Nina Hagen. Det är nästan så att man vill ta ett par små danssteg när man hör singeln.
På 80-talet då jag började lyssna på musik mer på allvar hade Carola Häggkvist just slagit igenom i den svenska Melodifestivalen med låten Främling. Hon hyllades allmänt av det svenska folket som stjärnan med den stora sångrösten och kom med tiden att få status av landets stora diva efter Zarah Leander och Birgit Nilsson. Trots att Carolas egentliga identitet ligger inom gospelmusiken så var det schlager hon ombads sjunga och sjöng. Det med bibeln i den ena handen och micken i den andra. Det var svårt att inte ha en åsikt om Carola om man aktivt lyssnade på populärmusik på 80-talet. Jag tyckte definitivt inte om hennes stora schlagerhittar Främling och Fångad av en stormvind, som senare vann Eurovisionen 1991. Däremot kunde jag tycka att Mickey (1983) eller Tommy tycker om mig (1984) var lite roliga. Jag gillade väl säkert inte heller att hon genast handplockades av Bert Karlsson och blev en del av hans nöjesimperium eller hennes vilja att ständigt nämna Jesus i sina intervjuer.
Men det att hon var en helt vanlig tjej från en villaförort i Norsborg är något som framkommer i biografin "Främling" av Andreas Ekström och Johanna Koljonen. Jag hade t.ex. en vän som i början av hennes karriär hade träffat Carola i ett frågesportprogram på TV och en annan som delat ut post till hennes familjs hus i Norsborg. Carola var från början mycket målmedveten och tävlingsinriktad, vilket kommit att skapa hennes framgångssaga i Sverige, trots att hon aldrig slagit utomlands. Hon har också i det mesta fungerat som sin egen manager och skapat ett helt företag runt sin musik, trots att hon inte gjort så mycket egna låtar. Hon visste sin väg från början, var musikaliskt skolad, och gick i bibelskola istället, då när hennes karriär kanske skulle mått bättre av en satsning mot USA. Så det finns mycket att beundra Carola för, även om man inte skulle gilla hennes musik.
Önskar en glad fortsättning på det nya året med den första skiva som jag köpte för exakt 40 år sedan. Visste inte då så mycket mera om den rätt så moderna popgruppen från Kalifornien än att jag hört "Tell Me Why" på radion. Egentligen var de inte alls i min smak.
Veckans EP ärfrån 1980 och utgiven av tidningen Schlager, vilket betydde att EP:n inte fanns att köpa i affärerna utan måste rekvireras från tidningens redaktion om man var prenumerant. Men 40 år senare fanns den förstås att handla second hand hos hökaren på hörnet. Man kan väl säga att låtarna med banden på skivan är rätt prototypiska. Ståålfågel fastnar med låten Född kub i elektrofunk-träsket, Ulf Lundell kör sin tuffa boogie-rock om liv och död som två syskon, ömsesidigt beroende av varandra. Jag tycker mig ha hört låten tidigare som en ballad på någon av hans LP:s - då var det lättare att ta till sig texten, än i upptempo-versionen. Intressantast är Dag Vags livelåt Hej Schweiz! som jag inte hört tidigare. Ganska så punkig för att vara Dag Vag och Stig Vigs ljusa röst passar ypperligt in. Låten handlar rättframt om dem som skor sig på andra och lägger pengarna att svälla på ett bankkonto i Schweiz. Hade varit ännu bättre att höra låten live. Svagsinta är tidiga Dag Vag, och låten Idioten finns på Dag Vags första LP. Handlar om den tid Per Odeltorp fick sitta i butkan för innehav av röka. Med Svagsinta blir låten ännu mystiskare än i Stickans senare version.
