A-sida: Baby Stop Crying
B-sida: New Pony
"You been down to the bottom with a bad man babe/ But you`re back where you belong". Orden känns igen, situationen också. De kommer från Dylans singel från 1978, Baby Stop Crying, som ingick på albumet Street Legal från samma år. Och jag är också där igen, alltid vid den här tiden på våren: arbetsuppgifterna eller arbetsbeskrivningen ändrar och du får gå ner drastiskt i lön om du vill jobba kvar, och det är inte ens säkert att du får jobba kvar heller. Då hjälper Dylan dig. "You know, I know, the sun will always shine/ So baby please stop cryin´cause` it`s tearing up my mind." Det är otroligt vilken kvalitet det finns i en gammal singel av Bob Dylan, om man tänker på autenticitet i sound och äkta känsla i musiken. B-sidan handlar om hur Bob inhandlat en ny ponnyhäst, eftersom han sköt den gamla. Och idag fyller jag 55 år.
A-sida: All Right You Guys
B-sida: Blackmail
Såg ett reportage om det amerikanska rockbandet Runaways på TV och då kände jag igen låten All Right You Guys, som återfinns på A-sidan på en singel från 1977. Förstod inte förut hur banbrytande Runaways var som band, vad gäller att kvinnor kan spela rock. Det här var musik på musikens eget villkor och prepunk i bästa Ramonesstil. Men här märks kanske influenserna till 70-talets glamrock, främst i kläderna och tempot på musiken. All Right You Guys sätter bestämt killarna på plats. De har att välja på att uppföra sig väl eller joina sina vänner utomhus utanför konsertlokalen, för här är ett gäng som gör vad de vill så länge det känns rätt, utan att bry sig: nämligen spelar rock. På den här tiden var ännu inte Joan Jett frontfiguren i bandet, trots att hon var den största musikaliska kraften och den som bäst kunde gå sin egen väg. Utan det var sångerskan Cherie Currie, som senare uteslöts från gruppen, då hon vikt ut sig i något herrmagasin. Beatet på All Right You Guys är rått och attityden går inte att ta miste på. De här damerna visste vad de talade om.
Det visas en hel del dokumentärer om punken på TV nu, så här 40 år efter att det small till i London -77. Och visst är det väl bra tänker man: åldrade musiker tänker tillbaka på hur det var då, och vad själva begreppet punk egentligen var/är. Man funderar även på om punken lever än idag i åtskilliga tidningsreportage, som skrivs i samband med reunion-konserter, till exempel i Sverige. Och så är det väl: de som var punkare då när det begav sig, säg 77-78, är det fortfarande, om inte annat så i hjärtat, idag. Det ska de ha stor cred för. Och vad annat kan väl ett band som Stiff Little Fingers heller göra, än att fortsätta spela, No Going Back, som ett av deras senaste album heter. Och visst finns det att lära sig fortfarande om punken, frågetecken som behöver rätas ut, och där kan jag vara alla gamla punkare tacksam, för att de ställer upp i TV-intervjuer. T.ex. vad är punk?
Är det Sid Vicious eller är det Joe Strummer? Är det Ramones eller är det Sex Pistols? Om detta tvistar de lärde s.a.s. Och att lärda tvistar idag, det är definitivt inte punk! Punk med hjärna, det var väl Strummer, punk utan, det var väl Sid. Och båda är lika rätt. Själva begreppet punk flyter också i luften, då vi hade musiker som ville göra något å ena sidan, och sedan ett himla medieuppbåd, som var fanatiskt galna i att skriva om grejen med punk. Det var något musikmagasin som hittade på ordet "punk" - ingen musiker kunde identifiera sig direkt med termen. Och det tog inte länge innan musikbranschen hade kommersialiserat hela undergroundsgrejen.
Det var punken det. Det var mycket "against", "inte" och "anti" - det var ilskan (ibland) och energin (alltid). Att vara punk, det var att inte kunna spela (till en början), men att spela ändå. Och så har vi det att vi inte ska bli historia - vi är här just nu. Det draget får stå tillbaka när man gör sina dokumentärer om punken 40 år senare, men lever kvar i hjärtat hos alla oss som tog till oss punken när den kom. Skriket från sångaren i The Maniacs i en skitig källare på Vortex i London 1977: "We all ain`t gonna be history. I ain`t!".
A-sida: Säg nej...till kärnkraft
B-sida: Säg ja...till livet
Hörde Sky High ett antal gånger (känns det som) på Åland på 80-talet. Fastnade aldrig för bandet. Det var ett av de där bluesbanden som spelade på, utan att göra intryck. När jag nu lägger dena singel på min skivtallrik ett antal år senare, så låter det inte så dumt, fastän mycket, mycket Jimi Hendrix. Texterna är på svenska, vilket är ett stort plus, och skivan utgiven på det lilla skivbolaget Sista bussen. Bandet tar klart ställning - MOT - i kärnkraftsdebatten, och hyllar istället solen i B-sidans Säg ja...till livet. Och i detta sammanhang känns faktiskt de utagerande långa gitarrsolona helt rätt, tillsammans med norrbotten- (?) dialekten och glädjetjuten. Skivan är från nådens år 1980.
