Igår var det 50 år sedan Woodstockfestivalen slutade. Idag såg jag en dokumentär, som jag inte sett förut, på Yle areenan om festivalen, som får betraktas som alla rockfestivalers urmoder. Där var närmare 400 000 människor, hippies och andra. Festivalen höll på i tre dagar. Se gärna dokumentären om du inte har en aning om vad Woodstockfestivalen var.
Jag har inte varit på så många rockfestivaler: Långholmsfestivalen, Roskilde, Åländsk musikfestival, Kaustby folkmusikfestival, Faces och Saaristo Open. Och jag känner heller ingen som ens känner någon som var på Woodstock. Men allt som ordnats efter 1969 har något som fanns redan då: alternativa scener, försäljning av konstverk och hantverk, regnet och tältområdena osv. Även på andra sätt märks influenserna, t.ex. temadagar med kramar i skolor, spontana yoga- och soldansuppträdanden vid musikframträdanden. Artister har förstås tagit intryck av festivalen. Creedences sång Who stops the rain handlar om Woodstock, Neil Young brukar iscensätta en mindre regnstorm-happening på sina konserter, som för tankarna tillbaka till det fruktansvärda ovädret som drabbade Woodstock.
För att inte tala om hur Woodstock går igen i människors tänkesätt, stil och beteenden. Man pratar fortfarande om artisterna på Woodstock, vad de sade och gjorde. Så har vi festivalens påverkan på omvärlden. Det är som om hela samhällen lever kvar i svallvågorna efter denna kärlekssommars höjdpunkt. För aldrig förr har väl pengar slutat att betyda någonting, människor varit så fredliga och hjälpsamma mot varandra, aldrig förr har väl tre magiska dagar fört människor närmare varandra - och visat hur människan är mycket mer än en färdigt programmerad jobb- och krigsmaskin, som på Woodstock.
Så har vi artisterna:
Bästa framträdande: Richie Havens med akustisk gitarr som första artist.
Bästa låt: Going Up The Country med Canned Heat.
Mest minnesvärt: Jimi Hendrix som spelade amerikanska nationalsången.
Mest malplacerade band: Sha Na Na.
A-sida: Popitop
B-sida: Majskolv
1981 såg jag TV-programmet Popitopp på TV, då Gyllene Tider och Dag Vag tillsammans med Thore Skogman spelade Thores gamla svensktoppshit Popitop. Samma år gavs singeln med samma låt ut. Nu vet jag inte hur Thores Skogmans original låter, men jag kan tänka mig att den kommer Dag Vag rätt så nära. Det är märkligt hur en gyllene musikera bara kan ta slut. Hur glädje, hjärta och svett kan förbytas i cynismens cynism - och allt bara går i stå. Vem annan än Stig Vig kunde väl ta en låt av han som gjorde över tusen låtar, däribland Storfiskarvalsen och Penninggaloppen, och göra den till sin? Vem annan har så blodfullt erotiskt laddade låtar, men utan att gå över gränsen? Ta Majskolv som exempel.
När man idag bläddrar i vinyltravarna så märker man hur lågt i kurs Dag Vag står. Det kan jag inte förstå. Jag har alltid gillat lekfullheten hos Dag Vag, att de vågade vara galet folkliga, och leka med ord och rytmer. Synd att de tröttnade själva, på turnélivet, på reggaen, och att Stig Vig blev sjuk, och Beno Zeno flyttade ut i skogen. Så ett gott råd är: upptäck Dag Vag, köp bort deras skivor och sälj dem dyrt, för snart är det väl deras tur att bli populära igen!
A-sida: Balladen Blue Bird av Hull
B-sida: Märk hur vår skugga
Någon gång i början av 80-talet kanske upptäckte Joakim Thåström Bellman. Redan långt tidigare, under eller före Ebba Grön, satt han och filade på Hoola Bandoola bands Keops pyramid hemma på gitarren. Så man kan väl säga att det här tunga stråket av vemodiga och mustiga visor har funnits med hela tiden för honom. 1985 kom det till uttryck i en singel med tolkningar av Evert Taube och Bellman. Döden är det gemensamma temat för dessa låtar, och i det ligger det melankoliska. Märk hur vår skugga spelades väldigt mycket i radion i mitten av åttiotalet och man lärde sig gilla den då. Senare har jag sjungit den både på gitarr och i körarrangemang - och det är då i Bellmans mer ursprungliga version. Thåströms röst passar ypperligt in i tolkningen av dessa visor, där den första är en ballad och den andra en av Fredmans epistlar. Minns att jag såg honom på scenen i Roskilde 1986, när han sjöng Märk hur vår skugga, med samma knotiga kroppsspråk som också var utmärkande för videon till låten.