Felhörningar av rock- och poptexter var vanliga när man var barn. Speciellt när texten var på engelska så klarade man helt enkelt inte av att förstå innebörden i det som sjöngs, men man ville ju ändå ta del av låten på sitt speciella sätt. Den första text jag medvetet förvanskade var nog Abbas Waterloo som vann Melodifestivalen 1974. I bästa Remu Aaltonen-stil lät jag mig tala i tungor till det medryckande soundet i något som påminde om engelska. Jag hade också en kompis som senare ägde en Zundapp-moped. Han ville få Elvislåten Return To Sender att gå Return the Zundapp. På 80-talet hörde jag talas om två svenska tjejer som bestämt hävdade att Thåström och Imperiet dedikerat sin låt till Herreys, och att de på C.C. Cowboys sjöng "Hooray Herreys/ We are the great/ We are the soldiers of the human race". Nu har det kommit en liten rolig bok om Svenska folkets felhörda låtar, Trygga Räkan, som skrivits av Joakim Arhammar. Där listas många felhörningar med person och ålder, då det inträffade. Jag ger några exempel: "Another one rides the bus" (Johan 10 år) av Queens "Another one bites the dust"; "Gustavio" (a:m 12 år) av Rolling Stones "You start me up"; "Shoe reparator, shoe reparator" (Daniela 25 år) av Sades "Smooth operator" och "Like a virgin, touched for the thirty-first time" (Eszter 13 år) av Madonnas "Like a virgin, touched for the very first time". Med det vill jag önska alla er som läser här en god jul.
För alla som har lust att bidra till nästa upplaga av Trygga Räkan kan ni gå in med ert bidrag på webadressen: www.felsjunget.se
A-sida: Tuff lust
B-sida: Skrik som ett barn
Eldkvarn anno 1983 med en singel med låtar från LP:n Tuff lust (1983) låter ganska så soul-funkiga. I Tuff lust känns det som att texten och det medryckande hoppet i kompet vill inspirera pensionärerna i workout-gymmet till ännu en svängom. Kunde tänka mig att gympa till den här låten. Skrik som ett barn är mera övertygande, speciellt raderna: "Hela mitt liv har jag väntat på något/ Skrik som ett barn." Men överlag rätt tunt och slätstruket med tanke på det Eldkvarn åstadkommit både tidigare och senare.
A-sida: Heartache Tonight
B-sida: Teenage Jail
För att en singel ska platsa på bloggen, måste den ha kommit till mig som från ingenstans. Så hände igår kväll när jag hängde tvätt på vinden. Då tänkte jag: "It`s gonna be a heartache tonight", och fick refrängen i huvudet. Det var väl något hårdrocksband? Fast inte hårdrock direkt. Och så var det; Eagles, 1979. Har alltid haft svårt för Eagles, på samma sätt som jag haft svårt för Lynyrd Skynyrd. Kanske beror det på att jag har svårt för band med flådiga motorcykelmustascher. Men för Skynyrds del, så är det nog också för att de sjunger rasistisk skit om Neil Young i Sweet Home Alabama. Sådan där dryg sydstatsstil. Och var det inte så att Eagles också hade drag åt satanisthållet? Inte undra på att det blir mycket hjärtasmärta då.
A-sida: Speak Like A Child
B-sida: Party Chambers
Konstigt att jag kommer att tänka på åländska Peter Hägerstrand när jag lyssnar på den forne The Jam-ledaren Paul Wellers band The Style Councils singel från 1983. Någon måste ha kopierat någon - men vem vem? Det är sådan här finurlig pop som bara snurrar på, med lite blås här och där, lite breaks och mycket pa-pa-pa-pa-pa. Texterna handlar företrädesvis om kärlekens bekymmer. Det enda som känns igen från kultmodrockarna The Jam är Paul Wellers röst. Men aggressiviteten är borta. Inte helt en besvikelse - men nog lite som jag trodde.
A-sida: We Built This City
B-sida: Private Room (Instrumental)
Ibland hör man något bekant på radion, och funderar, innan refrängen, var man hört det förut. Så var läget då jag körde hem från jobbet, och i Godby kom på att jag glömt något, och körde tillbaka till stan. Låten var en singel från 1985 med Californiabandet Starship. Refrängen gick: "Don`t you remember/ We built this city on rock`n roll..." Låten var just och just så bra att jag ville skriva om den här på bloggen. Jo, det är nog rock, fast i en syntpoppig variant. Och bandet ser rätt så pudelaktiga ut på videon, mycket 80-tal alltså. Men beatet sitter bra, och versen är finurlig samt refrängen en riktig öronmask. Men vilken stad är det då som vi byggde på rock`n roll? Godby, Mariehamn? Kan vara, men möjligen San Fransisco, eftersom någon av bandmedlemmarna kommer från forna Jefferson Airplane. Texten går förresten i kamp med speletablissemanget i allmänhet, och sätter rocken före hasardspelandet. Det ska bandet ha cred för.