Nu ska jag pensionera min kära digitala hemmastudio Boss BR 8 efter ca 25 års trogen tjänst. Jag minns inte ens var jag köpte den och hur mycket den kostade, men mycket glädje (och vånda) har den gett mig genom åren. Alla de låtar som jag har lagt ut på musaploki har jag bandat på studion, på små Zip 100 MB-disketter, som troget gett mig exakt 49,49 minuters tid att åstadkomma något. Orsaken till pensioneringen, efter diverse påstötar från musikerhåll, blev slutligen ljuskvaliteten. Jag har hört att man gör allt så mycket bättre och renare på datorn. Även stressen jag kände när disketten höll på ta slut och de åtta kanalerna inte längre räckte till är en orsak. Jag har tillsammans med Bossen tagit mig igenom många stunder av störande brus (på mina första inspelningar), glapp i sladdar och kablar, haverier, då plötsligt jag råkat tömma hela disketten på dess innehåll, obegripliga manualer på engelska och stressande sista tagningar där utrymmet slutat mitt i ett solo på gitarren. Men ändå: den har varit händig att ha med sig, och har hållit ihop (trots att jag många gånger trott motsatsen). Zip-disketterna finns väl inte kvar att köpa och ingen lär vara så väldigt intresserad av den digitala studion mera. Men ändå kommer jag att ha den kvar, inte på museum, utan kanske i utbildningssyfte, eller som extra komplement till det jag nu ska satsa på - nämligen FL Studio på datorn, samt ett tillhörande Interface för instrumentinspelningar. Så jag satsar på att min nästa låt är en datastudiolåt, och att den låter bra. Det får ni andra bedöma.
A-sida: Hunger
B-sida; Ännu en dag
1983, i den djupa svackan efter tredjeplatsen i Eurovisionsfestivalen i maj samma år, gav Carola ut singeln Hunger/ Ännu en dag. I den engelskspråkiga Hunger sjunger hon om hur hon har en hunger i djupet av sitt hjärta. Det låter dåligt mixat Abba om det. På B-sidans svenskspråkiga Ännu en dag är det vandringar mot evighetens rand med den man har kär som gäller. Här är mottot: "Ännu en dag har vi tid att leva". Texten mycket dansbandaktig. Man kommer att tänka på De sista ljuva åren med Christer Sjögren. Singeln lyfter inte, snarare blir man lite mollstämd. För Carola vill så gärna ge dig sitt budskap. Men det blir alltför mycket frälsningsmission över det. Och det känns inte heller riktigt övertygande. Kanske att hon inte skrivit låtarna själv?
Jag var på KSMB:s 40-årskalas "Bakverk, Aktion - 80" i Slaktkyrkan i Stockholm nu i helgen. Här spelade KSMB upp sina låtar från de två första skivorna Bakverk (1979), som var en samlingsskiva tillsammans med Incest Brothers och Travolta Kids, samt Aktion (1980). Med från ursprungsbandet var åtminstone sångaren Mikael Alonzo samt Steppan Guiance (sång/gitarr).
Efter två uppvärmningsband och en hel del gamla sköna stereolåtar från diverse svenska punkband drog Kurt Sunes med Berit igång med sin vrålrock. Jag kände inte igen så många av spåren från Bakverk (kanske bara Militärlåten och Jag vill dö). Men då man tog steget in i nästa skiva och Tidens tempo var jag med direkt. Alla verkade kunna texterna och sjöng och vrålade med. Alonzo slängde av sig till bar överkropp och eggade publiken till vild extas. Det var ren energi, igenkänning och totalnostalgi från start.
Här häcklades Adolf Hitler, Bohman samt alla smygfascister på gammalt känt manér, här fick Jehovas vittnen på nöten så att de aldrig kom tillbaka och störde, här smutskastades snutjobbet, här fick Harrisburganhängarna sig en riktig känga och alla de som torskar på modetrenderna fick skämmas igen. Och för att tala om torsk så framfördes förstås en slemmig torsk i en brödrost också. Allt detta i ett tempo som The Ramones varit avundsjuka på. I de lugnare låtarna kände man ångesten komma sipprande in mellan sprickorna i Folkpartiets Sverige och i Ett minne. Ja, listan kan göras lång.