A-sida: God Save The Queen
B-sida: God Save The Queen (version)
1983 släppte den brittiske "musikern" (?) en coversingel på Sex Pistols gamla punklåt God Save The Queen. Det var samma år som han lyckades bryta sig in i drottningens personliga sovrum på Buckingham Palace i London. Huruvida tilltaget var ett försök att promota singeln får vara osagt, men faktum är väl att det är för denna händelse han är känd och inte för singeln. Vill man vara snäll kan man säga att det här låter som att ha punkens egen Pop Sixten att köra karaoke till någon taskigt mixad elektroversion av ursprungslåten. Fagan pratsjunger oinspirerat, ibland lite som originaltexten, ibland något eget, på A-sidan, medan singelns baksida är till för dem som själv vill pröva karaoka till Sex Pistols. Du behöver en stereo och en sånganläggning, så är det bara att köra. Se bara till så att du har grannarna på behörigt avstånd.
A-sida: Soul Rider
B-sida: Hold On I´m Coming
Jag såg Mr Soul & his Marshmallows ett par gånger under åttiotalet, då de hade rykte om sig att vara ett av de bästa livebanden i Stockholm. Åtminstone en gång spelade de på Pub Bastun, och det var väl en logisk följd av att Herr Marmelad och hans Skorpor gillade stället så starkt - det var ju ur smulorna av dessa skorpor som Mr Soul reste sig. Det som främst imponerade då, och även då jag hör den här singeln, är blåssektionen, som bestod av trombon, tenorsax och trumpet. Det blir ett enormt tryck, som märks främst i soulklassikern Hold On I´m Coming. Den svettiga spelglädjen och spontaniteten hos det tio man starka bandet går inte heller att ta miste på. Även om låtarna på den här singeln är på engelska så bestod det mesta av repertoaren av egna låtar på svenska. Skivan kom år 1983.
Jag var igår till Stockholm och handlade vinylskivor. Det var mest singlar, och då svenska sådana från 80-85 som jag sökte. Då utbudet på begagnad vinyl är så stort i den svenska huvudstaden, så lönar det sig att ta affärerna områdesvis. Man kan med fördel börja på S:t Eriksgatan. Området har av tradition alltid haft bra utbud av begagnat, och idag tycks det bara ha blivit mera affärer. Mitt råd är att börja med de mindre butikerna i början på gatan och att arbeta sig framåt mot Nostalgipalatset i slutet. Det som du inte hittat på vägen hittar du garanterat i den sista affären. På Hurricane-records kan du fynda billigt, om du orkar rota igenom lådorna med singlar för 10 kronor styck. Gör det! Record-Hunter alldeles bredvid har ett mera specialiserat utbud, men priserna är inte heller här skyhöga. Gör sedan en vända förbi Atlas Records på S:t Eriksplan, och be om att få gå upp på vinden, om du söker svensk musik.
Så kommer vi till pärlorna. På Golden Oldies Shop har man specialiserat sig på åren främst innan 1980, men det finns även rock, punk och new wave av senare slag. Ägaren är väldigt trevlig och har tid att både hjälpa dig och att prata. Allt han säljer är i originaltryck, och priserna är satta efter internationell standard på tillgång och efterfrågan. Han berättade att en skivas värde regleras efter hur unik den är och att t.ex. för Ebba Gröns första sigel som pressades i 200 ex man idag betalar 1000 euro. Här kan du lära dig hur mycket en skiva är värd! Nostalgipalatset kräver mycket tid. Här finns mycket mycket av allting på vinyl. Allting är välorganiserat och personalen trevlig och hjälpsam. I ett speciellt rum finns vbl.a. punk av alla kategorier. Priserna rör sig kring 75-100 kronor för en "normal" skiva, men för dyrgriparna på väggen får man pröjsa 10 gånger mer. Efter att din skivrunda är avslutad rekommenderar jag en tupplur i parken på andra sidan gatan, om det är sommar, vill säga, och vädret tillåter det. Vill du ha en uppfattning om vinylutbudet i hela Stockholm så kan du söka på Vinylskivor i Stockholm på internet. Shop a long!
A-sida: Yeah, why not
B-sida: Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt
Jag har alltid tyckt att Magnus Ugglas låttitel "Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt" varit bra, och liksom typiskt Uggla. Ändå har jag aldrig hört låten, förrän nu. Den finns som B-sida på en singel från 1977. Förutom att vara världens längsta titel på en låt, åtminstone som jag känner till, så är låten en historia om att möta en tjej på krogen, som visar sig vara upptagen, eller som gör fel val och väljer en annan, för att sedan gå hem genom Gamla stan i Stockholm, och fundera på att slänga sig i Strömmen. Men då slår en just den suveräna insikten som titeln nämner. Ganska typiskt barflugan Uggla vid den här tiden - han som aldrig började dricka före efter midnatt, av vad man hört. Soundet är inte riktigt allra nyaste nya för 77, utan istället lite sen sjuttiotalsrock med många gitarrpålägg, kanske typ Marc Bolan och T Rex? Individens frihet, ett välkänt tema hos Magnus Uggla, dyker upp i Yeah, why not. Här är det väl i stort sett "ja varför inte" till allt som inte är vanligt svenssonskt 9 till 5-knegarliv, med verklighetsflykt och lättingdvala som alternativ. Men om man tänker på alternativet - så kanske man ibland vill sjunga med i omkvädet som dyker upp som en skiva som hakat upp sig under hela låten: Yeah, why not?
A-sida: Out In The Fields
B-sida: Military Man
Jag hade inte så höga förväntningar på den här singeln. Två musiker från f.d. hårdrocksbandet Thin Lizzy, som gör en singelplatta år 1985 skruvar knappast upp förväntningarna på att detta är något alldeles speciellt. Men så är det ju Phil Lynott, och med honom vet man ju aldrig vad det kan bli. Så mycket som han höll på och skiftade mellan det hårda och det mjukare i t.ex. soloskivan som han gjorde 1980, Solo in Soho. A-sidans Out In The Fields motsvarar mina förväntningar, och kan sägas likna något som de svenska pudelrockarna Europe gjorde. Men Military Man överraskar med framför allt texten, där refrängen går "Mama take a look at your boy/ He`s marching/ He`s a soldier." Här är också blandningen av hårdrock och rockballad tydligt, och det blir en lyckad mix. Och så är ju Phil Lynott en otroligt bra sångare.
A-sida: Ljudet av ett annat hjärta
B-sida: Teena
Lite tursamt lyckades jag hitta en singel med två låtar av Gyllene Tider signerade Per Gessle från 1981 hos hökaren på hörnet i Mariehamn. Det roliga var att jag aldrig någonsin hört dem förr. Av de här låtarna så är Ljudet av ett annat hjärta den som får hjärtan att bulta, medan Teena är mera eftertänksam. Igen så är det enkelbiljett in i tonårsvärldens kärlekstrassel som vi erbjuds med den här singeln. Och det är som sådana Gyllene Tider fungerar som bäst. Per Gessle har alltid skjutit brännade pilar från sin amorsbåge - men med rötterna tydligt förankrade i rock- och poptraditionen, så blir det aldrig sentimentalt. Det är bara att koppla kabeln från skivplattan på stereon till pacemakern, ställa in speeden på 45 varv och köra!
1974 släppte Ola Magnell sin första LP Påtalåtar. Det blev startskottet till en av den svenska musikskattens största rocktrubadurgärningar. Få har väl med sådan känsla för det svenska språket uttryckt sig så personligt inom ramarna för rockballaden som Ola Magnell. Men Bob Dylan märks förstås som källa till inspiration redan på debutalbumet, i form av covern Mannen i mig (The Man In Me), men också i de lite stökiga ackordbytena och i sångstämman som ibland slår över i galen falsett, så typiskt Magnell. Dylan skymtar även fram i motivvalet till vissa låtar (kortspelstemat i Spaderkung och paraden av märkliga porträtt i Vals i Hades). Påtalåtar andas grönska och klorofyll, märkbart redan på omslaget, men även i låttitlar så som Korn och timotej och Grodperspektiv samt i naturnärvaron överlag. Största behållningen för mig blev den innerliga tolkningen av Paul Simons Kathy`s Song samt de lugna låtarna Spaderkung och Sångerna vrenskas. Ola Magnell har förmågan att förena vemod och poesi så att allt balanserar på sentimentalitetens rand, utan att ändå trilla i plurret. Jag bandade den här LP:n redan på 80-talet på en kassett, och är nu glad att kunna införliva den med min vinylskivsamling. På skivan medverkar bl.a. Janne Schaffer från Electric Banana Band, Peter "Ta mig till havet" Lundblad och flöjtisten Björn J:son Lind.