Det var otroligt tätt och svettigt ända från början till sista låten på skivan, 70 000 volt, som sände sin härdsmälta ut i hela konsertlokalen. Däremellan hann Alonzo tacka sin pappa som berättat hur mycket man ska respektera John Travolta för den hårt arbetande invandrarkille han var i låten Staying Alive på akustisk gitarr. När låten återkom i upphottad liveversion visste man inte om det varpå skämt eller på riktigt, men vi sjöng med i alla fall.
Men var det ändå inte med extranumret 602 från Rika Barn Leka Bäst (1981) som den rätta känslan infann sig hos publiken? Då hade man hunnit smälta den första urladdningen. Och Alonzo hunnit dra på sig sin tredje t-shirt för kvällen.
1980 började jag lyssna på rockmusik på allvar. Då köpte jag min första skiva. Då sköts John Lennon som tillägnades låten Jag lovar att jag tänker på dig nu. Det är fyrtio år sedan. Mitt musikintresse är jämngammalt med KSMB, som jag har en personlig relation till. Synd bara att Johan Johansson saknades på scenen. Han var glädjen i bandet - när Alonzo och Steppan var de två cylindrarna som fick allt att explodera.
A-sida: Drowning
B-sida: All out to get you
Birminghamgruppen The Beat var priskategorin lägre i ska-klassen efter Specials och Madness i England runt 1980. De hade någon mega-hit, sedan inte mycket mera. 1981 kom singeln Drowning på Go-Feet Records. Låten på sida A är åt reggaehållet med en toastmaster som låter ganska typiskt engelsk för den här tiden. Texten är rätt melankolisk. Den handlar om att man kanske behöver drunkna innan man förstår att man haft fel. Men det är B-sidans All out to get you som livar upp mig. Det här är inte ska, snarast mot calypsohållet. Och igen så är det vardagens hundar som är efter dig, som vill styra dig in i fållan, och berätta hur du ska vara. Som en typisk dag på jobbet i januari. Då behövs en hett kokande gryta med karibiska rytmer för att hålla dig ovanför vattenytan.
A-sida: Hurra Hurra Vad det är roligt i Moskva
B-sida: Viskningar och rop
1983 så hände det sig att en svensk musikartist vid namn Michael Dee gav ut en singel som spelades en del i radion. Den hette Hurra Hurra Vad det är roligt i Moskva. Bakom artistnamnet döljer sig journalisten Torsten Michael Hjelmslund Diemar från Malmö. Det var på modet att skämta om öst vid den här tiden, och även tidigare (tänker på Back in the USSR med Beatles från 60-talet); om hur grått och trist det var där. Det var underförstått att man var ironisk när man sade Hurra hurra vad det är roligt i Moskva. Frågan är bara om det är så kul. Sovjet var ju bakom järnridån och rockmusiken, liksom allt från väst, kraftigt begränsat och förbjudet. Därför var det ju kul att hoppa på ryssarna, eller som Michael Dee sjunga: "Jag dansade med dig och du var nästan som jag", om mötet med någon rysk tös. Man undrar ju om han till att börja med överhuvudtaget hittade en nattklubb. Men det kan ju förstås också vara att Torsten aldrig varit i Moskva. Låten är stram elektrorock med mörka undertoner, också det något som man får se som en lek - speciellt om man tänker på jubelropet Hurra! Kan tänka mig att Torsten Diemar lade av att spela rockmusik ganska snart efter att succén med denna slagdänga ebbat ut.
Björn J:son Lindhs LP Musik från år 1981 är en väldigt syntetiserad skiva. Det är ingen stämningsfull och naturnära konstmusik, utan mera humoristisk, avantgardistisk och uppoppad. Känns som att allt är minituöst mixat och tillrättalagt för att skapa den ljudmatta som Björn J:son ville ha. Det är knappt så man känner igen Eva Dahlgrens körstämma i de låtar där hon är med. Man känner inte igen henne, men man känner henne! Samma är det med J:sons huvudinstrument tvärflöjten. Den är också mixad, så att den ibland låter som en synt. Men det är väl detta som är typiskt för Björn J:son Lindh: hans professionalitet som instrumental musiker. Minns att jag satt hemma hos någon kompis på 80-talet och lyssnade på någon av Lindhens skivor - de kunde nästan placeras i samma kategori som den progressiva engelska musiken, eller som Jean Michel Jarré eller Mike Oldfield. På Musik finns rätt mycket funkiga inslag, många briljanta solon av Janne Schaffer, men också låtar som lite sticker ut, och fastnar i mitt ljudminne. Bäst på sida A tyckte jag 2 Ono var (kan den vara tillägnad Yoko Ono?), på B var det Änglarna har landat, för dess enorma frihet att släppa sig lös mellan de fenomenalt ditplacerade rytmerna, och Flykten, där jag ser mig själv springa och se mig om åt varje håll. Björn J:son Lindhs Musik framkallar bilder i huvudet.